Textarkiv / Om programkod och demokrati

Under de senaste åren har jag skrivit mycket om hur digitaliseringen påverkar samhället. Vi använder internet till allt mer i vår vardag och samtidigt flyttar datorer in i allt fler av de prylar som vi använder. Som en konsekvens fattas också allt fler beslut på distans. Inte av den som använder prylen för tillfället, utan av den som en gång utvecklade den.

Jag kallar ibland den här utvecklingen för kodsamhället. Min förhoppning och tanke är att det ska vara ett neutralt ord. Med digitaliseringen kommer både problem och möjligheter. Det viktiga är att man har en förståelse för hur tekniken fungerar, för att därmed också kunna ha en underbyggd åsikt när beslut – inte minst politiska – ska fattas.

Just kunskap om hur datorer och internet fungerar är det främsta argumentet för varför jag tycker att barn måste få lära sig grunderna i programmering, en argumentation som jag utvecklar i inledningen av Internetguiden Barnhack. Givetvis finns det också en arbetsmarknadsaspekt och självklart finns det en möjlighet att fler gör som Notch, utvecklar ett Minecraft och blir mångmiljardärer. Men jag tycker att demokratiaspekten är mycket viktigare.

Ett första exempel rör den demokratiska aspekten i sig. Det handlar om enkla saker, som att inte ta nätets valtester på för stort allvar. Men också betydligt mer komplexa. I slutet av sommaren 2014 läste jag för första gången om ett fenomen som kanske kan översättas till matematisk politik. Det handlar om hur de metoder vi förknippar med annonsering på nätet också är av intresse i den politiska världen.

Demokrati på internet, i form av nätneutralitet som jag också skrivit en Internetguide om, är också något som var och en av oss behöver fundera över. Att Facebook ger bort datatrafik inom sitt initiativ Facebook Zero kan se lovvärt ut,men innebär i förlängningen problem.

På nätet har vi dessutom hela integritetsaspekten, där både företag och myndigheter har ett intresse av att följa det vi gör, av olika anledningar. Och runt integriteten finns mycket som inte är helt uppenbart. Att mobiltelefoner och andra prylar med trådlöst nätverk kan användas som spårsändare är ett sånt exempel. Som nätanvändare behöver man fundera på vem det är man anförtror sina hemligheter. Lägger man dem i händerna på företag som går att lita på? Man bör kanske fundera på hur olika företag hanterar personlig information. Många appar i mobiltelefonen har idag inslag av molntjänst, där data om användaren skickas till en server på nätet.

Sen finns det betydligt mer vardagsnära aspekter, som handlar om den dagliga användningen av mobiltelefoner och datorer. Som att fundera på vilka program och tjänster man använder, om det finns en risk att man blir inlåst och får svårt att byta i framtiden, att molnet inte nödvändigtvis innebär att det finns en säkerhetskopia, om skillnaden mellan krypterad överföring och krypterad lagring. För den som vill vara anonym på nätet finns många olika tjänster och program att använda, men det gäller att förstå att anonymitet kräver vattentäta skott.

Man måste förstå att nätets tjänster inte alls är en spegel av verkligheten. Sökmotorer, sociala nätverk och andra tjänster drivs tvärt om av algoritmer som i allra högsta grad påverkar hur vi uppfattar verkligheten.

Framöver kommer vi behöva fundera på hur vi ska förhålla oss till bilar som kör utan att det sitter en människa vid ratten. Hur ska ett sånt fordon agera i en olyckssituation?

Till diskussionen om kodsamhället hör till stora delar även det jag skrivit om digitalt föräldraskap, barn och programmering och nätsäkerhet och integritet.

Jag skrev i början att jag hoppas att “kodsamhället” ska vara ett värdeneutralt ord. Ett ord som kan användas som samlingsbegrepp för digitaliseringen, som i sin tur kan vara både positiv och negativ. Trots det har de flesta länkar här ovan varit till texter som belyser de mer problematiska sidorna.

Anledningen är enkel: Det saknas inte exempel, inte artiklar och tv-inslag och framför allt inte egna upplevelser av de positiva sidorna. Jag nöjer mig därför med ett enda exempel, som jag tycker är både kittlande och har stor potential att förändra hur vi ser på privatbilism, åtminstone i storstäder: Googles satsning på bilar som kör själva. Koppla det till vad Google vet om alla som använder deras kalender. Resultatet är en transport när du behöver det, utan att du behöver göra något annat än att se till att dina möten finns i kalendern.