Det viktiga att förstå som vuxen är att en inte behöver begripa särskilt mycket av tekniken för att kunna vara ett stöd. När det gäller de positiva bitarna räcker det att sitta ned och låta barnen stolt visa vad de gjort. Och när det gäller de negativa aspekterna är det inte teknik barnen får problem med, utan mellanmänskliga relationer. En skolkamrat som lagt upp en taskig bild eller en främmande person som skickat ett obehagligt meddelande. Och i de situationerna kan en förälder vara ett stöd. Utan att kunna något om tekniken, men genom att ha livserfarenhet och en uppfattning om vad som är okej och vad som kanske till och med kan ligga utanför lagens råmärken.
Även föräldrar som själva inte är det minsta idrottsintresserade ställer upp som chaufförer när dotterns fotbollag har bortamatch. Tondöva mammor och pappar sitter på rad i publiken när stråkorkestern har sin terminskonsert. Också de som inte kan ta ett danssteg i takt till musiken sitter och väntar i korridoren utanför danssalen.
“Det där med datorer. Jag tycker att det är så tråkigt. Han håller på med något spel där han bygger grejer, men jag är inte ett dugg intresserad av det.”
Jag ska inte påstå att det är ett direkt citat, jag har bara fått det återberättat för mig i andra hand. Men ungefär så kommenterade en förälder vad jag antar är sonens Minecraft-byggande.
Och jag tror tyvärr inte att det är ett helt ovanligt förhållningssätt till barns datorspelande. Eller datoranvändning rent generellt.
Traditionella fritidsaktiviteter vet vi instinktivt hur vi ska förhålla oss till. Som föräldrar behöver vi ställa upp och skjutsa till träningar, matcher och uppvisningar. Vi sitter eller står i publiken och känner oss stolta när de föräldrar som förstå applåderar åt något som vårt eget barn gör. Hemma vid middagsbordet ställer vi oinitierade men öppna frågor om hur det gick på dagens aktivitet. Och vi lyssnar när barnen svarar.
Men är barnens intresse riktat mot vad som händer på en skärm litar vi inte längre på våra instinkter. Inte när det handlar om spelande eller sociala medier, kanske inte ens när barnet på egen hand skapar egna spel med Scratch eller andra utvecklingsverktyg.
Jag har under året läst flera rapporter baserade på enkäter med barn och ungdomar, från bland andra Statens Medieråd, Friends och .SE. Och fram träder en intressant bild. 69 procent av de tillfrågade ungdomarna i en av enkäterna svarar till exempel “nej” på frågan om de tror att vuxna i deras närhet vet vad de gör på nätet.
Och om man inte vet är det också svårt att förhålla sig. När jag föreläser för föräldrar om digitalt föräldraskap är datorspelande en av de frågor som ofta kommer upp. Hur mycket är lagom? Vad gör man som förälder när man känner att det blir för mycket? Vi har så många konflikter runt spelen, vad tycker du att vi ska göra?
Det är svårt att ge specifika svar utan att känna till familjesituationen. Men det finns ett generellt råd att ge: Intresserad dig för vad ditt barn gör så kan du kanske också bättre hantera de familjekonflikter som dyker upp. Jämförelsen är varken min eller ny, men den är bra: Inte någon förälder skulle kliva in på fotbollsplanen några minuter in i andra halvlek och lyfta med sig sin son därifrån eftersom middagen står på bordet. Men att stänga ner det trådlösa nätverket så att han kastas ut ur det pågående uppdraget i onlinespelet är en metod som går att använda. Trots att också onlinespelet kan vara en lagsport.
Bland de föräldrar jag möter är det inte bara spel som oroar. I ännu större utsträckning har man funderingar kring sociala medier, om trakasserier, hot och sexuella närmanden.
Jag har genom åren gjort många intervjuer om de här frågorna, med bland annat forskare och åklagare. Deras rekommendationer är väldigt tydliga och går enkelt att sammanfatta: Visa intresse för det dina barn gör och bygg en fungerande relation. För om den fungerar kommer barnen komma till er när problem uppstår.
Att som förälder visa sig ointresserad av konstruktionerna i Minecraft och börja flacka med blicken efter någon minut är inte ett effektivt sätt att bygga den relationen.
Det viktiga att förstå som vuxen är att en inte behöver begripa särskilt mycket av tekniken för att kunna vara ett stöd. När det gäller de positiva bitarna räcker det att sitta ned och låta barnen stolt visa vad de gjort. Och när det gäller de negativa aspekterna är det inte teknik barnen får problem med, utan mellanmänskliga relationer. En skolkamrat som lagt upp en taskig bild eller en främmande person som skickat ett obehagligt meddelande. Och i de situationerna kan en förälder vara ett stöd. Utan att kunna något om tekniken, men genom att ha livserfarenhet och en uppfattning om vad som är okej och vad som kanske till och med kan ligga utanför lagens råmärken.
Anledningen till att jag skrev den här texten just nu beror på att jag snubblade över ett väldigt fint exempel på hur man som förälder kan engagera sig i sitt barns datorintresse: Mamman som hjälpte till att rita en karta över världen i Zelda.
Låt henne fungera som inspiration.
(Foto: Karta över spelet The Great Escape, ritad av Matthew Hutchinson.)