sociala medier

I går presenterades Twittercensus 2013, en kartläggning av den svenska delen av Twitter. En av de tydligaste slutsatserna som är att Twitter inte är en enda kanal. Alla som twittrar är inte kopplade till varandra, inte ens när vi bara pratar om de knappt 500000 svenska twitterkonton som Intellecta Corporate har identifierat. Svenska twitter består av flera olika kluster med användare som främst följer varandra.

Med Twittercensus som utgångspunkt har därför diskussionen om filterbubblan dykt upp igen. Jag har skrivit om den tidigare, men i kortform handlar det om webbtjänster som blir allt bättre (i slutänden för bra enligt kritikerna) på att förse den enskilda användaren med information som hen vill ha. Ett typexempel är personanpassningen som Google gör, där sökresultatet inte är identiskt för två personer.

Begreppet filterbubblan myntades av Eli Pariser i boken The filter bubble. Hans tes är att bubblan är ett problem, främst ur ett demokratiskt perspektiv. Tjänsterna som man använder kommer bara att förstärka den världsbild man redan har, istället för att förse oss med nya perspektiv.

Jag tror att han kan ha en poäng. Men jag ser inget uppenbart alternativ, ett ofiltrerat internet är definitivt inte en lösning.

För det första: Mängden information på internet är idag så stor att det krävs filter för att den över huvud taget ska bli hanterbar. Som Fredrik Wass skriver i blogginlägget Filterbubblan har alltid funnits:

Snarare är behovet av filter och kluster större än någonsin när mänskligheten producerar information i en takt som aldrig tidigare skådats. Vi kommer även i framtiden att behöva metoder och verktyg för att begränsa informationsflöden och kommunikation, därmed förstås inte sagt att alla filter fungerar bra eller att total individualisering är önskvärd. Men sätt dig själv och försök följa 200 000 svenska twitterkonton så inser du ganska snabbt att du behöver ett sätt att sålla.

För det andra: Ett ofiltrerat internet, ett internet som inte är personanpassat, skulle innebära att vi alla får ta del av samma information. Vi skulle befinna oss i samma filterbubbla och de nya intrycken skulle inte bli särskilt många. Med personanpassade tjänster finns åtminstone möjligheten att de alternativa synsätten till slut sipprar fram till mig, genom en länk som en vän postar på Facebook eller över en lunchdiskussion på jobbet.

Men hur stort problem filterbubblan är beror också på vem man är och i vilket syfte man för tillfället använder internet. När jag föreläser om sociala medier som reporterverktyg för studenter på Journalisthögskolan i Göteborg brukar jag ägna en stund åt filterbubblan. Som reporter menar jag att det är viktigt att känna till att det är så här nätet fungerar, så att man bland annat kan testa några alternativa söktermer, kanske en andra och tredje sökmotor, när man letar efter information.

Källkritik handlar idag om vem det är som påstår något, precis som den alltid har gjort. Men också varför jag hittar just den här informationen på nätet. Diskussionen om filterbubblor hänger därför ihop med det jag bloggade om under rubriken Lär barnen programmering så att de förstår världen lite bättre för några veckor sedan, delvis också med det jag skrev i blogginlägget Vad är det egentligen vi mäter:

Det är väldigt viktigt med en en grundläggande förståelse för att det faktiskt är mänskliga beslut som ligger bakom också det som ser ut att ske automatiskt. En dator kan inte vaska fram ett sökresultat på egen hand, en människa måste ha talat om för den hur den ska göra, vad som ska anses vara viktigt och vad som kan komma på sidan 354 i sökresultatet.

Skillnaden på Twitter och Facebook är att man på Twitter har större inflytande över hur filterbubblan fungerar. Man väljer vilka man ska följa och sen kommer alla tweets i kronologisk ordning. På Facebook väljer man sina vänner, men det är Facebooks algoritm Edgerank som avgör vad vi som användare ser. Intressant är att Twitter så sakteliga tar små, små steg mot att filtrera mer.

Kanske ligger det något i Evgeny Morozovs idéer om oberoende granskning av de algoritmer som påverkar oss allra mest? Jag har ännu inte läst hans senaste bok, To save everything, click here, men antar att resonemanget får en del av utrymmet där.