• Hoppa till huvudnavigering
  • Hoppa till huvudinnehåll

Anders Thoresson

  • Hem
  • Föreläsningar
  • Blogg
  • Effektivt
  • Digitalsamtal
  • Om
  • Show Search
Hide Search

samhälle

Digitalsamtal #206 – Om data och samhälle, med danah boyd

Publicerad 29 november, 2019

danah boyd på Internetdagarnas huvudscen.

Gäst den här veckan är danah boyd, en av huvudtalarna på årets upplaga av Internetdagarna. Hon har bland annat grundat forskningsinstitutet Data & Society. Och det är om data och samhälle som samtalet handlar. Vad data är, hur data påverkar samhället och hur vi bäst kan få ut största möjliga nytta från data och dataanalys samtidigt som problemen begränsas.

Samtalet, precis som hennes keynote, kommer in på ämnet data voids. Läs gärna mer om det i rapporten som Data & Society nyligen publicerade (och som Anders har bloggat om). Missa inte heller Data & Societys föreläsningsserie Databites som går att följa på nätet.

Digitaliseringen finns inte

Publicerad 11 oktober, 2019

Datorskärm med gröna tecken på svart bakgrund

Digitaliseringen finns inte. Inte framtiden heller. Vi behöver ett brett samtal om teknik och dess tillämpning, som ger plats för både olika tankar om vad teknik är och olika röster om hur den kan påverka.

Den här veckan arrangeras eMedborgarveckan, samordnad av Digidelnätverket. Mitt bidrag har varit sju biblioteksföreläsningar om vad digitalisering är och hur vi kan förhålla oss till den. Den hos Hyltebruks Digidelcenter livesändes på Facebook och går att se i efterhand.

Den här bloggtexten är en mix av lite av det jag sagt, diskussionerna som följt på mina föreläsningar och lite nya funderingar som uppstått i kölvattnet av dem. Några av tankarna har jag redan berört i Digitalsamtal, och därför också några länkar till podden. Var och en av underrubrikerna är egentligen värd ett eget, längre blogginlägg. Och så blir det säkert vad det lider.

Men nu i kortformat.

(Om nu 13000 tecken är kort.)

Digitaliseringen finns inte

En viktig utgångspunkt för diskussionen om digitalisering är att slå fast att digitaliseringen inte finns. Det finns inte en digitalisering, i bestämd form singular. Det finns många olika aspekter av digitalisering, och vi behöver förhålla oss till dem som separata saker.

Varför är det viktigt? Av den enkla anledningen att digitalisering ser väldigt olika ut i ett sågverk, på ett äldreboende och i ett tonårsrum. Om vi i tanken och i samtal försöker samla alla dessa olika former av digitalisering under ett enda paraplybegrepp och sen försöker ta ställning till om Digitaliseringen (bestämd form singular, här till och med med stort D) är bra eller dålig, viktig eller oviktig, lätt eller svår, då kommer vi aldrig hamna rätt. Var och en av oss kommer att lasta begreppet Digitaliseringen med olika idéer om vad det är och därmed diskutera den utifrån helt olika utgångspunkter.

Att tänka på och diskutera olika former av digitalisering gör det möjligt att på ett mer relevant sätt förhålla sig till de olika typernas styrkor och svagheter, möjligheter och utmaningar.

(Digitalsamtal #172 – Det finns inte en Digitalisering med stort D.)

Digitalisering är inte teknik

Jag tror också att det är viktigt att särskilja den underliggande tekniken från tillämpningen. En anledning är att det gör det möjligt att bättre förstå hur nyttan av digitalisering uppstår, och varför viss digitalisering är problematisk.

Det går inte att titta på ett lyckat digitaliseringsprojekt och tro att det ska gå att upprepa bara för att man väljer att använda samma verktyg. ”Om allt du har är en hammare så ser allt ut som en spik.” Ska man lyckas med ett digitaliseringsprojekt går det inte att börja med att gräva i verktygslådan och se vad man har. Man måste börja med att fundera på vad målet är, och sen skaffa en verktygslåda som gör det möjligt att bygga en lösning som tar en närmare det.

