• Hoppa till huvudnavigering
  • Hoppa till huvudinnehåll

Anders Thoresson

  • Hem
  • Föreläsningar
  • Blogg
  • Effektivt
  • Digitalsamtal
  • Om
  • Show Search
Hide Search

nätneutralitet

Gratis datapaket är inte en lämplig lockvara

Publicerad 3 september, 2015

Gå in i vilken matvarubutik som helst och du hittar sannolikt varor som säljs med ingen eller väldigt liten vinst. Syftet är att använda bra erbjudanden för att locka in kunder – med förhoppningen om att de ska köpa annat också.

Tre lanserade hösten 2015 en digital motsvarighet: Inga kostnader för den datamängd som behövs för att lyssna på musik1 i Spotify, Deezer eller Tidal.

Genom att analysera trafiken till kundernas telefoner kan företaget avgöra vad som är strömmad musik från de aktuella tjänsterna och vad som är annan typ av data. Den som är musik från räknas inte bort från den datamängd som varje månad ingår i kundens abonnemang. Den som är storkonsument av strömmad musik kan framöver därför klara sig med ett mindre datapaket än hittills, under förutsättning att man är nöjd med att använda Spotify, Deezer eller Tidal.

Det här hade varit ett tämligen okontroversiellt erbjudande om det inte var för att det kliver en bra bit in i en av de hetaste nätdiskussionerna just nu: Den om nätneutralitet.

Alla datapaket ska behandlas lika

Nätneutralitet är idén om att en internetoperatör inte ska särbehandla olika typer av trafik. Med den tekniska utrustning som finns i näten är det möjligt att ge gräddfiler till vissa typer av trafik eller begränsa eller till och med helt spärra andra sorter.

Förespråkarna av nätneutralitet har många bra argument för sin ståndpunkt. Tre av dem är särskilt viktiga:

  • Det handlar om censur och tillgången till information, inga sidor ska till exempel vara spärrade för att innehållet på dem anses olämpligt.
  • Alla tjänster och allt innehåll ska behandlas likvärdigt. En viss tjänst ska inte garanteras en viss bandbredd för att alltid fungera bättre än konkurrenterna. Inte heller ska vissa tjänster blockeras helt, och bara vara tillgängliga i vissa abonnemang. Detta var något som Telia planerade att genomföra sommaren 2012, då det skulle kosta extra att använda Skype och andra ip-telefonitjänster i mobilen. Telia backade efter massiv kritik.
  • Ett neutralt internet har varit en förutsättning för den enorma innovationstakt vi sett det senaste decenniet. Om nya tjänsteleverantörer inte kunnat nå potentiella kunder med mindre än att de också gjorde upp med deras internetleverantörer skulle utvecklingen gått mycket långsammare samtidigt som den hade gynnat befintliga aktörer på marknaden.

Det går att sammanfatta nätneutralitetens princip i en enda mening: “Internet ska vara en dum infrastruktur där alla funktioner ska ligga i ändpunkterna2.”

Infrastrukturens uppgift ska vara endast en: Att flytta datapaket från punkt A till punkt B så effektivt och snabbt som möjligt.

Ekonomisk styrning som hinder för nätneutralitet

I strikt teknisk bemärkelse verkar Tres erbjudande inte rucka på nätneutraliteten i företagets nät. De svar jag fått från pressavdelningen är i linje med den text på företagets webbplats där kritiken bemöts: Gratiserbjudandet handlar inte om prioriteringar i näten, utan om debiteringsmodell. De datapaket som är del av en musikström från Spotify, Deezer eller Tidal räknas inte av mot månadspotten – allt annat gör det.

Men Tres erbjudande är ändå ett stort kliv in i en gråzon. Med ekonomiska incitament går det också att styra utvecklingen.
Vänder man blicken utanför Sveriges gränser går det att hitta två intressanta exempel:

Wikipedia Zero och Facebook Zero.

