Anders Thoresson

Twitter

Trump, Twitter, Signal och integriteten

Publicerad

Twitter vs Trump. Det är rubriken på ett av uppslagen i DN:s helgbilaga Lördag den här veckan. Det är en text som beskriver hur företaget, och framför allt Twitters grundare Jack Dorsey, förhåller sig till Trumps twittrande.

Det är onekligen en intressant utveckling att följa, och som det skrivs spaltkilometer om i de nyhetskällor jag följer.

Men texten i DN missar en av de detaljer som jag tycker är mest intressant i det hela: En tweet från @jack tidigare i veckan. Den var väldigt kortfattad, och handlade till synes inte över huvud taget om Trump:

Uppdatering

Blev påmind av en kollega från tiden på Ny Teknik: 2011 köpte Twitter företaget Whisper Systems, som då utvecklade föregångaren till Signal. 2012 lämnade Whisper Systems grundare Twitter och startade Open Whisper Systems. Här finns alltså en möjligen enklare förklaring till Jacks tweet – och därmed en lite mindre läskig förklaring än de jag landar i på slutet. Men helheten i den här texten påverkas in nämntvärt.

En relevant utvikning: Signal är ett namn som inte är lika välkänt som Twitter. Signal är en chattapp, inte olik Facebook Messenger eller WhatsApp eller någon annan vi använder dagligdags. Men med en stor skillnad. Signal utvecklas för att skydda användarnas personliga integritet, med det som kallas end-2-end-kryptering som fundament. Allt som jag skriver i min telefon stoppas ned i ett virtuellt kuvert som bara – /bara/ – kan öppnas av mottagarens telefon. Allt sker automatiskt, och därmed är det jag och mina vänner, eller källor, skriver till varandra skyddat mot tjuvläsning. (Kryptering av det här slaget finns i både Facebook Messenger och WhatsApp. Faktum är att Facebook använder samma krypteringsteknik som i Signal. Men skillnaden är att i Messenger måste man välja att aktivera krypteringen. I WhatsApp är den alltid på, sedan några år tillbaka.)

Tillbaka till Dorseys tweet: Han skickade den i onsdags. Och jag har inte kunnat släppa den sedan dess.

Jag tror att den i allra högsta grad handlar om Trump.

Ytterligare en relevant utvikning: En del i min frilansverksamhet handlar som ni vet om it-säkerhet och digitalt källskydd. Om hur journalister bör och inte bör använda digitala verktyg för att källor som ska vara hemliga förblir hemliga. Det handlar bland annat om att välja hur man ska ha kontakt med sina källor. Telefon? E-post? Eller kanske direktmeddelanden på Twitter?

Inte det senare, har jag alltid sagt. Vi vet för lite om Twitter som plattform, men ändå tillräckligt mycket, för att det ska vara olämpligt. Vi vet att Twitter är en centraliserad plattform, där allt som skickas går via företagets egna servrar och lagras där. Det gäller de öppna twitterflödena, men också det som skickas i direktmeddelanden, DM. Vi vet inte hur privata meddelanden lagras. Krypterat? Okrypterat? Vi vet inte vem som har tillgång till meddelanden eller nycklar för kryptering. Resultatet av det här är att vi inte heller vet vem som kan läsa det som skrivs i direktmeddelanden. Vem som helst på Twitter? (Sannnolikt inte, gissar jag.) Några få utvalda? Hur och när lämnas sånt som skrivs i DM vidare till myndigheter?

Trots alla dessa frågetecken ser jag återkommande kollegor på små och stora redaktioner runt om i landet leta efter källor på Twitter (och andra sociala medier, ett direktmeddelande på Facebook är inte bättre i det här sammanhanget). Man beskriver ungefär vad researchen och den kommande publiceringen handlar om, vad det är för typ av källa man letar efter och lägger till (om det är ett känsligt ämne) att källskyddet givetvis gäller. Att källan får vara hemlig och att journalisten inte kommer att avslöja källan.