Men det omvända gäller också: Om vi tänker på tekniken som en verktygslåda blir det uppenbart att det är vad vi människor väljer att göra med verktygen som spelar roll. Med en hammare går det att bygga fantastiskt nyttiga saker. Men det går också att bygga sånt som orsakar problem och skada på både samhälle och för enskilda individer. Det går det däremot inte att skylla hammaren för. Att ett verktyg som maskininlärning kan ge fördomsfulla system är inte en anledning att döma ut maskininlärning rent generellt. Och det här är ytterligare ett argument för varför vi måste prata om olika former av digitalisering, istället för Digitaliseringen.

Om vi utgår från en Digitalisering och är rädda för fördomsfull maskininlärning, då finns en risk att vi väljer bort alla positiva tillämpningar av tekniken för att undvika baksidorna. Och det tror jag vore olyckligt. Mänskligheten står inför många stora utmaningar, och många av dem kommer vi kunna lösa med hjälp av digitala verktyg. Kolla gärna på seminariet Schyssta algoritmer – människans bästa vän? från Almedalen 2018. Vinnovas generaldirektör Darja Isaksson är en av paneldeltagarna. Hon lyfter diskussionen från att handla om enskilda algoritmer, till tekniktillämpning mer generellt. Och konstaterar att schyssta algoritmer är att se till att tekniken används där den gör nytta för människor.

Sen tror jag att det kan finnas verktyg i den digitala verktygslådan som så ofta används i problematiska tillämpningar att användningen av dem måste begränsas, kanske till och med förbjudas. Men oftast tror jag att det är tillämpningen inte tekniken i sig som vi bör fundera kring när skruvar på regelverk och lagstiftning.

(Digitalsamtal #188 – Så får artificiell intelligens fördomar.)

Fler röster behövs i samtalet

Att det inte går digitalisering som enbart teknik innebär också att fler än tekniker måste vara delaktiga i samtalet om tekniken och dess användning. Just nu rusar utvecklingen av självkörande bilar framåt. Ingenjörer hos alla fordonstillverkare är dem som bäst förstår hur en bil ska bli självkörande. Men det är inte troligt att de också är bästa på att förstå vilka konsekvenserna av självkörande fordon blir.

På många håll och på många nivåer runt om i landet behöver de som planerar den fysiska infrastrukturen fundera på vad självkörande bilar gör med behovet av parkeringsplatser och motorvägar. Inom sjukvården behöver man också fundera på vad självkörande bilar kommer att få för konsekvenser. Färre olyckor är ett av de drivande argumenten bakom teknikutvecklingen. Färre trafikskadade på akutmottagningar runt om i världen, alltså. Men en sökning på ”self driving cars organ donation” visar på ett möjligt dilemma: Färre trafikolyckor innebär färre organ att transplantera. Vad innebär det för sjukvårdens rutiner för att välja mottagare i en transplantation? Får det konsekvenser för den illegala handeln med organ?

Redan i utvecklingen av teknik finns det därför all anledning att inkludera så många kompetensområden som möjligt, för att på bästa möjliga sätt förstå både positiva och negativa konsekvenser.

Men det tvärdisciplinella gäller också i tillämpningen. Jag hör att digitalisering i många verksamheter fortfarande ses som ett teknikprojekt, och därför många gånger hamnar på bara it-chefen och it-avdelningen att hantera. Men en it-chef eller en it-tekniker har inte nödvändigtvis den detaljförståelsen för hur det ser ut ute i verksamheten. Vilka problem som finns att lösa, vad kärnuppdraget faktiskt är.

Rapporten The Malicious Use of Artificial Intelligence: Forecasting, Prevention, and Mitigation, som vintern 2018 publicerades av forskare från 14 institutioner, lyfter bland annat fram bristande teknikförståelse och teknikintresse hos lagstiftarna som en stor utmaning. En annan risk lyfts är att de som utvecklar tekniken är ovilliga att diskutera teknikens problem.

Det är ofta affärsmodellen som skaver

Föreläser man om digitalisering är det just nu omöjligt att inte hamna i diskussioner om personlig integritet, distraktioner och skärmtid. Men också här tror jag att det är viktigt att fortsätta hålla isär underliggande teknik från tillämpning.

Jag läser just nu boken  The Age of Surveillance Capitalism av Shosanna Zuboff. Den handlar om hur data har blivit en viktig råvara i en tid när annonsfinansiering är det viktigaste och vanligaste sättet att bygga en affärsmodell för konsumenttjänster. Men i boken blir det också uppenbart att det är just affärsmodellen som är det stora problemet. Eftersom individdata är så viktig för den görs intrång i den personliga integriteten, därför överutnyttjas notifieringarna i mobilen för att få användarna att plocka upp telefonen och därför hamnar vi också i diskussionen av skärmtid.