Med Wikipedia Zero blir kunskap gratis

I 62 länder runt om i världen går det att hämta kunskap hos Wikipedia utan att det kostar den vetgirige någonting.

“Vaddå,” tänker du kanske “Wikipedia är väl gratis överallt?”

Ja. Innehållet som finns hos Wikipedia är gratis. Men att komma åt det kostar pengar nästan var du än befinner dig på jorden. För att kunna använda Wikipedia behöver du internetuppkoppling. Och den är normalt sett inte gratis.

I de 62 länder där Wikipedia Zero är lanserat går det att använda Wikipedia från mobiltelefonen utan att man behöver betala något för datatrafiken. Wikimedia Foundationen, stiftelsen bakom Wikipedia, har lyckats övertyga mobiloperatörer i de här länderna att helt enkelt bjuda på trafiken.

Det här kan låta som ett helt oproblematiskt sätt att sprida kunskap på. Och givetvis är det fantastiskt att all den information som finns i Wikipedia blir tillgängligt för så många som möjligt.

Men det är de facto samtidigt ett avsteg från nätneutraliteten. Wikimedia Foundation är medvetna om att så är fallet och har publicerat ett blogginlägg där de förklarar sin ståndpunkt: Man tycker att nätneutralitetens är oerhört viktigt, men att Wikipedia Zero är ett acceptabelt avsteg från den.

Facebook är inte internet

Men det finns fler gratistjänster, så kallade zero rate. Wikipedia Zero startade, åtminstone enligt en artikel hos Deutsche Welle, som en reaktion på en betydligt mer problematisk variant: Facebook Zero.

Idén med Facebook Zero är identisk med Wikipedia Zero: Ge mobilanvändare gratis tillgång till en utvald tjänst. Facebook Zero lanserades våren 2010, i samarbete med 50 operatörer i 45 länder.

Plötsligt är det uppenbart att gratis kan bli ett problem. Å ena sidan är det fantastiskt att kunna använda Facebook med alla möjligheter till sociala interaktion utan att det kostar något. Men samtidigt är internetuppkopplingar i många av de aktuella länderna svindyr. På internetkonferensen Stockholm Internet Forum disktuerades zero-tjänster i en av panelerna, och från publiken nämndes då månadsavgifter om 90 dollar för uppkopplingar som gav hastigheter på 250 kilobit per sekund. Under sådana förutsättningar är det fullkomligt självklart att ett gratiserbjudande blir oerhört attraktivt.

Men som en konsekvens är man begränsad till att kommunicera med de vänner som använder Facebook, till de nyheter som delas på Facebook, till det innehåll som Facebooks algoritmer väljer att prioritera.

Internet är sannerligen större än den del man får tillgång till på Facebooks servrar.

Vilka avsteg från nätneutraliteten är okej?

Nu är det en milsvid skillnad mellan Facebook Zero och Tres nya musikerbjudande. Men det är trots allt två sätt att manipulera förutsättningarna för det öppna nätet som befinner sig i samma riktning, även om Facebook Zero är det grövre exemplet. Den stora utmaningen är att skalan är glidande. Det är lätt att se att Wikipedia Zero i grund och botten har ett väldigt gott syfte, att Facebook Zero är problematiskt och att Tres musik befinner sig någonstans i spannet mitt emellan. Men om just de här tre tjänsterna blir gratis hos väldigt många mobiloperatörer, hur påverkar det förutsättningarna för konkurrenter?

Problemet är att det är väldigt svårt att sätta en tydlig gräns. Nätneutralitet är antingen eller3. Det går inte att ha ett nätverk som är lite nätneutralt.

Och om det här är en balansgång som är svår att gå idag, inte blir det lättare när Internet of things på allvar knackar på dörren. Plötsligt ska massor av prylar kopplas upp. Prylar som dessutom många gånger kommer att ha kritiska funktioner. Ska deras kommunikation prioriteras högre än tonåringarnas onlinespel?

