Anders Thoresson

internet

Adblockers handlar om det du inte vill se men också om vad du inte vill lämna ifrån dig

Publicerad

I och med lanseringen av iOS 9, den senaste versionen av Apples operativsystem för företagets bärbara prylar, tog diskussionen om så kallade adblockers1 ny fart. I den branschpress som bevakar mediernas utveckling har mycket av naturliga skäl handlat om förlorade annonsintäkter.

Men annonsblockerarna handlar inte bara om vad nätanvändarna undviker att titta på och vilka inkomstbortfall det i sin tur orsakar. Det finns åtminstone två andra aspekter av nätannonser – och därmed blockerare – som i högsta grad är relevanta.

Den ena handlar om säkerhet. Malvertising är den engelska termen för annonser som används för att sprida skadlig kod. Något som inte bara händer på små eller ljusskygga delar av webben utan också på några av de mest välkända sajterna. Bara under de senaste månaderna har bland annat annonser på både Yahoo och Forbes utnyttjats på det sättet för att rekrytera datorer till botnät. Det bästa skyddet är ett uppdaterat antivirusprogram, men en adblocker kan hjälpa till.

Den andra handlar om integritet. Alla har vi upplevt att det dyker upp annonser på Facebook för varan som vi just tittade på i nätbutiken. Det här kallas för retargeting och är en teknik som automatiskt fattar beslut om vilka annonser som ska visas utifrån vad användaren tidigare har gjort på nätet. För att de här annonsbesluten ska kunna fattas måste någon alltså först samla in en massa information om oss som nätanvändaren, vilket är precis vad annonsnätverken gör. Värt att notera är också att datainsamlingen ibland sker utan att man vet vem man samlar in information om. Men att det också finns möjligheter att faktiskt knyta den insamlade datan till specifika individer. Det finns många tillfällen när vi på webben talar om vem vi är. Genom inloggningar, kommentarer eller beställningar. Det ställer i sin tur höga krav på dataskydd hos annonsnätverken. Hur säkerställs att anställda inte missbrukar informationen eller att den stjäls vid ett dataintrång?2 Och tro inte att det räcker med att du raderar cookies på din dator för att bli anonym igen. Informationen som samlats in om dig finns kvar hos annonsnätverken – och kan kopplas till dig igen, så snart de placerat en ny cookie på din dator och lyckats klura ut vilken av tidigare insamlad data som är från dig.

Den här insamlingen har alltså i allra högsta grad med annonser att göra. Inte bara för att annonsnätverken utnyttjar informationen, utan för att själva annonserna också står för en stor del av insamlingen.

En av de annonsblockerare för iPhone som släpptes i samband med iOS 9 hette Peace och var utvecklad av Marco Arment, i Applekretsar känd för bland annat appar som Instapaper och Overcast. Hans trackrecord gjorde att Peace snabbt blev en storsäljare och tog topplaceringen på listan över de populäraste betalapparna i USA. Sen gick det något dygn innan Arment överraskade alla med att dra tillbaka Peace från Itunes Store.

I ett blogginlägg och i podcasten Accidental Tech Podcast förklarar han varför. Det kokar ner till lust. Han säger att han inte räknat med de stora framgångarna och att han inte ville att Peace skulle ta tid från Overcast.

Men det är ett annat resonemang i podcasten som jag fastnar för. Han pratar om svårigheterna att bestämma vad som ska blockeras och vad som ska släppas igenom. För även om de här tilläggen i folkmun kallas för adblockers har Apple valt en annan term: Content blockers.

Man skulle, resonerar Marco Arment i podden, kunna tro att det går att nöja sig med att blockera trackers, det vill säga kod som registrerar användarbeteenden:

“Men det går inte att säga ‘jag vill bara blockera tracking, men inte annonser’. Annonser är tracking. För att stoppa tracking behöver du blockera nästan alla annonser. Så enkelt är det. Men för att stoppa tracking behöver man också blockera funktioner från Facebook och Twitter som ligger inbäddade på andra sajter.”

En innehållsblockerare av det slag som Marco Arment utvecklade handlar alltså inte bara om vad användarna inte får se. Det handlar i väldigt stor utsträckning också om vilken information de genom att använda en innehållsblockerare väljer att inte lämna ifrån sig.