Vem ska hjälpa barnen att få en sund relation till sina skärmar?

Mobiltelefoner kan vara oerhört distraherande, med ständigt plingande notifieringar. Om det tror jag att vi alla kan vara överens.

Det går också att sträva mot en framtiden med färre digitala distraktioner. Men här och nu måste vi förhålla oss till verkligheten som den faktiskt ser ut. Högljudda debattörer låter allt för ofta, enligt min åsikt, diskussionen om skolans digitalisering handla om skärmtid istället för undervisningens innehåll. (Se där, ett konkret exempel på problemet med Digitaliseringen som samlingsbegrepp!)

För det första tycker jag att det är ett stort problem att innehållet i de nya styrdokument som började gälla för grundskolan 2018 reduceras till att handla om skärmarnas vara eller icke-vara i klassrummen. Skolan ska ta sig an digitalisering på väldigt många olika sätt, där mycket inte alls handlar om vilka verktyg som eleverna ska använda, utan vad de ska lära sig.

För det andra så kan man fundera på var barnen ska få lära sig hantera distraktionerna i mobiltelefonen om inte i skolan. Jag har aldrig hört en motståndare till mobilförbud som menar att telefonerna ska få användas hur som helst i klassrummen, att det ska vara okej att spela Fortnite på mattelektionen och skrolla flödet i Instagram på kemin. Däremot att telefonen kan användas som ett verktyg när det passar. Och när det inte passar, då ska den ligga i ljudlöst läge i jackfickan eller väskan. Om inte eleverna i skolan får lära sig de verktyg och inställningar som faktiskt finns för färre och minskade distraktioner i mobilen, var ska de lära sig om dem då? Är det rimligt att utgå från att de elever som har störst problem att låta telefonen ligga när den inte behövs i skolarbetet kommer lära sig det på egen hand utanför skoltid?

Den personliga integriteten

Den personliga integriteten. Jag pratade om den i veckans föreläsningar, och den kom flera gånger upp i diskussionerna efteråt.

Jag tycker att det här är en svår nöt.

Å ena sidan är den personliga integriteten viktig, av oerhört många anledningar. Till exempel så håller alla de här argumenten för ett starkt skydd av den personliga integriteten som jag spaltade upp i en text 2015 fortfarande. I min yrkesutövning som journalist är integriteten viktig som en del i källskyddet. (Ett av de senaste avsnitten av podden Recode/Decode är för övrigt väldigt intressant lyssning på just det temat: Whistleblowers have never been more important — or more at risk, says Whistleblower Aid CEO John Tye.)

Å andra sidan så har vi till exempel hur artificiell intelligens och maskininlärning öppnar dörren till allt bättre diagnos- och behandlingsmetoder. Men AI och ML är datakrävande lösningar, och i fallet med sjuk- och hälsovård så är det ofta data om enskilda individer som behövs.

Hur viktar vi rätten till personlig integritet mot möjligheten att få en tidig och korrekt diagnos på ett potentiellt livshotande tillstånd?

(Digitalsamtal #198 – Internetkunskap med fokus på integritet och #194 – Tekniken i akutsjukvårdens frontlinje.)

De etiska konsekvenserna när teknik som väljs bort

Den offentliga debatten kring digitalisering handlar väldigt mycket om konsekvenserna, inte minst de etiska, av den teknik vi väljer att använda. För att återvända till de självkörande bilarna så har en populär tankelek varit att fundera över hur en självkörande bil kommer att välja vem den kommer att köra ihjäl när en olycka är omöjlig att undvika.

Jag tror att det ofta kan vara nog så viktigt att göra den omvända tankeleken: Om vi låter bli att använda den här tekniken, vilka konsekvenser får det? Vem drabbas om vi inte ersätter en nuvarande, mänsklig och analog process, med en digital? Vilka kommer att drabbas av trötta, påverkade eller stressade mänskliga bilförare?

Framtiden finns inte heller

Jag inledde det här inlägget med att konstatera att Digitaliseringen inte finns. Det samma går att säga om framtiden. Den finns inte heller. Inte i bemärkelsen att den är förutbestämd.