Den enkla lösningen är givetvis att höja kapaciteten i näten, att bygga bort de flaskhalsar som avstegen från nätneutraliteten många gånger handlar om att ta sig runt. Då är bara frågan om vi som konsumenter är beredda att betala för det, eller om vi vant oss vid en prisnivå på våra internetanslutningar som inte gör de investeringar som behövs möjliga.

Det är inte lätta frågor. Men de lever i allra högsta grad. I våras applåderade många när amerikanska FCC tog tydlig ställning för nätneutraliteten för att bara någon vecka senare förfäras när EU tog några kliv åt andra hållet.

[box type=”download”] Vill du läsa mer om nätneutralitet rekommenderar jag min Internetguide Spärrar och gräddfiler – om nätneutralitet på internet. Läs också inlägget Vi slåss för nätneutralitet men bygger andra murar som jag skrev i våras.[/box]


  1. Så länge man inte lyssnar så mycket att datamängden överstiger 70 gigabyte i månaden. ↩
  2. Alltså i de prylar som kopplas till nätet, oavsett om det är ett företags servrar eller en slutanvändares mobiltelefon. ↩
  3. Med undantag för spärrar och prioriteringar som operatörer måste göra för att säkerställa driften och säkerheten i sina nät. Att sätta stopp för överbelastningsattacker är givetvis okej, även om det i praktiken är ett avsteg från nätneutraliteten. ↩

Vi slåss för nätneutralitet men bygger andra murar

Publicerad 25 maj, 2015

Med förra veckans lansering höjer Spotify ambitionen. I nya Spotify kompletteras musik med podcasts och video. Givetvis är det ett naturligt steg för den svenska tjänsten: Musik är inte allt mediekonsumenterna lyssnar på, och givetvis är det därför smidigt att inte bara ha musik utan också vissa poddar och videoklipp samlade i samma tjänst.

Lägg “vissa” på minnet. Det är ett nyckelbegrepp i det här blogginlägget.

I Dagens Media kommenterar Jan Scherman, chef för Aftonbladet TV, att Aftonbladet är en av de svenska innehållsleverantörerna hos Spotify.

Att han kallar det för “stort och viktigt steg” för Aftonbladet gör mig inte förvånad. Ur ett affärsperspektiv är det sannolikt just det.

Men sen fortsätter Scherman:

“I den gamla tv-världen gick det inte att starta en tv-kanal om man inte fanns hos Comhem. Den tiden är förbi, den enskilda distributörens makt är förbi. Nu har vi en egen hemmabas, där allt ska finnas, men vi ska också sprida ut godbitar på andra plattformar.”

Scherman säger att den enskilda distributörens makt är förbi. Jag funderar på om inte hans samarbete med Spotify är ett tecken på att den delvis är på väg att återupprättas. Med de traditionella mediebolagen som (ofrivilliga?) medhjälpare.

Den viktiga nätneutraliteten

Redan i internets barndom pratades det om teknikens demokratiska potential. Vem som helst skulle kunna göra sin röst hörd, och de som var intresserade skulle kunna läsa, lyssna, titta.

Det tog år av utveckling innan det löftet var i närheten av att infrias. Det krävdes att internet byggdes ut, så att de som ville ta del av nätets innehåll kunde göra det. Och det krävdes publiceringsverktyg som sänkte tröskeln för den som hade något att säga.

Till slut började visionen närma sig verklighet. I stora delar av världen är internetaccess något som tas för givet. Och väl ute på nätet finns det bloggverktyg som inte kräver något teknikkunnande alls. Skapa ett användarkonto och skriv din text; med ett klick på Publicera är den tillgänglig för hela den uppkopplade världen att ta del av.

Öppenheten har hyllats som internets stora framgångsfaktor. Nätet har varit en neutral infrastruktur som inte tar hänsyn till vilket innehåll som skickas i kablarna. Nätverksutrustningen har bara haft ett uppdrag: Att se till att datapaketen kommer från A till B så snabbt som möjligt. Internetoperatörerna ska inte filtrera eller prioritera. Det är det här som kallas för nätneutralitet.

