Nu har jag läst Anders Mildners text i boken "Vad väntar runt hörnet?", den som är utgångspunkten för de senaste dagarnas mediedebatt om journalistrollen. Några tankar fick jag ur mig redan innan, efter att ha följt det som bloggats och twittrats om seminariet på JMK i förra veckan (länkar i gårdagens blogginlägg).
Men nu har jag några kompletterande tankebanor:
När jag läste på journalistutbildningen vid JMG på Göteborgs Universitet handlade en hel del om kommunallagen, offentlighetsprincipen och andra lagar. Med dem i ryggen kan vem som helst bland annat begära ut offentliga handlingar, vilket är ett fantastiskt redskap för journalister.
Och det är inte så att kommunallag och offentlighetsprincip är mindre viktiga idag. Men däremot behöver verktygslådan kompletteras. Det finns journalister som är riktigt duktiga på att göra granskningar med hjälp av Excel. Inte ens det räcker. I takt med att myndigheter öppnar upp tillgången till sin rådata behöver redaktioner skaffa egen kompetens i programmering. Varje reporter behöver inte kunna knacka kod, men den reporter som kan kommer garanterat att ha skaffat sig ett försprång. Med tekniken som hjälp blir det helt enkelt möjligt att skapa journalistik som annars är otänkbar.
Vad varje reporter däremot behöver är en mer generell it-vana. Grundläggande orientering i säkerhet på nätet, för att kunna garantera meddelarskyddet åt källor som vill använda nätet för kommunikation. En nyfikenhet på nya internettjänster för att hitta nya vägar till de bästa intervjupersonerna och de relevanta diskussionerna.
Ibland påstås det också att vi ser en kunskapsförskjutning, från journalister till publik. Men det är bara en myt, någon kunskapsförskjutning sker över huvud taget inte. Att det finns läsare/tittare/lyssnare som har bättre sakkunskaper än vi journalister är inget nytt. Det har bara blivit mycket lättare för dem att göra sig hörda, att rätta och tipsa. Vilket i slutändan är något som är väldigt positivt, både för redaktioner och den övriga publiken, eftersom det gör journalistiken bättre.
När jag började jobba som journalist för drygt tio år sedan kunde ett fel, om det var allvarligt nog, resultera i ett argt telefonsamtal eller två. Ibland blev det en rättelse, ibland inte. Idag finns sällan den valmöjligheten – rättelsen kommer att finnas på nätet vare sig jag vill eller inte. Och därmed finns bara ett enda förhållningssätt: Mer noggrann research för att minska felen, och en öppen attityd till att lära sig av dem man ändå begår.
Gissar att det finns anledning att fortsätta den här debatten på lördag eftermiddag, då Anders Mildner kommer presentera sina tankar från seminariet igen. Den här gången i en längre och på nätet direktsänd version.