Anders Thoresson

RSS

Var sak på rätt plats – nyhetsbrev till RSS-läsaren istället för inkorgen

Publicerad

När jag föreläser om hur man ska få ordning på sina inkorgar är en av de saker jag trycker hårdast på ”var sak på rätt plats”. RSS-läsaren Inoreader gjorde i veckan det lättare att leva efter den devisen i e-postprogrammet.

På sistone har nyhetsbrev via e-post fått ett enormt uppsving. Mycket av min dagliga omvärldsbevakning sker via en handfull riktigt bra nyhetsbrev1. Men RSS är fortfarande också ett viktigt verktyg för mig2.

I veckan presenterade Inoreader, som jag valt som RSS-läsare, flera nyheter. En av dem var bättre stöd för nyhetsbrev som skickas ut via e-post. Istället för att få dem skickade till mitt e-postkonto får jag dem nu istället i min RSS-läsare, tillsammans med alla andra källor som jag håller koll på i min omvärldsbevakning.

Fantastiskt bra!

Varför?

Därför att det är ”var sak på rätt plats”. Jag försöker i möjligaste mån låta e-posten vara ett verktyg för kommunikation med redaktörer, uppdragsgivare, personer jag ska intervjua – andra människor, kort och gott. Inte en uppgiftslista, en läsa-sen-lista och en kalender.

Särskilt viktigt är det just i inkorgen. Det är stor skillnad på att öppna e-postprogrammet och ha 47 nya mail i inkorgen och det är en härlig blandning av nyhetsbrev, uppdateringar från sajter som jag använder och just kommunikation med människor som jag har en direktrelation med – eller att ha 12 nya mail, bara från avsändare i den sista kategorin.

Ett sätt att hantera det är filter som automatiskt flyttar de nyhetsbrev jag prenumererar på från inkorgen till mappen för nyhetsbrev (och allt annat som innehåller orden ”unsubscribe” eller ”avprenumerera” eller ett antal liknande uttryck till till mappen ”misstänkta nyhetsbrev/reklamutskick”). Med de filtren på plats blir det som ligger kvar i inkorgen i stort sett uteslutande mail jag behöver läsa så snart som möjligt, ofta också svara på.

Men de här filtren är inte en helt perfekt lösning:

  • När jag går in i e-postprogrammet för att skicka eller läsa mail i inkorgen finns det alltid en risk att det också dykt upp något intressant i nyhetsbrevsmappen. Något jag inte alls har tid att läsa där och då – men ändå gör.
  • När jag däremot har avsatt tid för omvärldsbevakning och dykt in i Inoreader har jag istället glömt att också kolla mappen med nyhetsbrev. (Eller omvänt, kommit ihåg den men då fastnat i inkorgen och en pågående mailkonversation med tre, fyra uppdragsgivare.)

Med den nya nyhetsbrevfunktionen i Inoreader blir det lättare att få verktygen att fungera som jag vill, snarare än att jag ska anpassa mig efter hur verktygen fungerar.

Vill jag mejla öppnar jag e-postprogrammet.

Vill jag omvärldsbevaka öppnar jag Inoreader.

Mycket bra.

  1. Två tips: Stratechery (som kostar pengar) och The Margins (som är gratis). ↩︎
  2. Varför RSS är bra har jag skrivit om flera gånger tidigare. Till exempel som komplement till urvals- och sorteringsalgoritmer i sociala medier och varför samma typ av sorteringsalgoritmer är välkomna också i RSS-läsaren. ↩︎

Algoritmer behövs som vägvisare – välkommen funktion i Inoreader

Publicerad

Nyligen argumenterade jag för varför det är en bra idé att låta RSS-prenumerationer komplettera det algoritmiska urvalet på Facebook och andra sociala medier. Men det omvända gäller också. Och nu har Inoreader, min favorit bland RSS-läsarna, gjort det möjligt.

Först, en kort påminnelse om vad RSS är. Senast jag skrev om RSS förklarade jag det så här:

RSS är nätets motsvarighet till tidningsprenumerationer. Istället för att behöva surfa från den ena favoritsajten till den andra kommer alla nya rubriker att levereras till dig. Samlade på ett och samma ställe, oavsett var och när artikeln eller blogginlägget är publicerat – och vad de konkurrerar med. (…) Med RSS är du alltså inte utlämnad till vad en algoritm tror att du är intresserad av. Det är du som bestämmer vilka källor, vilka prenumerationer, som ska finnas i RSS-läsaren, och det de publicerar är också det du får se.