Jag använder sedan en tid tillbaka Ghostery i webbläsarna på min dator. Tillägget är effektivt, men också illustrativt. Varje gång en webbsida laddas dyker en ruta upp i nedre högra hörnet som visar vilka trackers och annonsnätverk Ghostery hittat. Och på de flesta större sajter är det många.

Diskussionerna om innehållsblockerarna handlar med all rätta om hur mediehusen ska förhålla sig till en ny verklighet3.

Men vid sidan om mediehusens ekonomi borde diskussionen om innehållsblockerare i betydligt större utsträckning också handla om allas vår integritet.

Foto: Ludovic Bertron.

  1. Adblockers är tilläggsprogram till webbläsaren som stoppar i första hand annonser från att visas. ↩
  2. Medan jag skrev detta dök en relaterad tweet upp i mitt flöde: “Search engines know more about you than your family members know about you.” – Mikko Hypponen, F-secure ↩
  3. Och ur den aspekten lyfte en annan podcast, A16z, en annan intressant aspekt: Den stora annonsblockeraren är enligt diskussionen där inte några tilläggsprogram i webbläsarna, utan Facebook. ↩

Gratis datapaket är inte en lämplig lockvara

Publicerad

Gå in i vilken matvarubutik som helst och du hittar sannolikt varor som säljs med ingen eller väldigt liten vinst. Syftet är att använda bra erbjudanden för att locka in kunder – med förhoppningen om att de ska köpa annat också.

Tre lanserade hösten 2015 en digital motsvarighet: Inga kostnader för den datamängd som behövs för att lyssna på musik1 i Spotify, Deezer eller Tidal.

Genom att analysera trafiken till kundernas telefoner kan företaget avgöra vad som är strömmad musik från de aktuella tjänsterna och vad som är annan typ av data. Den som är musik från räknas inte bort från den datamängd som varje månad ingår i kundens abonnemang. Den som är storkonsument av strömmad musik kan framöver därför klara sig med ett mindre datapaket än hittills, under förutsättning att man är nöjd med att använda Spotify, Deezer eller Tidal.

Det här hade varit ett tämligen okontroversiellt erbjudande om det inte var för att det kliver en bra bit in i en av de hetaste nätdiskussionerna just nu: Den om nätneutralitet.

Alla datapaket ska behandlas lika

Nätneutralitet är idén om att en internetoperatör inte ska särbehandla olika typer av trafik. Med den tekniska utrustning som finns i näten är det möjligt att ge gräddfiler till vissa typer av trafik eller begränsa eller till och med helt spärra andra sorter.

Förespråkarna av nätneutralitet har många bra argument för sin ståndpunkt. Tre av dem är särskilt viktiga:

  • Det handlar om censur och tillgången till information, inga sidor ska till exempel vara spärrade för att innehållet på dem anses olämpligt.
  • Alla tjänster och allt innehåll ska behandlas likvärdigt. En viss tjänst ska inte garanteras en viss bandbredd för att alltid fungera bättre än konkurrenterna. Inte heller ska vissa tjänster blockeras helt, och bara vara tillgängliga i vissa abonnemang. Detta var något som Telia planerade att genomföra sommaren 2012, då det skulle kosta extra att använda Skype och andra ip-telefonitjänster i mobilen. Telia backade efter massiv kritik.
  • Ett neutralt internet har varit en förutsättning för den enorma innovationstakt vi sett det senaste decenniet. Om nya tjänsteleverantörer inte kunnat nå potentiella kunder med mindre än att de också gjorde upp med deras internetleverantörer skulle utvecklingen gått mycket långsammare samtidigt som den hade gynnat befintliga aktörer på marknaden.

Det går att sammanfatta nätneutralitetens princip i en enda mening: “Internet ska vara en dum infrastruktur där alla funktioner ska ligga i ändpunkterna2.”

Infrastrukturens uppgift ska vara endast en: Att flytta datapaket från punkt A till punkt B så effektivt och snabbt som möjligt.

