Fortsätter tänka kring decentraliserade nätverk. Och funderar bland annat på om vi behöver torg eller innegårdar, och varför bra metaforer spelar en roll för kloka beslut.
(🇬🇧 There is an English translation of this post.)
I min förra text, om varför jag valt Mastodon som det öppna sociala nätverk där jag är aktiv, citerade jag ett blogginlägg av Ben Werdmuller:
Each Mastodon-powered community should have its own look and feel — and its own distinct features. Mastodon’s greatest strength isn’t in being a single network — it’s in being an ecosystem of communities, each with its own identity, design, tooling, and norms.
Det var ett citat som jag la till precis innan jag publicerade, och tog mig inte tid att utveckla det resonemanget. Så det gör jag här istället.
Med ett oregelbundet intervall skickar jag ett nyhetsbrev.
Sociala medier ≠ sociala nätverk #
“Sociala medier” och “sociala nätverk” är två begrepp som används för att beskriva tjänster och plattformar som Facebook, Twitter, Instagram, Tiktok, Snapchat, Bluesky och Mastodon. Men som Ian Bogost konstaterade i en artikel i The Atlantic i november 2022 är de egentligen inte synonymer:
Social networking became social media around 2009, between the introduction of the smartphone and the launch of Instagram. Instead of connection—forging latent ties to people and organizations we would mostly ignore—social media offered platforms through which people could publish content as widely as possible, well beyond their networks of immediate contacts. Social media turned you, me, and everyone into broadcasters (if aspirational ones). The results have been disastrous but also highly pleasurable, not to mention massively profitable—a catastrophic combination.
The terms social network and social media are used interchangeably now, but they shouldn’t be. A social network is an idle, inactive system—a Rolodex of contacts, a notebook of sales targets, a yearbook of possible soul mates. But social media is active—hyperactive, really—spewing material across those networks instead of leaving them alone until needed.
I resonemang om sociala medier/sociala nätverk pratas ofta om “kritisk massa”. Att det måste finnas tillräckligt många personer på plats för att den digitala platsen ska bli intressant och värdefull. Vad som däremot sällan definieras i de resonemangen är att “kritisk massa” beror på vilket perspektiv man anlägger.
För sociala medier är kritisk massa en fråga om ren volym: För företagen som tillhandahåller en kommersiell plattform är det en direkt koppling mellan antalet användare och möjligheterna till intäkter. Och för de content creators som försörjer sig på plattformen är det också viktigt med många användare, eftersom de utgör den nödvändiga publiken.
För sociala nätverk är kritisk massa något annat, beroende på sammanhang. Jag är en del av ett stort antal olika sociala nätverk: Några chattgrupper av varierande storlek och med olika fokus i Signal, ett par olika servrar på Slack och Discord, några diskussionsforum, ett konto på Pixelfed. Och så vidare. Storleken på de här sammanhangen varierar från fyra personer till flera hundra. Men vart och ett av dem har “kritisk massa”, i den bemärkelsen att vi som utgör nätverket har ett värdefullt utbyte av den kommunikation som sker i dem.
Vi är komplexa individer #
Som individer är vi komplexa. Ett sätt att försöka förstå vem jag är att titta på de sociala nätverk som jag är en del av: Chattgrupper för familjen och släkten. Chattgrupper om teknikutveckling och samhälle. Chattgrupper om fotboll i allmänhet och IFK Göteborg i synnerhet. Diskussionsforum och Facebook-grupper om fotografering, både själva fotograferandet och Fuji-kameror. Slack- och Discord-servrar som supportfunktion för specifika program och tjänster.
I vart och ett av de här sammanhangen finns personer som delar varje specifikt intresse, men inte nödvändigtvis någon som jag har allt gemensamt med.
När Elon Musk tog över Twitter skrev Eli Pariser en text I Wired, med rubriken Musk’s Twitter Will Not Be the Town Square the World Needs:
What we should aspire to is an overlapping ecosystem of cross-connected public-service and publicly owned digital social spaces. On today’s Big Social, a few voices do a lot of the speaking, while most users struggle to get heard, get shouted down when they do, or self-censor to avoid harassment and worse—a problem less prevalent in the world of “small social.” Moving to smaller fora creates more opportunity for everyone to actually participate.
Vad världen behöver vet jag inte. Men jag känner mig högst osäker på i vilken utsträckning jag känner att jag behöver ett globalt torg. De sociala nätverk jag är en del av känns mer som inbjudande innergårdar, och jag trivs bra där.
Och för att vara tydlig: Det innebär inte att allt är rosenskimrande där, med helt konfliktfria diskussioner som stänger ute verkligheten. Absolut inte. Men i mindre sammanhang där diskussion och debatt sker med goda intentioner blir det också mer givande att diskutera frågor där åsikterna går isär.