Men allt är inte alltid frid och fröjd med RSS heller. Stora RSS-flöden, det vill säga flöden från källor som publicerar väldigt mycket, blir snabbt oöverblickbara. Samma problem som för övrigt finns på Facebook, där vi idag har så många vänner, är med i så många grupper, gillar så många sidor och företag att vi inte hinner ”läsa klart” Facebook. Vilket också är hela anledningen till att Facebook gick från ett flöde sorterat i kronologisk ordning till de algoritmer som försöker göra ett urval baserat på vad tekniken tror att just jag, just du, vad just varje enskild Facebook-användare är mest intresserad av.

Många av de RSS-flöden jag har i Inoreader publicerar i rätt makligt tempo, vilket gör det möjligt för mig att hänga med. Det är enskilda bloggare som publicerar något eller några inlägg om dagen, det är företag som publicerar någon gång i veckan och så är det ett flöde från Techmeme och ett med de populäraste inläggen från Hacker News för att inte missa de stora snackisarna i teknikvärlden.

Men sen har jag också en mapp i Inoreader som heter Big ones. Här finns RSS-flöden från stora redaktioner som New York Times, The Guardian, Wired, Techchrunch och The Verge. Här finns det inte en chans för mig att hänga med, och emellanåt har jag ifrågasatt varför de över huvud taget får finnas kvar i Inoreader.

I veckan lanserade Inoreader en ny funktion som slutligen avgör att alla de stora flödena får finnas kvar: Möjligheten att sortera innehållet i en mapp algoritmiskt.

Hittills har bara två val funnits: Senaste eller äldsta inlägget först. Med nya alternativet Magic sorteras rubrikerna istället utifrån svaret på samma fråga som Facebook ställer: Vad verkar mest sannolikt att Anders vill läsa?

Rimligtvis använder sig Inoreader inte av lika många olika signaler för att räkna fram sin sorteringsordning baserat på hur populär en artikel är bland andra Inoreader-användare, hur populär den är på nätet i övrigt och – om jag vill – utifrån mina egna läsvanor.

Att jag själv kan välja om det sista urvalskriteriet ska användas eller inte gillar jag. Det innebär att jag kan välja att Inoreader ska vikta källor jag ofta läser tyngre än källor som jag inte brukar bry mig om. Eller om algoritmen som gör urvalet ska strunta i vad jag brukar visa intresse för och bara ta hänsyn till hur andra läst och delat artiklarna.

Den nya funktionen kommer förhoppningsvis hjälpa mig med min omvärldsbevakning. Den är också en viktig påminnelse om balansen mellan olika sätt att göra och vikta ett urval. Strikt kronologiskt är inte bra, men jag tror inte heller ett hundraprocentigt algoritmiskt urval heller är det bästa.

Jag tror att jag får den bästa innehållsmixen genom en kombination. Att se till att jag inte missar innehåll från mina mest prioriterade källor. Att se till att populärt innehåll från andra källor jag uppskattar dyker upp. Men också, slutligen, hitta sätt att upptäcka innehåll från källor som jag inte ens visste att de fanns.

Hur man gör det senare får bli en annan text, en annan dag.

Därför ska du låta RSS komplettera Facebooks algoritmer

Publicerad

Reaktionerna på Mark Zuckerbergs tal om yttrandefrihet verkar ha placerat folk i två läger: Antingen uppskattar man att Zuckerberg så starkt argumenterar för yttrandefrihet – eller så menar man att han helt undvek den centrala frågan. Själv tänkte jag istället ägna den här texten åt två konkreta tips till dig som internetanvändare.

I sitt tal (länk till videon här ovanför, med textversion finns också) pratade Zuckerberg om hur viktig yttrandefriheten är och varför den är viktig, bland annat genom att jämföra de amerikanska värderingar som ligger till grund för Facebook med de kinesiska som Tiktok bygger på. Och avslutade med:

The future depends on all of us. Whether you like Facebook or not, we need to recognize what is at stake and come together to stand for free expression at this critical moment.
I believe in giving people a voice because, at the end of the day, I believe in people. And as long as enough of us keep fighting for this, I believe that more people’s voices will eventually help us work through these issues together and write a new chapter in our history — where from all of our individual voices and perspectives, we can bring the world closer together.

Men, menar kritikerna, Zuckerberg kom aldrig in på algoritmernas betydelse och undvek där med en viktig fråga: Att få säga vad man vill är en sak, att nå en publik är något annat. Här är det Facebooks algoritmer som avgör vad som dyker upp i våra flöden och därigenom får spridning, utan att vi veta något om detaljerna om hur det urvalet sker.