Och sen, som kontaktväg, lämnas alldeles för ofta två alternativ: ”Hör av dig på min e-postadress journalist@tidning.se eller skicka DM här på Twitter.” Jag har en uppsjö med skärmdumpade tweets från journalister av just det slaget. Jag brukar använda dem – anonymiserade – när jag föreläser om digitalt källskydd. Som exempel på hur man /inte/ ska göra när man letar efter källor som man kan förvänta sig vill vara anonyma.

Tillbaka till Dorseys tweet igen: Allt detta vet givetvis Dorsey. Att Twitters DM inte är ett lämpligt val för sånt som ska vara hemligt. Och han vet givetvis också att den förståelsen inte är tillräckligt utspridd. Att sånt som ska vara hemligt ändå skickas som DM på Twitter, alldeles för ofta.

Signal är ingen mikroblogg, inget stort socialt nätverk. Ingen direkt konkurrent till Twitter. Men ändå med en chattfuktion som konkurrerar med en del av det Twitter erbjuder sina användare.

Så frågan som inte lämnat mig sedan i onsdags är ”Varför skickar Jack ut en rekommendation om att använda Signal?”

Jag tror att svaret går att hitta i den rubrik som DN valt i Lördag, och som jag sett otaliga varianter på under de senaste veckorna: ”Twitter vs Trump”.

Jacks rekommendation handlar om hur DM på Twitter fungerar, om hur DM på Twitter används och (nu kommer min gissning) om osäkerhet kring hur Trump och hans administration kommer förhålla sig till Twitters DM i tider med omfattande protester – och framöver.

Två tänkbara scenarion: Antingen är Dorsey rädd för hur Trump kommer att agera i förhållande till företaget Twitter och vill förmå så många som möjligt att flytta känslig kommunikation till en tryggare plattform. Eller så vet Dorsey redan vad Trump gör med DM på Twitter. Det sista scenariot är det mest konspiratoriska, men det var ju precis den typen av myndighetstillgång som mycket av dokumenten som Edward Snowden läckte handlade om.

Hursomhelst: Hoppas se fler av er i min kontaktlista i Signal framöver.

Kan ett räckviddsgolv för politiska annonser vara en lösning?

Publicerad

Hur Facebook och Twitter ska förhålla sig till politiska annonser har diskuterats flitigt på sistone, bland annat efter ett tal som Mark Zuckerberg höll och en tråd på Twitter från Jack Dorsey. Ett av de i mitt tycke intressantaste inspelen i frågan kom från Facebooks tidigare säkerhetschef Alex Stamos. Hans förslag är ett räckviddsgolv för politiska annonser.

Det frågan handlar om är hur främst Facebook gjort det möjligt att rikta politiska annonser till väldigt små grupper mottagare och att företaget samtidigt säger att man inte tänker sätta stopp för politiska annonser ens om de innehåller uppenbara lögner.

De som menar att Mark Zuckerbergs resonemang håller poängterar bland annat hur svårt det är att definiera vad som är en politisk annons. Andra menar att det skulle vara ett för kraftigt intrång i yttrandefriheten.

De som är kritiska menar å sin sida att yttrandefrihet är en sak, rätten att köpa sig räckvidd i sociala medier en annan. Och att samhällskostnaderna när desinformation tillåts spridas är för stora. Den kritiken hörs även internt på Facebook.

Däremot har jag sett få konkreta förslag på vad som ska göras. Därför blev jag glad när jag via svaren på Jack Dorseys tweet hittade ett intressant resonemang från Alex Stamos. Han började med att lyfta just gränsdragningsproblematiken, vad är en politisk annons och vad är inte en politisk annons? Om Facebook skulle dra den gränsen för snävt skulle det i värsta fall kunna innebära att mindre intresseorganisationer inte kan kampanja om klimatfrågor, samtidigt som jättar kan fortsätta köpa reklamplats i tv. För att slutligen landa i ett konkret förslag: Sätt ett räckviddsgolv för det som i den amerikanska debatten kallas för ”issue ads”, alltså annonser som tar upp olika typer av samhällsfrågor.

