Anders Mildner utvecklar sina tankar om journalistrollen. Joakim Jardenberg skötte sÀndningen för oss som inte var i Lund. Mikael Zackrisson sparade chattloggen.
Med offentlighetsprincipen i ryggen kan vem som helst gÄ till kommunkontoret och begÀra att fÄ titta igenom diariet. Men det Àr gissningsvis fÄ som utnyttjar den möjligheten. Efter en arbetsdag kÀnns det inte lockande att anvÀnda kvÀllen till lite grÀvande i kommunala handlingar. I stÀllet litar man pÄ att det finns journalister som Àgnar sig Ät det, och sen skriver en artikel nÀr de dyker pÄ nÄgra oegentligheter.
Och inte ens om bredbandsutbyggnad, nya nÀttjÀnster och fungerande 24-timmarsmyndigheter leder till att andra Àn journalister grÀver i diarier pÄ sin lediga tid skulle det utgöra ett hot mot journalistiken. Mot de etablerade journalisterna, möjligen, om det skulle visa sig att "allmÀnheten" över tid gör jobbet bÀttre. Men inte mot journalistiken i rollen som den granskande tredje statsmakten. Ur den aspekten spelar det ingen roll om det Àr en avlönad journalist som gör avslöjandet under dagtid, eller nÄgon annan som gör upptÀckten en sen kvÀll.
IstÀllet Àr hotet som de sociala medierna utgör mot journalistiken indirekt. Och dÄ handlar det inte om journalistiken i sig, utan om de ekonomiska förutsÀttningarna för den. TvÄ bilder frÄn Anders Mildners presentation ger en enkel sammanfattning av mardrömsscenariet. I den första: Makthavare som granskas av journalister som rapporterar till sin publik. I den andra bara makthavare och journalister. Borta Àr publiken. Den lÀgger sin lediga tid pÄ annat.
Och utan publik, ingen marknad. Ingen marknad, inga intÀkter. Inga intÀkter, ingen journalistik.
Men vi fÄr inte vara för snabba med att mÄla fan pÄ vÀggen. Vi som deltar i diskussionen om sociala medier och journalistiken har inget normalt nÀtbeteende. De flesta svenskar sitter inte vid en datorskÀrm under sina arbetsdagar med möjlighet att följa Twitter-flödet eller klicka pÄ lÀnkar frÄn vÀnnerna pÄ Facebook. Det Àr inte frÄgan om en "digital klyfta" i den bemÀrkelse som man brukar avse med begreppet, mellan dem som kan och de som inte kan. Det Àr en klyfta mellan de som hinner och de som inte gör det.
Kanske Àr det sÄ att journalistrollen, som den hÀr debatten handlar om, inte förÀndras sÄ mycket ÀndÄ. Redaktionerna har fortfarande ett uppgift, för dem som inte hinner, orkar, eller vill skapa sina egna filter och flöden. Behovet av stÀllföretrÀdande som sköter filtrering och rutinkollar gÀller inte bara kommunarkivet, utan hela nyhets- och informationsfloden. Till det kommer jakten pÄ egna nyheter. I mÄnga nischer kommer det sÀkert bli stenhÄrd konkurrens med nya aktörer, i andra fall kommer de traditionella redaktionerna stÄ relativt ohotade. DÀremot rÄder det ingen tvekan om att de journalistiska arbetsmetoderna mÄste moderniseras, sÄ att journalisterna kan leva upp till journalistrollen. Det handlar om att utnyttja alla möjligheter som finns för att producera en journalistik Àr relevant, viktig, underhÄllande, lockande.
Som tur Àr finns det nya verktyg till hands.
Samma sociala medier som riskerar att ta vÄr publik Àr fantastiska som journalistiska redskap. Sociala medier gör det möjligt att delta i samtal, att hitta relevanta personer att intervjua, att upptÀcka nyheter. Och, som Fredrik Strömberg skrev i chatten under Anders Mildners presentation, har de traditionella medierna en ambition som kan fungera som trumfkort: UppsÄtet, försöket, att höra bÄda sidor och kontrollera fakta.
Förhoppningsvis kan vi utnyttja dessa möjligheter, komplettera med kreativitet och nytÀnkande och dÀrmed stÀrka journalistikens position i informationsflödet innan mardrömsscenariet har intrÀffat, att vÀrdet av uppsÄtet visar sig innan den traditionella journalistiken blir marginaliserad, och vÀldigt dyr - för dyr? - för de lÀsare som vill ha den.