Den här öppenheten har lagt grunden för alla de nättjänster vi idag tar för givna. Utan nätneutralitet inget Facebook, inget Google, inget Spotify, inget Skype, inget Netflix.

Men ett efter ett dyker tecken upp som tyder på att utvecklingen tagit en ny inriktning. Nätneutraliteten1 kan inte längre tas för given, även om ett viktigt domstolsutslag nyligen fick nätneutralitetens väg.

Utmaningen nu är att nätneutraliteten inte är den enda arenan där kampen om ett öppet internet står. Inlåsning går att åstakomma på fler sätt, och av andra aktörer än internetoperatörerna.

Gratis är inte bara gott

Jag har tidigare skrivit om de så kallade zero-tjänster som Facebook och andra nätjättar erbjuder i länder där internetutbyggnaden ännu inte kommit så långt. En zero-tjänst, som Facebook Zero eller Wikipedia Zero, är gratis att använda.

“Men Facebook och Wikipedia är ju alltid gratis” tänker du kanske. Ja. Och nej. Du betalar inte till Facebook och Wikipedia, men du betalar till din internetoperatör för den datatrafik som krävs för att du ska kunna använda tjänsterna.

Med zero-varianterna försvinner även den kostnaden.

Å ena sidan en fantastisk möjlighet för personer som annars inte skulle kunnat använda internets tjänster.

Å andra sidan ett smart sätt för företag som Facebook att ta ett grepp om hela länders internetupplevelse, och stärka bilden av att Facebook är internet.

Med prisdifferentiering går det att driva majoriteten av användarna till en viss tjänst.

Ett köpcenter är inte en offentlig plats

Ett annat sätt att styra användarbeteenden är med smidig paketering, att erbjuda allt det användarna vill ha på ett och samma ställe. Ett slags nätets motsvarighet till gigantiska köpcenter.

För några veckor sedan visade Facebook upp en ny funktion, Instant Articles. Publicister får tillgång till en ny teknisk plattform som ger dem möjlighet att förpacka sin journalistik på ett oerhört slagkraftigt sätt. Snyggt men också snabbt. Text, bilder och video visas direkt i Facebooks app, utan att användaren behöver besöka mediebolagets egen webbplats. Men det fantastiska slutar inte där: Facebook tar inte något av annonsintäkterna. De går oavkortat till publicisten.

Bra för journalisterna, som får ta ännu större del av Facebooks gigantiska användarbas. Bra för Facebook, som håller kvar användarna i sin egen tjänst. Bra för annonsörerna, som får veta mer om publiken.

Också detta, precis som Spotifys samarbeten med mediehus runt om i världen, en fantastisk möjlighet.

Åtminstone för stunden.

För dem som redan har ett starkt varumärke och en färdig produkt.

För dem som får vara med.

Vem som helst kan starta en nättidning. Vem som helst kan starta en podcast. Nättidningen får spridning genom den öppna webben, podden via någon av nätets alla poddkataloger, ofta inbyggda i de appar för podcast som användarna installerar i sina mobiltelefoner.

Men varken Facebook eller Spotify erbjuder en öppen plattform, det står inte vem som helst fritt att publicera en artikel med hjälp av Instant Articles eller att lägga upp en podd i Spotify.

De plattformar som ser ut som offentliga platser är i själva verket privata köpcenter där ägaren är den som avgör vem som får marknadsföra sina varor.

I nätets barndom krävdes teknisk kompetens för att kunna dra nytta av teknikens demokratiska potential. Kunde du inte knacka html-kod kunde du inte heller skapa en webbsida, och därmed kunde inte heller din text bli läst.

Bloggverktyg som Blogger gjorde att nätet levde upp till sitt löfte om att låta var och en göra sin röst hörd: Skapa ett konto, skriv din text, tryck på publicera. Tekniken för att publicera en podd är idag på samma enkla nivå.