Stamos utvecklar det resonemanget hos Columbia Journalism Review:

Politicians lie all the time. What we want is for them to tell the same lies to everybody, instead of being able to hit 50 people at a time. There are a lot of ways you can try to regulate this, but I think the simplest is a requirement that the ”segment” somebody can hit has a floor. Maybe 10,000 people for a presidential election, 1,000 for a Congressional.

Ett annat sätt att formulera det på: Internet har gjort det för billigt att leverera skräddarsydda lögner. Tvingas du ljuga framför en större publik är sannolikheten större att någon faktiskt avslöjar den. Hos CJR nämns aldrig att Facebook annonsbibliotek där vem som helst kan bläddra runt bland i annonser som rör ”sociala frågor, valomröstningar eller politik”. Det är ett annat sätt att uppnå det jag tror Stamos önskar: Fler ögon som granskar innehållet i annonser och ifrågasätter det som är fel. Men fördelen med Stamos egna förslag är att man säkerställer att det är många ögon som ser annonserna. Det krävs inte aktiva beslut, att någon bestämmer sig för att titta på vad som faktiskt är publicerat som annonser.

Det finns en annan intressant aspekt av ett räckviddsgolv. Stamos menar att det skulle kunna vara ett sätt att stärka internetanvändarnas personliga integritet, eftersom nyttan av att samla in detaljerad persondata skulle minska:

This would also reduce the huge market for voter data that exists. There are dozens of ”Cambridge Analyticas” operating today that are collecting spectacularly sensitive data on individuals and using it to target ads for political campaigns, PACs, corporations and the like. They just aren’t dumb enough to get their data through breaking an API agreement with Facebook, so nobody talks about it.

Foto: Holger Ellgaard.

Tryck Twitters hjärta för att spara

Publicerad

Tack vare din framgångsrika omvärldsbevakning på Twitter börjar du hitta massor av intressanta länkar. Men du hinner inte alltid läsa dem direkt. Vad gör du?

Ett sätt är att skicka dem med e-post till dig själv. Problemet är att inkorgen inte är det bästa stället för saker som du vill komma ihåg att läsa.

Ett annat alternativ är att använda Twitters funktion för att hjärtmärka tweets. Då har du öronmärkt tweeten och kan enkelt hitta den igen.

Ett tredje alternativ är att öppna länken och sen spara den till Instapaper eller Pocket.

Båda de två senare alternativen funkar, men har också sina problem. Hjärtmärkta tweets ligger förvisso och väntar på dig. Om du kommer ihåg att gå igenom högen. Att spara till en läsa-sen-tjänst som Instapaper är bättre, men att öppna länkar och sen klicka på spara är trots allt en liten tröskel att ta sig över.

Ifttt är lösningen. Ifttt går att koppla ihop med Twitter på många olika sätt. Att skapa en regel som sparar hjärt-märkta tweets till högen med intressanta artiklar är ett väldigt bra användningsområde.

Det här är ett inlägg i årets upplaga av #blogg100. Utmaningen handlar om att skriva ett blogginlägg varje dag under 100 dagar i sträck, med start den första mars. Jag är med för första gången och har bestämt mig för att skriva 100 inlägg som hjälper dig att använda din dator på ett smartare sätt, för att bli mindre stressad och mer effektiv.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Spara potentiellt intressanta tweets till Google Drive

Publicerad

Vi har redan konstaterat att det kan finnas anledning att följa twitter-konton från RSS-läsaren: På Twitter ligger fokus på realtidskommunikation, medan en RSS-läsare är ett sätt att bromsa flödet och låta det vänta tills dess att du har tid att titta till det.

Men det är inte bara specifika konton som är intressanta på Twitter. Innehåll kan också upptäckas via hashtaggar eller andra sökningar, till exempel baserade på platsen som de skrevs ifrån.

