Hur Facebook och Twitter ska förhålla sig till politiska annonser har diskuterats flitigt på sistone, bland annat efter ett tal som Mark Zuckerberg höll och en tråd på Twitter från Jack Dorsey. Ett av de i mitt tycke intressantaste inspelen i frågan kom från Facebooks tidigare säkerhetschef Alex Stamos. Hans förslag är ett räckviddsgolv för politiska annonser.
Det frågan handlar om är hur främst Facebook gjort det möjligt att rikta politiska annonser till väldigt små grupper mottagare och att företaget samtidigt säger att man inte tänker sätta stopp för politiska annonser ens om de innehåller uppenbara lögner.
De som menar att Mark Zuckerbergs resonemang håller poängterar bland annat hur svårt det är att definiera vad som är en politisk annons. Andra menar att det skulle vara ett för kraftigt intrång i yttrandefriheten.
De som är kritiska menar å sin sida att yttrandefrihet är en sak, rätten att köpa sig räckvidd i sociala medier en annan. Och att samhällskostnaderna när desinformation tillåts spridas är för stora. Den kritiken hörs även internt på Facebook.
Däremot har jag sett få konkreta förslag på vad som ska göras. Därför blev jag glad när jag via svaren på Jack Dorseys tweet hittade ett intressant resonemang från Alex Stamos. Han började med att lyfta just gränsdragningsproblematiken, vad är en politisk annons och vad är inte en politisk annons? Om Facebook skulle dra den gränsen för snävt skulle det i värsta fall kunna innebära att mindre intresseorganisationer inte kan kampanja om klimatfrågor, samtidigt som jättar kan fortsätta köpa reklamplats i tv. För att slutligen landa i ett konkret förslag: Sätt ett räckviddsgolv för det som i den amerikanska debatten kallas för ”issue ads”, alltså annonser som tar upp olika typer av samhällsfrågor.
Stamos utvecklar det resonemanget hos Columbia Journalism Review:
Politicians lie all the time. What we want is for them to tell the same lies to everybody, instead of being able to hit 50 people at a time. There are a lot of ways you can try to regulate this, but I think the simplest is a requirement that the ”segment” somebody can hit has a floor. Maybe 10,000 people for a presidential election, 1,000 for a Congressional.
Ett annat sätt att formulera det på: Internet har gjort det för billigt att leverera skräddarsydda lögner. Tvingas du ljuga framför en större publik är sannolikheten större att någon faktiskt avslöjar den. Hos CJR nämns aldrig att Facebook annonsbibliotek där vem som helst kan bläddra runt bland i annonser som rör ”sociala frågor, valomröstningar eller politik”. Det är ett annat sätt att uppnå det jag tror Stamos önskar: Fler ögon som granskar innehållet i annonser och ifrågasätter det som är fel. Men fördelen med Stamos egna förslag är att man säkerställer att det är många ögon som ser annonserna. Det krävs inte aktiva beslut, att någon bestämmer sig för att titta på vad som faktiskt är publicerat som annonser.
Det finns en annan intressant aspekt av ett räckviddsgolv. Stamos menar att det skulle kunna vara ett sätt att stärka internetanvändarnas personliga integritet, eftersom nyttan av att samla in detaljerad persondata skulle minska:
This would also reduce the huge market for voter data that exists. There are dozens of ”Cambridge Analyticas” operating today that are collecting spectacularly sensitive data on individuals and using it to target ads for political campaigns, PACs, corporations and the like. They just aren’t dumb enough to get their data through breaking an API agreement with Facebook, so nobody talks about it.
Foto: Holger Ellgaard.