Jag håller med om att det är en oerhört viktig skillnad, och att båda aspekterna behöver diskuteras: Vad jag får säga – och hur det avgörs vem som hör det jag säger.

Men den här gången tänkte jag ta ett mottagarperspektiv. Vad kan du och jag göra här och nu för att öka sannolikheten att vi faktiskt hör det personer, företag och organisationer vi bryr oss om säger på nätet?

Det blir två tips.

Tala om för Facebook vilka dina närmaste vänner är

Facebook-tipset är det enkla, eftersom det bara innebär att du börjar använda en av de funktioner som finns på Facebook: Den som heter Vänlistor.

Vänlistorna gör det möjligt att gruppera vännerna på olika sätt, för att sedan bland annat kunna styra vilka vänner som får se vad av det du postar på Facebook.

Men det finns också tre standardlistor. En av dem heter Nära vänner. När Facebook-vännerna som finns med på den listan postar något kommer du att få en notifiering om det. Listan Nära vänner är alltså ett sätt att uttryckligen tala om för Facebook att ”det här är en person jag bryr mig extra mycket om, se till att jag inte missar något hen postar”.

(Vid sidan av de tre standardlistorna och dem du eventuellt skapar själv finns ytterligare en variant: De smarta listorna. Det är vänlistor som baseras på exempelvis arbetsplats eller bostadsort och som Facebook fyller på med andra vänner som jobbar eller bor på samma ställe som du.)

RSS låter dig gå rakt på källan

Mitt andra tips handlar om den med internetmått uråldriga tekniken RSS. RSS är nätets motsvarighet till tidningsprenumerationer. Istället för att behöva surfa från den ena favoritsajten till den andra kommer alla nya rubriker att levereras till dig. Samlade på ett och samma ställe, oavsett var och när artikeln eller blogginlägget är publicerat – och vad de konkurrerar med.

För att komma igång behöver du en RSS-läsare, som i tidningsanalogin kan jämföras med brevlådan. Utan en sån har ju tidningsbudet ingenstans att lägga tidningarna.

Med RSS är du alltså inte utlämnad till vad en algoritm tror att du är intresserad av. Det är du som bestämmer vilka källor, vilka prenumerationer, som ska finnas i RSS-läsaren, och det de publicerar är också det du får se.

RSS-läsare var från början program som installerades i användarens dator. Men precis som så många andra program har de i allt större utsträckning ersatts av molntjänster. Det innebär att det inte spelar någon roll vilken pryl du för tillfället använder. Du kan lika gärna använda dator som mobil eller pekplatta för att kolla vad som har publicerats sedan sist, vilka nya texter som finns i RSS-läsaren. Och det som du markerar som läst på ena stället blir markerat som läst på de andra också.

Inoreader är just nu den bästa RSS-läsaren

Rätt RSS-läsare kan dessutom bli en genväg runt åtminstone en del av algoritmerna på Facebook. Jag har sedan länge mina RSS-prenumerationer i Inoreader, den tjänst som jag just nu tycker är bäst. I det här sammanhanget är två finesser värda att lyfta fram.

I Inoreader är det inte bara möjligt att prenumerera på nya texter som publiceras på bloggar, nättidningar och andra mer traditionella webbplatser. Det är också möjligt att få in åtminstone en del av innehållet som publiceras på Facebook. I Inoreader går det nämligen att lägga till sidor på Facebook som en källa. ”Och varför skulle jag vilja göra det?” undrar du kanske. Eftersom en prenumeration på en Facebook-sida i Inoreader innebär att det inte är Facebooks algoritmer som avgör om du får se de nya inlägg som postas på sidan.

Ett förslag är att du tar en titt på vilka sidor du gillat på Facebook. Hur många sidor hittar du som du glömt att du en gång gillat eftersom du aldrig ser innehåll från dem längre?

Varje gång sidadministratören gör ett nytt inlägg kommer det att konkurrera med alla andra nya poster som görs på sidor och av dina vänner och i grupper på Facebook. Och om där finns något som algoritmerna tror att du är mer intresserad av är det det som kommer att dyka upp i ditt flöde i Facebook. Medan en prenumeration på samma Facebook-sida i Inoreader innebär att du inte missar inlägget.

(Det går för övrigt att lägga till Twitter-konton i Inoreader på samma sätt.)

Med Inoreader går det dessutom att skapa stående sökningar i de prenumerationer du lägger till. Det är en funktion som gör det möjligt att få en notis när ett visst ord används i inläggen som den där Facebook-sidan, bloggen eller nättidningen publicerar. Det är ett sätt att ytterligare minska risken att du missar sånt som du verkligen är intresserad av, från källorna som är viktiga för dig.