Vi kan alla vara med och påverka hur den blir. Är vi tekniker, genom de lösningar vi är med och bygger. Är vi lagstiftare, genom de regelverk vi sätter upp. Är vi beslutsfattare, genom den teknik vi väljer att implementera. Är vi användare, genom hur vi väljer att utnyttja tekniken.

Sex frågor till dig

Den här veckan har också gett upphov till några frågor, sex stycken närmare bestämt, som jag ställde till Digitalsamtals lyssnare i onsdags. Du som läser det här får gärna också svara på dem:

  • Hur pratar ni om digitalisering i din verksamhet – med breda penseldrag eller väldigt konkret?
  • Vilka kompetenser är med i diskussionerna om digitalisering – är det tekniker, verksamhetsansvariga, personal, användare, andra grupper?
  • Är diskussionerna i första hand fokuserade på tekniken – eller på vad det är ni vill åstadkomma med hjälp av tekniken?
  • Hur pratar ni om konsekvenserna av digitaliseringen – som ett direkt resultat av den underliggande tekniken eller hur den används?
  • Hur pratar ni om konsekvenserna av att avstå från att digitalisera?
  • Hur diskuteras kraven på de digitaliserade processerna – finns det förväntningar på att de ska vara felfria eller görs jämförelser med hur väl dagens processer fungerar?

När tänker du gå en grundkurs i artificiell intelligens?

Publicerad 25 september, 2019

Kye Anderssons presentation på Stora Framtidsdagen. En bild som visar att AI:s stora förändringskraft ligger i att sänka kostnaden för prediktioner.

Hur kommer AI påverka Sverige som nation? Hur förändras arbetsmarknaden? När kommer vi få se de stora förändringarna? Stora Framtidsdagens ambition var att leverera svar på de frågorna. Men det jag framför allt tar med mig därifrån är hur överens alla är om att förståelsen för tekniken i sig måste höjas. Inte bara bland tekniker, utan bland alla som är med och fattar beslut om den.

Den här dagen har jag tillbringat på Nalen i Stockholm, där jag lyssnat på forskare, politiker och företrädare för näringslivet som tagit sig an artificiell intelligens från många olika perspektiv. Exemplen på vad AI kan användas till har varit många, liksom frågorna om vilka konsekvenser teknikutvecklingen bland annat kommer att få på arbetsmarknad och arbetsmiljö.

Men det övergripande budskapet till deltagarna, som kom från både offentlig sektor och näringsliv, var egentligen ett annat: Se till att skaffa en förståelse för vad artificiell intelligens är. Först när vi kan prata om vad AI faktiskt är, och inte basera det offentliga samtalet på någon slags bild hämtad från science fiction-litteraturen, kan vi också på ett seriöst sätt prata om hur AI ska kunna användas som ett verktyg.

Och att vi behöver AI som verktyg var Jon Simonsson från Kommittén för etisk innovation och etik om först att påpeka. Om FN:s hållbarhetsmål ska bli verklighet till 2030 krävs politiska beslut och mänskliga beteendeförändringar – men också att vi blir bättre på att använda ny teknik.

Så vad behöver vi förstå om AI? Att det finns risker med bland annat fördomsfull AI. (Vilket var ämnet i ett av vårens sista Digitalsamtal.) Att det AI ur ett helikopterperspektiv framför allt förändrar är kostnaden för att göra prediktioner. Kye Andersson från svenska AI-bolaget Peltarion jämförde med transistorer, som sänkte kostnaderna för matematiska beräkningar, och internet, som sänkte kostnaderna för distribution av information. (Han nämnde också tjugofem mål för framtiden som Japan satt upp. Ett av dem är att skapa AI-system som gör vetenskapliga upptäckter på Nobelpris-nivå senast 2050.)

”Lite mindre utredningar och strategier, lite mer verkstad,” sa digitaliseringsminister Anders Ygeman att han har som mål, och konstaterade att det ju är välkänt vilka de stora samhällsutmaningarna är.

Vilket jag tolkar som ett annat sätt att säga vad Jon Simonsson sa: Digitalisering har inte ett egenvärde, tekniken är ett verktyg för att lösa de utmaningar mänskligheten står inför.