Ekonomisk styrning som hinder för nätneutralitet

I strikt teknisk bemärkelse verkar Tres erbjudande inte rucka på nätneutraliteten i företagets nät. De svar jag fått från pressavdelningen är i linje med den text på företagets webbplats där kritiken bemöts: Gratiserbjudandet handlar inte om prioriteringar i näten, utan om debiteringsmodell. De datapaket som är del av en musikström från Spotify, Deezer eller Tidal räknas inte av mot månadspotten – allt annat gör det.

Men Tres erbjudande är ändå ett stort kliv in i en gråzon. Med ekonomiska incitament går det också att styra utvecklingen.
Vänder man blicken utanför Sveriges gränser går det att hitta två intressanta exempel:

Wikipedia Zero och Facebook Zero.

Med Wikipedia Zero blir kunskap gratis

I 62 länder runt om i världen går det att hämta kunskap hos Wikipedia utan att det kostar den vetgirige någonting.

“Vaddå,” tänker du kanske “Wikipedia är väl gratis överallt?”

Ja. Innehållet som finns hos Wikipedia är gratis. Men att komma åt det kostar pengar nästan var du än befinner dig på jorden. För att kunna använda Wikipedia behöver du internetuppkoppling. Och den är normalt sett inte gratis.

I de 62 länder där Wikipedia Zero är lanserat går det att använda Wikipedia från mobiltelefonen utan att man behöver betala något för datatrafiken. Wikimedia Foundationen, stiftelsen bakom Wikipedia, har lyckats övertyga mobiloperatörer i de här länderna att helt enkelt bjuda på trafiken.

Det här kan låta som ett helt oproblematiskt sätt att sprida kunskap på. Och givetvis är det fantastiskt att all den information som finns i Wikipedia blir tillgängligt för så många som möjligt.

Men det är de facto samtidigt ett avsteg från nätneutraliteten. Wikimedia Foundation är medvetna om att så är fallet och har publicerat ett blogginlägg där de förklarar sin ståndpunkt: Man tycker att nätneutralitetens är oerhört viktigt, men att Wikipedia Zero är ett acceptabelt avsteg från den.

Facebook är inte internet

Men det finns fler gratistjänster, så kallade zero rate. Wikipedia Zero startade, åtminstone enligt en artikel hos Deutsche Welle, som en reaktion på en betydligt mer problematisk variant: Facebook Zero.

Idén med Facebook Zero är identisk med Wikipedia Zero: Ge mobilanvändare gratis tillgång till en utvald tjänst. Facebook Zero lanserades våren 2010, i samarbete med 50 operatörer i 45 länder.

Plötsligt är det uppenbart att gratis kan bli ett problem. Å ena sidan är det fantastiskt att kunna använda Facebook med alla möjligheter till sociala interaktion utan att det kostar något. Men samtidigt är internetuppkopplingar i många av de aktuella länderna svindyr. På internetkonferensen Stockholm Internet Forum disktuerades zero-tjänster i en av panelerna, och från publiken nämndes då månadsavgifter om 90 dollar för uppkopplingar som gav hastigheter på 250 kilobit per sekund. Under sådana förutsättningar är det fullkomligt självklart att ett gratiserbjudande blir oerhört attraktivt.

Men som en konsekvens är man begränsad till att kommunicera med de vänner som använder Facebook, till de nyheter som delas på Facebook, till det innehåll som Facebooks algoritmer väljer att prioritera.

Internet är sannerligen större än den del man får tillgång till på Facebooks servrar.

Vilka avsteg från nätneutraliteten är okej?

Nu är det en milsvid skillnad mellan Facebook Zero och Tres nya musikerbjudande. Men det är trots allt två sätt att manipulera förutsättningarna för det öppna nätet som befinner sig i samma riktning, även om Facebook Zero är det grövre exemplet. Den stora utmaningen är att skalan är glidande. Det är lätt att se att Wikipedia Zero i grund och botten har ett väldigt gott syfte, att Facebook Zero är problematiskt och att Tres musik befinner sig någonstans i spannet mitt emellan. Men om just de här tre tjänsterna blir gratis hos väldigt många mobiloperatörer, hur påverkar det förutsättningarna för konkurrenter?

Problemet är att det är väldigt svårt att sätta en tydlig gräns. Nätneutralitet är antingen eller3. Det går inte att ha ett nätverk som är lite nätneutralt.