Vi får inte glömma att algoritmerna också hjälper oss

Efter de här två praktiska tipsen, trots allt en kort fundering kring algoritmernas roll.

Ja, å ena sidan är de med och skapar problem. Men de hjälper också till att synliggöra sånt som vi faktiskt är intresserade av och tycker är viktigt men som vi kanske annars skulle ha missat. De där notiserna om att en vän kommenterat ett inlägg i en grupp på Facebook och som hjälper oss att hitta en intressant diskussion som vi annars inte skulle ha sätt, till exempel.

Om vi ser bortom Facebook och till internet som helhet: Hur går det att skapa mekanismer som låter oss hitta viktigt och intressant och roligt innehåll utan att orsaka de negativa feedback-loopar som vi just nu bekymrar oss så mycket om?

Jag har inget svar på den frågan, men tar gärna emot länkar till texter eller dina egna funderingar som tar sig an den utmaningen.

Ett inflöde ska filtreras – inte tömmas

Publicerad

I takt med att du hittar allt fler flöden du vill hålla koll på behöver du också skaffa dig strategier för att hantera det som dyker upp i dem. En av de viktigaste är att skilja inflöde från inkorg.

Långt i från allt som kommer i dina RSS-flöden är intressant. Inte heller innehållet i nyhetsbrev du prenumererar på eller ditt twitterflöde utgörs uteslutande av saker du vill läsa. De här källorna representerar därför ett inflöde.

Vad du behöver göra är att hitta ett sätt att upptäcka det som verkar intressant i inflödet och flytta det till en inkorg med sånt som du har som ambition att faktiskt läsa.

Vissa likheter med e-post…

En del av det som dyker upp i inkorgen i ditt e-postprogram känner du direkt igen som spam, annat läser du omgående eftersom det är chefen som är avsändaren och ärenderaden skriker ”VIKTIGT”. Däremellan hamnar mail från andra avsändare med andra ärenderader. En del svarar du på senare samma dag, andra får vänta. Somliga mail sparar du som referensmaterial, mycket slängs direkt.

De tjänster och program du kan använda för omvärldsbevakning, som RSS och Twitter, hanterar du på samma sätt:

  1. Du blir uppmärksammad på att något kan vara intressant. Det kan vara en ny rubrik från en sajt du gillar eller en ny tweet från ett konto du följer.
  2. Du behöver göra en bedömning om innehållet verkligen är intressant.
  3. Det som är intressant tar du hand om på lämpligt sätt: Läser, sparar, skickar vidare, skriver upp på att-göra-listan.

…men också en stor skillnad

Jämfört med e-posten finns det en viktig skillnad. Sannolikt har du som ambition att kasta åtminstone ett öga på allt som dyker upp i din inkorg i e-postprogrammet för att vara säker på att inte missa något viktigt. Inledningsvis kan du ha samma ambition i din omvärldsbevakning också, men i takt med att du lägger till allt fler källor kommer du antagligen att märka att du tvingas tänka om. Tiden räcker helt enkelt inte till.

När den dagen kommer då du märker att du inte hinner läsa allt som kommer i dina flöden behöver du göra något åt situationen. Det uppenbara är att göra dig av med några källor för att på så sätt minska inflödet. De inflöden du behåller sorterar du efter prioritetsordning. De flesta RSS-läsare för att stoppa in prenumerationerna i olika mappar, på Twitter finns möjligheten att skapa listor med olika konton. Stoppa de RSS-flöden som oftast ger dig vad du vill ha i en mapp, resten i en annan. Ta dig igenom inflödet i prioritetsordning. Har du ont om tid, nöj dig med de viktigaste källorna.

Inflödet kräver ingen energi

Ett annat förslag är att separera jakten på saker som ser intressanta ut från tiden då du läser och tar reda på om de verkligen är intressanta. Det finns flera anledningar till det här:

  • För det första är det en tempofråga. Att läsa är en långsam aktivitet, att skumma rubriker i RSS-läsaren eller det senaste på Twitter går snabbare.
  • För att bedöma om något har potential att vara intressant behöver du inte särskilt mycket energi eller koncentration. Att läsa en längre artikel och verkligen förstå och ta till sig innehållet kräver en helt annan insats.
  • Genom att separera jakten på det som verkar intressant från själva läsandet, tittandet eller lyssnandet blir det också möjligt att slänga ett öga i RSS-läsaren när du sitter i en telefonkö eller när det är en kvart kvar tills nästa möte börjar.