Och det är i nästa steg ett annat sätt att trycka på kompetensfrågan. Ska vi kunna använda ett verktyg måste vi först förstå det. Och det här är viktigt: De AI-forskare som stod på scenen under dagen betonade vikten av både domänkompetens och teknikkompetens. Det räcker inte med att vara duktig på AI för att kunna komma på lösningar för sjukvård, offentlig sektor, för en säkrare gruvindustri eller bättre transportlösningar. De som kan de här områdena måste komplettera sin nischkunskap med en grundläggande förståelse för vad tekniken kan användas till. Det kan ge idéer om hur AI kan hjälpa till. Sen får de med den expertkunskapen inom AI hjälpa till att bygga de faktiska tillämpningarna.

Och när ska vi lämna över beslutsfattande till AI? Pontus Strimling, som forskar kring AI:s samhällseffekter på Institutet för Framtidsstudier, föreslog tre riktlinjer:

Det ska vi göra när vi
… har tillräckligt mycket data
… tycker att målet är värt kostnaden att träna upp AI-modellerna och
… kan leva med de fel som AI faktiskt gör.

Den sista punkten är viktigt. Vi behöver jämföra AI:s prestation i den aktuella tillämpningen med hur bra människor utför samma uppgift. Ta självkörande fordon. Ett långsiktig förhoppning kanske kan vara att de kommer göra det möjligt att realisera nollvisionen. Men vi ska inte vänta med att släppa ut självkörande fordon på vägarna tills dess att vi kan vara säkra på att de inte orsakar några olyckor alls.

Det här är ytterligare en illustration på varför förståelse för AI är så viktig: Vi måste förstå att AI-tillämpningar kommer med felmarginaler. Och att vi behöver bestämma vilka felmarginaler vi är bekväma med. (Och, jo, det finns ett Digitalsamtal om det också.)

Maja Fjaestad, statssekreterare på socialdepartementet (och som för tre år sedan var med i Digitalsamtal som handlade om angränsande frågeställningar), påminde om att den tekniska utvecklingen inte är förutbestämd. Den kan och ska underkasta sig demokratiska principer.

Vilket kräver politiker och sakkunniga som, just det, förstår AI.

En annan fråga som lyftes på scenen var utmaningarna med splittring i samhället, vilken ofta förklaras som en konsekvens av tappad framtidstilltro. Hur få alla att känna sig delaktiga i digitaliseringen, istället för att känna sin tillvaro hotad av den?

Förståelse för vad den faktiskt är.

Så hur ska du skaffa dig en förståelse för vad AI är? Kye Andersson förslag är gratiskursen Elements of AI. Samma förslag kom från Anders Ygeman. (Och också om Elements of AI finns det ett Digitalsamtal.)

Du hittar kursen här.

Provtänker: Vad är etiskt att välja bort?

Publicerad 24 september, 2019

Skylt med texten "one way"

Vid det här laget är det uppenbart att alla nya möjligheter till datainsamling och dataanalys gör att vi kan dra slutsatser och lärdomar om bland annat mänskligt beteende på ett sätt som tidigare inte gått. Halvvägs in i Shoshana Zuboffs bok The Age of Surveillance Capitalism har jag börjat fundera på vilka möjligheter till kunskap som är etiska att välja bort.

The Age of Surveillance Capitalism är en tjock bok. Den väcker många tankar om digitalisering och samhälle som jag med all säkerhet kommer att återkomma till under hösten och vintern. Där jag är i boken just nu skriver hon bland annat om de kritiserade experiment som Facebook gjorde för några år sedan, då man testade att skruva vissa användares flöde åt det mer negativa hållet medan andra Facebook-användare fick se mer positiva statusuppdateringar från vännerna.

Kritiken handlar bland annat om att Facebook utförde de här försöken utan att användarna kände till dem. Den kretsar också kring Facebooks möjlighet att utnyttja den här typen av datainsamling och dataanalys för att på olika sätt påverka användarnas tankar och beteenden åt olika håll.

Men oavsett vad man tycker om hur Facebook genomförde det här och liknande experiment, och hur kunskaperna i teori och praktik kan utnyttjas finns det ett viktigt principiellt resonemang att föra här:

Digitaliseringen ger oss nya möjligheter att samla in och analysera data. Det gör det möjligt att lära nya saker, om människors beteenden och om annat.

Det går att vända och vrida på det här på flera olika sätt.

En ingångspunkt, den som kanske är den vanligaste: Var går gränsen för vilken data som är etiskt möjlig att samla in – och vilka analyser av den är vi bekväma med?