Och om det här är en balansgång som är svår att gå idag, inte blir det lättare när Internet of things på allvar knackar på dörren. Plötsligt ska massor av prylar kopplas upp. Prylar som dessutom många gånger kommer att ha kritiska funktioner. Ska deras kommunikation prioriteras högre än tonåringarnas onlinespel?

Den enkla lösningen är givetvis att höja kapaciteten i näten, att bygga bort de flaskhalsar som avstegen från nätneutraliteten många gånger handlar om att ta sig runt. Då är bara frågan om vi som konsumenter är beredda att betala för det, eller om vi vant oss vid en prisnivå på våra internetanslutningar som inte gör de investeringar som behövs möjliga.

Det är inte lätta frågor. Men de lever i allra högsta grad. I våras applåderade många när amerikanska FCC tog tydlig ställning för nätneutraliteten för att bara någon vecka senare förfäras när EU tog några kliv åt andra hållet.

[box type=”download”] Vill du läsa mer om nätneutralitet rekommenderar jag min Internetguide Spärrar och gräddfiler – om nätneutralitet på internet. Läs också inlägget Vi slåss för nätneutralitet men bygger andra murar som jag skrev i våras.[/box]

  1. Så länge man inte lyssnar så mycket att datamängden överstiger 70 gigabyte i månaden. ↩
  2. Alltså i de prylar som kopplas till nätet, oavsett om det är ett företags servrar eller en slutanvändares mobiltelefon. ↩
  3. Med undantag för spärrar och prioriteringar som operatörer måste göra för att säkerställa driften och säkerheten i sina nät. Att sätta stopp för överbelastningsattacker är givetvis okej, även om det i praktiken är ett avsteg från nätneutraliteten. ↩

Vi behöver värna våra egna hörn på nätet

Publicerad

Aral Balkan var en av huvudtalarna på årets upplaga av The Conference. Och det blev ett osande angrepp på de ramar som politik och affärer idag sätter för teknikutvecklingen. Föga förvånande för den som känner till honom sedan tidigare.

Aral Balkan hör till de personer som är oroliga över hur internet utvecklas. Främst handlar det om centralisering och affärsmodeller. Allt mer av vår kommunikation och data passerar via eller lagras hos ett fåtal riktigt stora jättar: Google, Facebook, i växande utsträckning även Microsoft som med lanseringen av Windows 10 på allvar sällar sig till gruppen av företag som handlar med användardata.

Han ifrågasatte de politiker som sitter på de högsta positionerna, kritiserade TTIP (“det ger företag rätt att stämma stater när de fattar beslut som företagen inte gillar”) och sammanfattade dagens situation som ett angrepp på demokratin.

Men, konstaterade han, det handlar inte om ett teknikproblem. Tvärtom kan tekniken erbjuda lösningar på den uppkomna situationen.

Hans eget bidrag, med hjälp från dem som stödde crowdsourcing-kampanjen, ska bli en kommunikationstjänst som fått namnet Heartbeat. Utan några servrar ska Heartbeat erbjuda direktkommunikation mellan människor, krypterat och säkert. En första testversion har just lanserats.

Problemet är att Aral Balkan varken är först med att säga de här sakerna eller först med att försöka erbjuda ett alternativ.

Problemet är fortfarande att människor inte bryr sig.

I våras skrev jag om Signal, en mobilapp som gör det busenkelt att skicka krypterade meddelanden och att ringa krypterade samtal. Jag har aldrig testat ett enklare lösning för avlyssningssäker kommunikation. Och till Signals styrka hör dessutom att det är riktigt tunga namn som står bakom.

Men när jag startar Signal idag kan jag välja att skicka meddelanden till fem av mina kontakter. Fler har inte installerat Signal (eller systerappen till Android, TextSecure) i sin telefon.

Detta trots Edward Snowdens alla avslöjanden.

(Alla borde ha Signal eller TextSecure på sin mobiltelefons startskärm.)

I inledningen citerade Aral Balkan Free Software Foundation: ”Det finns inget moln, bara andra människors datorer”.

Och jag tror att det delvis är här det brister. De flesta människor vet inte hur internet fungerar. Tjänsterna de använder idag fungerar ju bra, så varför välja något annat? Det är väl ingen som är intresserad av just min kommunikation?

