The key difference between Amazon and Google is that one of them holds millions of credit cards and is a famous name in retail.
pekplattor
Vänsterkryss och sistasidor i den digitala världen
Jag har fått en ny favorittidning på pekplattan. DN. Men inte appvarianten DN+, utan en pdf-prenumeration på den vanliga papperstidningen. Varför? Jag är inte riktigt säker själv, men jag tror att det handlar om tre saker: Vänsterkryss, överblick och sistasidor.
Jag har tidigare argumenterat för att redaktörerna ska få en mer framskjuten position i tidningarnas digitala kanaler. Tydligare än när det kommer till beslutet om papperstidningens vänsterkryss, vilken nyhet som ska få det största och mest framträdande utrymmet på tidningens förstasida, blir inte redaktörernas arbete.
Men på webben har de sedan länge tagit ett kliv tillbaka. Många gånger är det ”senaste nytt” istället för ”viktigaste nytt” som toppar nättidningarnas webbplatser. Jämför med en morgontidning, där man som läsare direkt vid frukostbordet får en första läshjälp – ”det här tycker vi är dagens viktigaste nyheter”. Det är inte alltid som tidningens toppnyhet är vad jag väljer att läsa när jag bläddrar vidare. Men ofta är toppnyheten av sådan vikt och betydelse att det är bra att åtminstone ha sett den på förstasidan.
Inne i tidningen, oavsett om den kommer på papper i brevlådan eller som pdf i mejllådan, får jag fortsatt överblick. Jag ser direkt vad som är notiser, vad som är stora jobb, vad som är nyhetsmaterial, vad som är feature. Subtila signaler som hjälper mig att prioritera vad som ska läsas nu, vad jag är ointresserad av och vad jag ska försöka komma ihåg att läsa senare.
Och till slut har jag bläddrat mig fram till sistasidan. När jag kommit dit, då vet jag att tidningen är färdigläst och att den går att lägga undan i väntan på nästa. Kanske är det också därför jag gillar RSS-läsare som Reeder och Google Reader, men har haft svårt för Flipboard. I Reeder och Google Reader finns en siffra som i klartext talar om hur många olästa inlägg som finns. Det kan vara stressande, men när den är nere på noll vet jag att jag läst allt (eller i alla fall har markerat allt som läst) och kan börja om på ny kula senare.
Förstasida, sistasida och överblicken är tre egenskaper hos papperstidningen som varit svåra att återskapa på webben. Jag är inte säker på att det är saker som måste återskapas, men jag är säker på att det är egenskaper som jag saknar när jag jämför webb och papper. Och även om man ska vara försiktig med att dra slutsatser bara utifrån sina egna synpunkter tror jag ändå att det finns anledning att fundera på detta i plattornas värld.
Jag menar inte att det är pdf-tidningar som är framtiden. I jämförelse är DN+ mycket snyggare än pdf-varianten av tidningen, och tar givetvis mycket bättre till vara på möjligheterna som den nya tekniken för med sig. Från pdf-versionen kan jag spara enskilda sidor som jag villl läsa senare, men Bonnier har antytt att liknande funktioner är på gång i News+, plattformen som driver bland annat DN+. Introduktionsfilmen som DN presenterade i höstas visade också funktioner för att enkelt kunna dela med sig av artiklar till bekantskapskretsen.
Men jag tror fortfarande att det finns många goda exempel att hämta från pappret när tidningarna nu anpassas till pekplattorna, inte minst när det gäller presentationen. Ett tydligt slut har DN+ och de andra tidningsapparna redan, jag vet när jag har läst klart. Däremot upplever jag att formgivningen är för magasinslik, nyhetskänslan saknas. Det finns tendenser till vänsterkryss på apparnas ”förstasida”, men puffarna i övrigt är få och korta. Inne i tidningen finns ingen överblick som hjälper mig som läsare att avgöra om en nyhet är viktig eller mer perifer.
