För mig är det uppenbart att fler, inte minst de unga som växer upp i ett samhälle där det mesta kommer att vara digitaliserat, måste förses med kompetens att första – inte bara kunna använda – tekniken. De riktigt viktiga argumenten för att lära barn att programmera handlar inte om pengar och möjligheterna att skapa nästa Mojang. De handlar om demokrati
Aftonbladets granskning av näthatet på Flashback är en av veckans stora diskussioner. I mitt twitterflöde har jag många journalister, och där handlar diskussionerna med rätta om de publicistiska besluten som ligger bakom artiklarna. Marcus Jerräng, nyhetschef på IDG.se, har skrivit den mest ambivalenta men också bästa texten på det ämnet.
Jag tänkte ta upp en annan aspekt här: Nödvändigheten av att förstå hur teknik fungerar.
Och jag börjar med ett annat exempel än Aftonbladet och Flashback. Jag börjar på Folk och försvar och Ung Pirats öppna trådlösa nätverk.
Piratpartiets ungdomsförbund satte upp ett eget trådlöst nätverk, döpte det till Öppen Gäst och fick massor av konferensdeltagare att koppla upp sig. Och väl uppkopplade använde de enligt Ung Pirat nätet precis som vanligt. De läste e-post, surfade lite och så vidare.
Innan jul åt jag lunch med två säkerhetsexperter. En av dem berättade att han gjort ett liknande experiment hemma. Satt upp ett trådlöst öppet nätverk, döpt det ungefär som Ung Pirat och sen tittat på hur många som valde att koppla upp sig. Många, visade det sig. Dessutom en hel del återkommande användare, på regelbundna eftermiddags- och kvällstider. Grannar som hittat ett gratis och enkelt sätt att koppla upp sig till internet?
Vad varken deltagare på Folk och försvar eller grannarna i Göteborg tycks funderat över är att den som kontrollerar en trådlös basstation också har alla möjligheter i världen att titta på trafiken som passerar via den.
Ett sätt att skydda sig är genom att använda ett VPN, men få tycks ha gjort det i de här två fallen.
Samarbetet mellan Aftonbladet och Flashback visar på en annan kunskapslucka. Så vitt jag förstår baserar sig avslöjandena på en läckt användardatabas där e-postadresserna är den intressanta informationen. Som användarnamn på Flashback väljer många att gå under pseudonym, men tydligen är det många som väljer en e-postadress som identifierar dem när de skapar sina konton. Därmed har de också visat stor tilltro till Flashbacks administratörer, att de har koll på teknikaliteterna vad gäller hur databasen skyddas.
Runt om på nätet finns gott om diskussionsforum där åtskilliga användare sannolikt begått samma misstag: Skapat ett användarkonto under pseudonym men ändå lämnat tillräckligt med information för en identifiering efter sig. För att därefter häva ur sig hat – eller diskutera oerhört privata spörsmål under anonymitetens falska flagg.
Det är uppenbart att många använder internet på helt felaktiga premisser. Man tror att nätets tjänster fungerar på ett sätt, medan verkligheten är en helt annan.
För mig är det uppenbart att det här är en fråga om maktbalans, mellan de som kan och de som inte kan. Om misstagen användas i det godas eller ondas tjänst kommer att variera från tillfälle till tillfälle, och till stor del också utifrån utgångspunkt.
För mig är det uppenbart att fler, inte minst de unga som växer upp i ett samhälle där det mesta kommer att vara digitaliserat, måste förses med kompetens att förstå – inte bara kunna använda – tekniken.
De riktigt viktiga argumenten för att lära barn att programmera handlar inte om pengar och möjligheterna att skapa nästa Mojang.
Foto: Garry Knight.