En annan ingångspunkt, som man inte hör lika ofta: Var går gränsen för vilken data vi kan låta bli att samla in – och vilka analyser kan vi inte med gott samvete avstå från att göra?

Vi pratar ofta om de etiska aspekterna av de teknikval som görs. Men var är diskussionen om etiken kring den teknik som väljs bort? I Almedalen arrangerade forskningsinstitutet RISE 2018 en paneldebatt under rubriken Schyssta algoritmer – människans bästa vän? Vinnovas generaldirektör Darja Isaksson var med i panelen, och hon lyfte frågan från enskilda tillämpningar till ett systemperspektiv. I en artikel i IVA-aktuellt hösten 2018 sammanfattade jag hennes resonemang så här:

Eftersom mänskligheten kommer att behöva artificiell intelligens för att lösa några av det stora globala utmaningarna – som klimatfrågan, matförsörjning och hållbara transporter – är ”schyssta algoritmer” också att se till att tekniken verkligen används där den gör nytta.

Själv famlar jag efter riktigt bra svar på de här frågorna. För det är ju väldigt lätt att tycka att teknik ska användas till bra saker och inte till dåliga. Men det är svårt att säga vad som är bra och vad som är dåligt.

Det är uppenbart att det som så många gånger är enkelt att måla upp verkligheten som svartvit – ”datainsamling är integritetskränkande och dataanalys gör det möjligt att påverka oss på massor av dåliga sätt” – när den i själva verket är full av gråskalor – ”viss data är givetvis integritetskänslig, men för samhällets bästa måste vi tillåta att den används för just den här typen av analys”.

Men jag tror att en sak är uppenbar. Vi måste sluta diskutera teknikens möjligheter utifrån de problematiska tillämpningar vi reagerar på idag. Och i stället fundera på hur samma teknik kan användas till andra saker.

(Vilket för övrigt knyter an till en annan fråga som jag grubblar på, men som får vänta till en annan gång: Just nu ställs ofta personlig integritet i första rummet. Men är den personliga integriteten alltid det mänskliga värde som ska prioriteras? Och i så fall, vilken aspekt av personlig integritet? Men, som sagt, det får bli en annan gång.)

Foto: Nick Tiemeyer.

Skolan i en digital omvärld

Publicerad 10 april, 2018

Som teknikjournalist har digitaliseringens påverkan på samhället blivit en av de frågor jag ägnar allra mest tid, bland annat i podcasten Digitalsam­tal och i Facebook-gruppen Digital Samhällskunskap. Det är för mig uppenbart att både de möjligheter och de utmaningar som digitaliseringen innebär är omfattande, och att det krävs en förståelse för detta på väldigt många håll i samhället. Det räcker inte att de program­merare och ingenjörer som utvecklar tekniken har den kunskapen. Vi som använder, köper eller fattar beslut om teknik behöver också ha kunskap – både för att förstå hur vi kan undvika problem och för att inte missa teknikens möjligheter på grund av okunskap, ointresse eller omotiverad rädsla. Det handlar i allra högsta grad om demokratifrågor, om hur tekniken kan och bör användas för att maximera de positiva effekterna.

Gentemot våra barn har vuxenvärlden ett dubbelt ansvar. Vi behöver fundera på vad de behöver kunna idag, som teknikanvändare. Och vi behöver fundera på vad de behöver lära sig idag för att som vuxna inte bara vara teknikanvändare, utan också ha ett förhållningssätt till tekniken i form av medborgare, beslutsfattare, teknikutvecklare och i många andra roller.

Jag är därför glad att läroplanen numera innehåller frågor som rör digital kompetens ur många olika aspekter. Boken Skolan i en digital omvärld är mitt försök att förklara vad som händer bakom kulisserna i de tjänster och produkter vi dagligen använder, att sätta teknikutvecklingen i ett individ-­ och samhällsperspektiv och att göra det tydligt varför detta är frågor som är viktiga att undervisa om i grundskolan. Min förhoppning är att kunna väcka en nyfikenhet på teknikens möjligheter och en medvetenhet om utmaningarna, på många olika plan.

Om du blir nyfiken på boken finns hela inledningen att läsa som ett gratis smakprov.

Nästa sida »

Missa inte min kommande gratis-bok med tips för uppgiftslistan, kalendern och e-posten!

Copyright © 2021 · Monochrome Pro på Genesis Framework · WordPress · Logga in