Hur det ska lösas? Ingen aning, tyvärr. Men jag vet att jag vill ha den.
Skapar pekplattor nya klyftor mellan läsare och skribent?
”Ipad riskerar att öka klyftan mellan skribenter och läsare”, skriver Martin Gelin i Sydsvenskan. Orsaken är att iPad och de appar som etablerade medieföretag lanserat främst bjuder in till konsumtion, inte produktion.
Jag håller till stor del med i beskrivningen, men inte i slutsatsen.
Redan när jag sammanfattade mina två första veckor som iPad-användare skrev jag att det är en pryl snarare för konsumtion än produktion:
Den stora skärmen kombinerat med den låga vikten gör den fantastiskt bra för att läsa på. Texter som sparats i Instapaper, RSS-flödet i Reeder eller Twitter i Twitters egen iPad-app. Bilder och film gör sig givetvis också bra.
Några månader senare finns det inte någon anledning att revidera det påståendet: En väldigt liten del av det jag skriver, skriver jag på min iPad. Men en betydande del av det jag läser under en normal arbetsdag, det läser jag på min iPad.
Det här är inte något unikt för Apples pekplatta. Det är ett användningsmönster som kommer med den fysiska utformningen, som helt enkelt gör att en pekplatta inte är bekväm att skriva på. Jag har under hösten testat två andra modeller, en Samsung Galaxy Tab och en Kendo M7, som båda använder Android som operativsystem. Med Samsungs platta går det att ta kort och det något mindre formatet gör den enklare att skriva på när man står upp. Annars är det inte några stora skillnader det handlar om: Pekplattor är i första hand bra för tillbakalutad konsumtion, i fotölj eller säng.
Men det finns ett stort ”men” som gör att jag ändå inte delar Martin Gelins slutsats, att pekplattorna skulle öka avståndet mellan läsare och skribent.
”Produktionsproblemet” gäller bara längre texter. Det händer förvisso att jag skriver hela artiklar på min iPad. Antingen handlar det om att jag vill resa lätt och lämnat datorn på kontoret. Eller att jag har svårt att koncentrera mig. Då är iA Writer perfekt, med en skrivmiljö som påminner om en gammal skrivmaskin, där varken Facebook, mail eller annat tränger sig på.
Men nu är inte långa texter allt som produceras. Mina länktips kommer nästan uteslutande från min iPad. Det är i RSS-läsaren Reeder som jag hittar majoriteten av de länkar jag tipsar om, och i programmet finns en funktion för att spara länkar tillsammans med kommentarer. Tillsammans hamnar sedan både länkar och kommentarer här på min webbplats, i stort sett helt automatiskt. Just den typen av delande som Martin Gelin menar är en del av den sociala webbens dynamik. Och sällan är en artikelkommentar längre än att den går att knacka ihop från en pekplatta.
Möjligen skulle Martin Gelins andra argument, att dagens tidningsappar inte har tillräckligt utvecklade sociala funktioner, på sikt kunna öka klyftorna mellan skribent och läsare. Men jag tror och hoppas att de bristerna bara handlar om att funktionerna ännu inte är på plats. Det har tagit tid, men de flesta webbplatser som drivs av etablerade, svenska mediehus har idag gott om delningsfunktioner och annat. Att samma möjligheter inte skulle få ta plats i den nya kanal som pekplattorna utgör har jag svårt att tänka mig.
Att iPaden är så bra att läsa på innebär att jag faktiskt läser mer. Och utan läsande, tittande och lyssnande inga nya intryck, inget nytt att fundera över, inget nytt att diskutera.
Martin Gelins text upptäckte jag via en diskussion som jag såg i Twitters iPad-app. Artikeln läste jag direkt, men det här inlägget fick vänta tills jag satt vid datorn. Hade på känn att det skulle bli för långt för att skriva i pekplattan.
Men skrivet blev det ändå.
Frågan är vems tes det stärker.