En uppmaning till landets alla journalister som just nu befinner sig mitt i en oerhört snabbföränderlig nyhetsbevakning: Var försiktiga med vittnesskildringar som kommer in via e-post.
Det är många år sedan jag senast jobbade på en nyhetsredaktion. Och inte ens för gamla erfarna nyhetsrävar är corona-situationen något där det enkelt går att luta sig tillbaka på gammal erfarenhet. Omfattningen, tempot och uthålligheten i den här pågående nyhetsrapporteringen saknar motstycke.
Men det finns en sak som bekymrar mig, rejält.
Då och då publiceras texter som bygger på verklighetsbeskrivningar som redaktionerna fått in via e-post. ”Flera läkare runt om i landet beskriver att X”, typ.
När jag föreläser för journaliststudenter och yrkesverksamma kollegor om digitalt källskydd brukar jag passa på att ta upp just det här, även om det inte helt uppenbart handlar om källskydd:
Ett konkret exempel på det är när SVTs Västerbottennytt fick e-post som vid första anblicken såg ut att komma från ett kommunalråd i täckningsområdet. Ett annat bevis hittar jag i min egen spamkorg, där det finns gott om e-post som ser ut att komma från mig själv – men som jag aldrig har skickat.
Lösningen på det här är antingen att ta it-avdelningen eller någon annan teknikkunnig till hjälp för att i möjligaste mån avgöra om avsändaradressen verkligen är vad den ser ut att vara.
Eller att ta till vanligt, hederligt reporterhantverk: Se till att kontakta källan en annan väg än via e-post. Be om ett växelnummer att ringa upp, till exempel. (Och ring då från ett oregistrerat kontantkort, för att minimera spåren som kan användas för att röja en källa som vill vara anonym.)
Som läsare av de här artiklarna, där det refereras till vittnesmål via e-post, går det ju inte att med säkerhet veta om de här kontrollerna är gjorda eller inte. Men utifrån hur artiklarna är formulerade är jag rädd att reportrar och andra skribenter som använder sig av de här formuleringar inte har försäkrat sig om att avsändaren verkligen är den som hen utger sig för att vara. För om den kontrollen hade varit gjort, då tror jag att de flesta reportrar hade valt att formulera sig på andra sätt. ”Läkare som vi pratat med”, till exempel.
Det här blogginlägget ska inte läsas som en spekulation, eller ens antydan till, att det bland de här mejlen finns falska avsändare. Hur det verkligen ligger till med den saken har jag inte den blekaste aning om.
Men jag vet två saker:
- I det här uppskruvade nyhetstempot är det stor tidspress på många redaktioner. Och tidspress går sällan hand i hand med att göra några extra kollsamtal.
- Vi befinner oss i en tid av kris. Det kan finnas personer som vill måla upp en bild av svensk beredskap som sämre än vad den är. Eller som bättre än vad den är. Återigen, om hur det verkligen ligger till har jag inte ens något som liknar en gissning.
Det jag vill och önskar är att svenska journalister, just nu mer än kanske någonsin tidigare, är medvetna om hur dåligt e-post är som verktyg för den här typen av källuppgifter.
Om jag hinner ska jag senare i veckan skriva om några tips på hur man kan kolla en avsändaradress. Tills vidare får jag tyvärr nöja mig med rekommendationerna ovan: Ta hjälp av någon som kan hjälpa dig med tekniken och/eller hitta andra kontaktvägar till källan, så att du kan dubbelkolla vem hen här. Det går också att göra en sökning på till exempel how to find out if an email is spoofed för att få lite förslag på hur en teknisk koll kan gå till.
Och en gång till, för säkerhets skull: Det här ska inte läsas som en teori om pågående påverkanskampanjer från vare sig det ena eller det andra hållet. Bara som en uppmaning att som journalist vara försiktig när det gäller källkontakter via e-post. Nu, och egentligen alltid.