Skaffa en inkorg

Mellan hitta och läsa/titta/lyssna behöver du därför en mellanstation, en plats där du samlar det som verkar intressant. Många RSS-läsare har en funktion för att spara artiklar, på Twitter finns möjligheten att klicka på ett hjärta för sånt du gillar, på Youtube kan du skapa spellistor.

Alla är alternativ som fungerar, men det finns ett ännu bättre: Att skaffa en inkorg för allt som verkar intressant. När det är dags att läsa slipper du då att kolla RSS-läsaren, twitterfavoriterna och de länkar som du mailat dig själv.

På samma sätt som RSS-läsaren blir ett ställe att titta på för att se allt nytt från de källor du är intresserad av blir den här inkorgen ett ställe att titta på för att hitta det som du bedömt har potential.

Den här samlade inkorgen kan vara något enkelt, som en mapp i e-postprogrammet där du sparar länkar som du skickar till dig själv, eller en mer avancerad lösning som exempelvis Evernote eller Instapaper.

Foto: Julien Harneis.

Det här är ett inlägg i årets upplaga av #blogg100. Utmaningen handlar om att skriva ett blogginlägg varje dag under 100 dagar i sträck, med start den första mars. Jag är med för första gången och har bestämt mig för att skriva 100 inlägg som hjälper dig att använda din dator på ett smartare sätt, för att bli mindre stressad och mer effektiv.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]

Överskatta inte dina google-färdigheter – bygg ett eget referensbibliotek

Publicerad

När din omvärldsbevakning fungerar dyker det upp intressanta artiklar i din RSS-läsare eller ditt twitter-flöde. En del läser du direkt, annat lägger du på väntelistan i Instapaper.

Men när du har läst klart, vad gör du då?

Mitt förslag är att du skapar egna kopior av allt som är intressant och som du tror att du kommer att ha nytta av i framtiden.

Alternativet är att lita på dina google-färdigheter. Och om mina erfarenheter är någorlunda generella så är det att ha övertro till hur bra de faktiskt är. Mer än en gång har jag försökt hitta tillbaka till en artikel som jag läste för några månader sedan. Omöjligt. Inte ens att hitta tillbaka till en text jag läste för en vecka sedan går alltid.

Det här beror på flera olika saker. Två vanliga förklaringar är att texten du läste har försvunnit från nätet eller att den har petats ner i sökresultaten när Google och andra sökmotorer värderar andra texter högre.

Med ett eget referensbibliotek gör du dig oberoende. Avsett om texter försvinner från nätet på riktigt eller bara blir svårare att hitta så finns din egen kopia alltid tillgänglig.

Sätten att skapa egna kopior är många. En enkel lösning är att använda Evernote, som bland annat låter dig lägga till text från alla dina prylar och även kan spara hela webbsidor. Men väljer du Evernote förlitar du dig på att tjänsten kommer att finnas kvar över tid.

Ett alternativ är därför att använda program som låter dig skapa egna kopior direkt till din egen hårddisk. Kör du Mac är Devonthink och Eaglefiler två alternativ. Också ett program du installerar på din egen hårddisk kan sluta utvecklas vidare, men då kan du åtminstone fortsätta att använda det. Däremot blir det då viktigt att se över hur du säkerhetskopierar din dator. (Fast det är ju viktigt i vilket fall som helst.)

En fördel med alla de här tre alternativen är att de hanterar alla möjliga typer av information. Webbsidor, filmer, ljud, bild, pdf-dokument och så vidare.

Eftersom jag inte använt Windows på några år har jag tyvärr inga klockrena förslag, men Microsofts eget OneNote är ett alternativ. Tar gärna emot tips i kommentarsfältet.

För nättjänster, som OneNote och Evernote går det ofta att spara saker från bland annat RSS-läsare med ett klick. Om inte direkt, så med Ifttt som stödjer både OneNote och Evernote.

Det här är ett inlägg i årets upplaga av #blogg100. Utmaningen handlar om att skriva ett blogginlägg varje dag under 100 dagar i sträck, med start den första mars. Jag är med för första gången och har bestämt mig för att skriva 100 inlägg som hjälper dig att använda din dator på ett smartare sätt, för att bli mindre stressad och mer effektiv.

För att inte missa något av det jag skriver kan du prenumerera på mejllistan här nedan. Eller lägga till min webbplats i din RSS-läsare.

Länkar till alla mina tips hittar du här.

[et_bloom_inline optin_id=optin_9]