Är vi på väg att förlora den möjligheten igen?

Inte i teorin, tror jag. Det öppna internet kommer fortsätta att existera, sida vid sida med de mer kontrollerade och stängda plattformarna.

Men kanske i praktiken.

Det kommer att vara enklare att läsa nyheter i Facebook-appen, där man ändå hänger för att kolla vad vännerna gör, än att surfa från webbplats till webbplats. Det kommer att vara enklare att nöja sig med det poddutbud som finns i Spotify än att installera Overcast och själv leta efter guldkornen.

Och enkelt vinner ofta.

Foto: Ksayer.


  1. Läs gärna den internetguide jag skrivit om nätneutralitet. ↩

Därför är kampen för ett öppet internet en grundläggande utmaning

Publicerad 17 december, 2014

“Kampen om ett öppet nät är inte den viktigaste kampen vi har att föra. Jämställdhet, ekonomisk rättvisa och klimatet är tre frågor som är viktigare.”

Så inledde författaren och nätaktivisten Cory Doctorow sitt anförande på årets upplaga av Internetdagarna.

Det har snart gått en månad sedan dess, men först nu hinner jag sammanfatta mina intryck från två intensiva dagar.

Den röda tråden blev för mig just frågan om ett öppet nät – och kopplat till den nödvändigheten av att förstår hur tekniken fungerar bakom kulisserna. För det räcker inte med att kunna använda nätets tjänster. Det krävs också en förståelse för vad som händer.

I en av sessionerna på konferensspåret Internet är under attack – hur slår vi tillbaka? satt Peter Norin och Sus Andersson i panelen tillsammans med Cory Doctorow. Diskussionen gled in på kryptering och både Peter Norin och Sus Andersson efterlyste mer av den varan. Och det på ställen där man som nätanvändare först kanske inte tänker att kryptering behövs: På sidor som Wikipedia, eller dn.se, eller aftonbladet.se eller andra webbplatser som fungerar som informationskällor på ett eller annat sätt.

“När jag diskuterar det med mina vänner brukar de säga att ‘det ju inte finns några hemligheter på Wikipedia’. Nej. Men andra kan se vilka ord du är intresserad av,” sa Peter Norin och Sus Andersson fyllde i med en uppmaning till landets redaktioner:

“Tidningar borde börja kryptera sina webbplatser så att de inte avslöjar för andra vad deras läsare läsare.”

Ett vanligt missförstånd i diskussionerna om kryptering gäller vad det innebär att ha något att dölja. Det handlar inte bara om sånt som är brottsligt, utan också om sånt som är privat och personligt. Hit kan en Wikipedia-text om en sjukdom höra, till exempel1.

Och om du tänker att det är svårt för någon att se vilka Wikipedia-texter du läser behöver du tänka om. Kanse använder du privat surf-funktionen i webbläsaren och känner dig trygg? Gör inte det. Det förhindrar bara att personer med tillgång till samma dator kan se vilka sidor du besöker.

Någon vecka efter Internetdagarna var jag på Journalisthögskolan i Göteborg för min återkommande föreläsning om digitalt källskydd. Där visar jag bland annat hur lätt det är att avlyssna trafiken i trådlösa nätverk som inte är krypterade. Mitt råd till de blivande journalisterna, både för deras framtida yrkesroll och som privatpersoner: Använd aldrig trådlösa nät som inte kräver lösenord när du kopplar upp dig om du inte också kör ett VPN!

Men det är inte bara vi användare som behöver bli medvetna om hur saker och ting hänger ihop. Efter Cory Docotrow klev författaren Emily Parker upp på huvudscenen. Hon pratade om hur internet och sociala medier används av aktivister och nätrotsrörelser runt om i världen.