Att spara sökningar på Twitter är ett sätt att enkelt göra om dem i framtiden. Ett annat sätt är att spara själva tweeten.

Ifttt kan hjälpa dig att göra just det. Ifttt är en tjänst som gör det möjligt att koppla ihop olika webbtjänster med varandra. Som Twitter med Google Drive.

Efter att ha skapat ett konto på Ifttt och anslutit tjänsten till dina konton på Twitter respektive Google Drive är det bara att börja bygga “Ifttt-regler”:

  • Låt Ifttt hålla koll efter tweets där du omnämns.
  • Låt Ifttt hålla koll efter tweets med hashtaggar du är intresserad av.
  • Låt Ifttt hålla koll efter tweets skickade från en viss plats.
  • Låt Ifttt hålla koll efter konton skickade från ett visst konto med en viss hashtagg.

Det går att göra listan lång. Och så fort Ifttt hittar en tweet som matchar din bevakning sparas den som en ny rad i ett kalkylblad hos Google Drive. Sen kan du när du har tid titta igenom dina kalkylblad på Google Drive för att se om där finns något som fångar ditt intresse.

Och om det är väldigt specifika saker du vill bevaka kan Ifttt också skicka notifieringar till din mobiltelefon.

Det här är ett inlägg i årets upplaga av #blogg100. Utmaningen handlar om att skriva ett blogginlägg varje dag under 100 dagar i sträck, med start den första mars. Jag är med för första gången och har bestämt mig för att skriva 100 inlägg som hjälper dig att använda din dator på ett smartare sätt, för att bli mindre stressad och mer effektiv.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Twittra inte från Twitters webbplats

Publicerad

De flesta som börjar twittra gör det från Twitters webbplats på twitter.com. Men det är verkligen inte det smidigaste sättet att använda Twitter. Särskilt inte om du tänkt utnyttja det sociala nätverket för omvärldsbevakning.

Mitt förslag är istället att antingen använda Tweetdeck (oavsett vilken dator du använder) eller Tweetbot (om du kör Mac).

De båda alternativen är egentligen snarlika och delar den viktigaste funktionen: Möjligheten att lägga upp flera kolumner sida vid sida som var och en visar olika delar av Twitter-flödet. Det här ger en helt annan översikt än vad Twitters webbplats kan erbjuda.

Jag har en kolumn för en privat lista med konton jag vill ha lite extra koll på, en kolumn med mentions (alltså där någon skriver till mig på Twitter), en kolumn med en lista med konton som ofta skriver om it-säkerhet, och en kolumn med en lista med stora nyhetsredaktioner för att ha koll på nyhetsflödet. Ofta finns också kolumner som innehåller sökningar på de hashtaggar som intresserar mig för tillfället.

Tweetdeck har dock några intressanta funktioner som Tweetbot saknar. En som är användbar är filtermöjligheten som finns för sökningar. Ju populärare en hashtagg är, desto svårare blir det att hålla koll på det som skrivs. Med Tweetdeck går det att skapa en kolumn som söker efter en viss hashtagg men bara visar tweets med en viss grad av Engagement.

Längst upp i kolumnerna i Tweetdeck finns en ikon som visar två skjutreglage. Där bakom döljer sig ett antal inställningsmöjligheter, varav Engagement är en. Här går det att specificera tröskelvärden, så att bara tweets med ett visst antal likes, retweets eller svar visas.

I samma meny finns också alternativet Content, där du exempelvis kan välja att kolumnen bara ska innehåll tweets som länkar vidare till sidor på webben.

Det här är ett inlägg i årets upplaga av #blogg100. Utmaningen handlar om att skriva ett blogginlägg varje dag under 100 dagar i sträck, med start den första mars. Jag är med för första gången och har bestämt mig för att skriva 100 inlägg som hjälper dig att använda din dator på ett smartare sätt, för att bli mindre stressad och mer effektiv.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]