Planning with Agents: Divided Worlds, Boundary Objects, and Thicker Interfaces

Intressant om svagheterna i dagens gränssnitt mellan AI-agenter och människor.

Planning right now is all walls of text. We write walls of text to the agent; it writes walls of text back.Humans are not efficient readers. We can read about 240 words a minute, and an agent can write about 4,500, which is 19 times faster than we can read. So there’s a huge mismatch between the amount of text agents produce and the amount we can consume.

Ett textbaserat UX för människor och agenter att skapa gemensamma planer i kommer innebära att agenten har ett övertag. De skapar text i större volym än vad människor orkar läsa.

For me, it would be in person, around a whiteboard with coworkers. Talking, pointing, drawing, gesturing, noticing confusion, excitement, tension, and silence. Making eye contact to direct attention in the room. Multiple laptops open running prototypes. Projecting screens onto the walls so we can access computational outputs as well.

Ett gäng kollegor vid en whiteboard är bästa miljön för kreativt tänkande – och i den är en AI-agent helt förlorad.

So, what would thicker interfaces and better boundary objects look like?

Appleton introducerar begreppet boundary objects som något olika kompetenser förstår. Jag har börjat be mina kodande AI-agenter förklara vad de gör i form av interaktiva webbsidor och det har ökat min förståelse för koden de skriver.

Things to ask yourself in whatever you’re building: Where am I exposing a human to an agent’s way of seeing? What translation layers could the agent build to solve that? How can I optimise the environment for human understanding and deep thinking?

Vidare till källan: maggieappleton.com