När Cal Newport, som främst är känd för sina böcker om produktivitet, gästade Sam Harris för en diskussion om knowledge work kom samtalet också in på just torgmetaforen.
Cal vände sig tydligt mot den, och hämtade istället inspiration från romarriket: På de stora öppna sociala medierna, inte minst Twitter, agerar vi snarare som gladiatorerna på Colosseum, där vi uppträder inför en publik. Vi vill vinna över våra motståndare och få publikens gillande. Och där det var kejsaren som styrde gladiatorspelen är det algoritmerna som styr de sociala medierna.
Det vi behöver är mindre nätverk där vi får personliga relationer. Enligt Cal så visar nätverksforskning att idéer flyttar mellan nätverk, vilket i så fall är ett av många resonemang jag läst om varför riskerna för och problemen med filterbubblor inte är fullt så stora som man intuitivt tror.
Decentraliserade nätverk som en stad med kvarter med unika särdrag #
Så det är kanske inte ett eller möjligen ett fåtal globala digitala torg vi behöver. Det vi behöver är en mångfald av digitala innergårdar byggda så tätt ihop att både människor och idéer lätt kan flytta sig mellan dem.
Och med det tillbaka till citatet jag inledde med, från Ben Werdmuller:
Each Mastodon-powered community should have its own look and feel — and its own distinct features. Mastodon’s greatest strength isn’t in being a single network — it’s in being an ecosystem of communities, each with its own identity, design, tooling, and norms.
Det här fick mig att tänka på hur viktigt valet av metaforer är.
Till skillnad från centraliserade plattformar finns en extra tröskel för den som vill börja använda Mastodon: Bestämmer man sig för att använda Bluesky skapar med ett Blueskykonto, men den som vill använda Mastodon måste först välja en server. Det är inte helt självförklarande varför det är så, och hur man ska tänka när man väljer. Vilket skapar extra friktion.
Och det var här Werdmullers text satte igång ett nytt tankespår för mig. Att det kanske finns andra sätt att beskriva Mastodon som gör både den tekniska infrastrukturen men framför allt de positiva konsekvenserna av den mer begriplig.
Istället för att prata om Mastodon som ett socialt nätverk uppbyggt av många olika servrar är det kanske bättre att beskriva det som många digitala communities som är sammankopplade med varandra.
Varje community har sitt lilla torg (just den serverns lokala flöde), men som “boende” i just det här kvarteret går det också att träffa dem som slagit ned pålarna i en annan del. Antingen genom att följa dem direkt, eller genom att titta på de nätverksöverskridande “anslagstavlorna” som hashtaggarna utgör.
En utveckling i den riktningen skulle, precis som Werdmuller skriver, underlättas av mjukvara som gör det lättare att bygga små fokuserade communities, med funktion, färg och form som passar just den intressegruppens behov. Pixelfed är redan ett exempel på det, som ett sätt att bygga communities för fotointresserade. Bookwrmy för “social läsning”. Och Bonfire, som verkar vara på väg ut ur betafasen, tycker jag ser väldigt spännande ut!
Den stora fördelen med att alla dessa mjukvaror byggs på en och samma öppna standard, ActivityPub, är att man kan men inte måste skapa nya konton på var och en av de här olika typerna av plattformar. Det går utmärkt att följa konton tvärs över server- och communitygränserna, om man inte känner att man vill ha den fulla skräddarsydda upplevelsen och/eller tycker att det blir för omständligt att skapa massor av konton. Dessutom ger den här öppenheten också möjlighet att samla alla flöden i en och samma app, om man skulle vilja det.
Decentraliserat > decentraliserbart #
Hela det här resonemanget förstärker poängen jag gjorde i senaste texten, om varför jag tycker att decentraliserat slår decentraliserbart: Tjänsterna som bygger på ActivityPub, som Mastodon och Pixelfed, är inte lika slipade i kanten som de kommersiella tjänster vi har vant oss vid. Men där Bluesky än så länge är decentraliserat i teorin (det vill säga decentraliserbart) är tjänsterna som bygger på ActivityPub det i praktiken.
Jag kör min egen Mastodon-server för att jag kan och vill. Men trots att jag är den enda aktiva användaren på den kan jag kommunicera med många andra. Och jag har mitt Mastodon-konto kopplat till mitt Pixelfed-konto, så att jag kan ge lite extra skjuts åt bilderna jag publicerar där.
Jag tror att det här är rätt väg framåt. Då får vi tillfälligt leva med lite friktion, men också göra vad vi kan för att minska den. Jag skriver inte kod, men förhoppningsvis kan texter som den här hjälpa till att göra det tydligt vad decentralisering är och varför den spelar roll.
Foto: Lexie Barnhorn.