Hon berättade om hur de event på Facebook som vi i Sverige förknippar med en glöggfest eller en inbjudan till ett midsommarfirande. I Ryssland har de kunnat försäkra medborgare om att de inte kommer vara ensamma om de dyker upp till en protest. Hon använde begreppet “freedom of assembly” för att förklara de möjligheter som internet ger:

“Det som censureras mest på nätet i Kina är inte diskussioner om nyhetshändelser. Det är diskussioner och inlägg om saker som händer på gator och torg, sånt som får folk att samlas. Dissendenter upptäcker att det finns andra, att de inte är ensamma.”

Utan ett öppet internet skulle det inte vara möjligt.

Men Emily Parker berättade också om klumpig och oförsiktig användning av nätteknik från myndighetshåll. Om hur brittiska myndigheter la upp Facebooks Like-knapp på sidor med sjukdomsinformation. Bra, eftersom det kan hjälpa till att sprida exempelvis vaccinationsinformation på ett enkelt sätt. Dåligt, eftersom knapparna registrerar vilka Facebook-användare som besökt sidorna även om de inte klickar på dem.

Det räcker inte att kunna använda tekniken. Man måste också förstå hur den fungerar, vilka konsekvenser den har.

“Myndigheterna tog bort knapparna, men ett bättre alternativ hade varit att pressa Facebook att sluta använda knapparna på det sättet,” konstaterade Emily Parker.

Hon lyfte också ett annat problem: På nätet har du inte själv kontroll över din integritet.

“Jag har valt en e-posttjänst i Kanada och raderar allt därifrån så snart jag har hämtat det. Men alla jag kommunicerar med använder Gmail.”

Med förståelse blir det också möjligt att agera. Och det är något som var och en av oss kan göra. Bland annat när det gäller övervakning. I sin inledande dragning lyfte Cory Doctorow skillnaden på övervakning och massövervakning.

“Det är det senare som är problemet. Och därför är det viktigt att kostnaderna för övervakning stiger, så att myndigheterna måste börja fundera på vem de övervakar. Med Prism kostade det inget att övervaka varje nytt Gmail-konto och så kan det inte fungera.”

Här finns en koppling till ett önskemål som jag hör då och då, bland annat från personer som hjälper människorättsaktivister på nätet: Fler måste börja kryptera. Idag kan det räcka att med att skicka ett krypterat mejl för att bli misstänkliggjord. Eller intressera sig för fel ämnen på nätet, apropå varför kryptering av exempelvis Wikipedia är en bra idé.

Krypterar fler blir det inte lika utpekande.

Men självklart går kostnaderna att höja på andra sätt. Joachim Strömbergson presenterade projektet Cryptech, där målsättningen är att ta fram en öppen hårdvara för slumptalsgenerering. Slumptal är viktiga när man krypterar, och genom att skapa förutsättningar för bättre slumptal kan en av effekterna av Cryptech bli dyrare övervakning.

Viktigt är också att myndigheter med inflytande ger upp tankarna på egna bakdörrar in i system. Att det inte går att bygga en som bara släpper in de goda var det flera personer som var inne på under Internetdagarna.

I de här diskussionerna är det också viktigt att lyfta blicken. Inte sällan handlar debatten om kryptering om skydd för brottslingar här. Men samma teknik säkerställer också yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i andra delar av världen.

Efter att i sitt öppningsanförande ha slagit fast att det finns viktigare frågor än den om det öppna nätet fortsatte Cory Doctorow sitt resonemang:

“Men de andra frågorna kommer till stor del att avgöras på nätet. Därför är kampen om nätet en grundläggande kamp.”


  1. På Twitter får jag lära mig att inloggade Wikipedia-användare surfar via krypterad https-förbindelse och på länken som Sara Mörtsell skickar går det dessutom att läsa att kryptering för alla är på gång. – http://blog.wikimedia.org/2013/09/10/https-by-default-beta-program/ ↩

Nätneutralitet större än frågan om piratjakt

Publicerad 12 november, 2014

Ett antal film- och skivbolag stämmer Bredbandsbolaget eftersom de inte hindrar sina användare från att surfa in på Swefilmer och The Pirate Bay.

Det intressanta är att upphovsrättsinnehavarna den här gången inte försöker att stämma i bäcken, genom att sätta stopp för de aktuella sajterna. Istället vill de lägga spärrarna betydligt närmare den enskilda användaren.

Och därmed kommer vi in på frågan om nätneutralitet. Som är betydligt större än frågan om piratjakt.

I Internetguiden Spärrar och gräddfiler – om nätneutralitet på internet ägnar jag det första kapitlet åt att reda ut varför nätneutralitet spelar roll.

Historiskt har den nätverksutrustning som bygger upp internet tagit väldigt liten hänsyn till vilken trafik som förmedlas. Infrastrukturens uppgift är att flytta data från punkt A till punkt B så snabbt och effektivt som möjligt.

Den här principen har lagt grunden för de tjänster som vi idag förknippar med internet. Öppenheten har inneburit att entreprenörer inte behövt be någon som tillstånd när de byggt ett Spotify, ett Skype, ett Facebook eller ett Twitter. Ingen har haft makt att säga “nej, den här typen av trafik ska inte förmedlas på nätet”. Internet ska vara som dumt som möjligt, all intelligens ska ligga i ändpunkterna. (Det är för övrigt en princip som även påverkar synen på nätsäkerhet.)

För användaren kan skillnaden mellan det som är en nätneutral uppkoppling och en anslutning med olika former av begränsningar därför vara skillnaden mellan det internet vi har vant oss vid och något helt annat.

Men som titeln på min Internetguide antyder handlar nätneutralitet inte bara om spärrar av det slag som nu diskuteras här i Sverige. Även gräddfiler är ett problem.

Wikipedia Zero är ett initiativ som ger användare i många länder gratis tillgång till Wikipedia. Gratis i den bemärkelsen att de slipper att betala för datatrafiken i sina mobiltelefoner när de använder Wikipedia. Ett lovvärt initiativ som hjälper till med informationsspridning i världen.

Men är Facebook Zero lika bra? Precis som med Wikipedia Zero handlar det om gratis datatrafik för dem som surfar till Facebook från sina mobiltelefoner. Facebook blir gratis, allt annat kostar pengar.

Diskussionen om nätneutralitet handlar också om värdet på ett ip-paket, den minsta beståndsdel som skickas på internet. Är alla ip-paket lika mycket värda och ska de därmed kosta lika mycket att skicka? Eller går det att värdesätta ip-paket på olika sätt, där vissa tjänster värderas högre än andra och där trafiken därmed också är dyrare?

Internet lyfts ofta fram som ett stort demokratiprojekt, som ger alla möjligheten att göra sin röst hörd, som ökar möjligheterna till kommunikation mellan människor i olika länder, som ökar möjligheten till informationsinsamling.

Men allt detta bygger på att nätet är neutralt, att det inte bryr sig om vad som skickas till och från vem.

Frågan om nätneutralitet är bra mycket större än en fråga om piratjakt. Vill du veta mer tycker jag att du ska läsa Spärrar och gräddfiler – om nätneutralitet på internet.

PTS vill dra igång en svensk diskussion om nätneutralitet

Publicerad 18 september, 2014

PTS vill dra igång en svensk diskussion om nätneutralitet

Jag vill sätta igång en diskussion om nätneutralitet med relevanta branschaktörer i Sverige. […] För att uppnå detta vill jag möta branschaktörer i ett nytt forum som drivs av PTS – jag kallar det Mötesplats Nätneutralitet.

Göran Marby, generaldirektör på PTS, ser till att frågan – den viktiga – om nätneutralitet lyfts ordentligt här i Sverige.

Nästa sida »

Missa inte min kommande gratis-bok med tips för uppgiftslistan, kalendern och e-posten!

Copyright © 2021 · Monochrome Pro på Genesis Framework · WordPress · Logga in