I veckan gjorde Facebook en nylansering som har kopplingar till de här resonemangen. Anteckningsfunktionen fick en rejäl ansiktslyftning och är nu i mångt och mycket ett bloggverktyg.

Och det är klart, varför skulle Facebook inte försöka se till att också längre texter, snyggt bildsatta, ska finnas där istället för någon annanstans på webben?

Och för den som inte har en blogg idag, men vill skriva längre och snyggt bildsatta texter är det här självklart ett lockande ställe att göra det på: Med hela bekantskapskretsen runt hörnet ökar sannolikheten för att det som skrivs verkligen blir läst. Och det är enklare än att först starta en blogg någon annanstans och sen se till att varje nytt inlägg länkas i Facebook-flödet.

Problemet är att det i ett större perspektiv än den enskilda individen och ett längre perspektiv än här och nu är kortsiktigt tänkt.

Centraliseringen innebär inte bara att Facebook får mer data om oss, utan också att vi tappar kontrollen över det vi gör på nätet. Aral Balkan menar att teknik inte längre bara är ett hjälpmedel som ser till att vi kan utföra det vi vill, utan i allt större utsträckning är en förlängning av oss själva. Och att vi måste äga och kontrollera tekniken vi använder.

Ett enkelt exempel på detta är det återkommande diskussioner som uppstår när Facebook raderat ett inlägg eller en bild på oerhört otydliga grunder. Det står Facebook fritt att agera som de vill. Facebook må uppfattas som en offentlig plats på nätet, men är inte det. Det går därför att ha synpunkter på hur Facebook agerar, men den som vill vara säker på att kunna göra sin röst hörd på sina egna villkor kan istället starta en egen webbplats under eget domännamn.

I januari 2012 skrev jag i Dagens Nyheter om hur ett eget domännamn är ett sätt att skaffa sig bättre kontroll över sin närvaro på nätet. De argumenten gäller fortfarande.

Om du inte hinner se Aral Balkans 45 minuter från The Conference, läs åtminstone Andreas Ekströms intervju med honom.

Din sökhistorik ett nytt argument för engångkoder på nätet

Publicerad

Om du inte redan aktiverat tvåfaktorsinlogg på Facebook och Google ska du få ett nytt argument för varför det är en bra idé: Din sökhistorik.

Tvåfaktorsinlogg är en säkerhetsfunktion som finns hos flera av nätets största tjänster. Facebook, Google, Twitter och Dropbox är några exempel där det går att aktivera. Tvåfaktorsinlogg innebär att det inte räcker med ett användarnamn och lösenord för att logga in. Dessutom måste den som försöker komma åt ditt konto mata in en engångskod som skickas som sms eller skapas i en speciell app i din mobiltelefon.

På det här sättet blir varje inloggning du gör lite krångligare. Men för någon som kommit över ditt lösenord höjs tröskeln så mycket att den i praktiken blir oöverskridlig.

Det var en förklaring av vad tvåfaktorsinlogg är och varför det är bra. Nu till det nya argumentet:

På history.google.com finns hela din sökhistorik hos Google. På Facebook hittar du motsvarande genom att klicka på pilen längst upp till höger, välj sedan Activity Log. Och sen på More under rubriken Activity Log som dyker upp till vänster och därefter på Search.

Det här är två ställen där det i detalj går att se vad du sökt efter, dag för dag – och hos Google timme för timme. (Här ska dock Google ha beröm för att det inte bara är att “låna” en kollegas dator när hen är på rast och gå till history.google.com på den dator där hen redan är inloggad i sitt Googlekonto: Det krävs att lösenordet matas in en extra gång för att komma till historiken.)

Yttrandefrihet kräver tankefrihet

I debatten om integritet på nätet är det många som lyft fram att “tankefrihet” är en förutsättning för yttrandefrihet. Neil Richards skrev 2013 essän The Dangers of Surveillance i Harward Law Review. Han resonerar bland annat kring det han kallar för intellektuell integritet, tanken om att nya idéer och tankar bäst tar form utanför rampljuset. Att individer i lugn och ro ska kunna ta ställning i svåra frågor. Bryr vi oss om yttrandefriheten måste vi också låta personer få utrymme att komma på intressanta och viktiga saker att säga, menar han.

Kopplat till det resonemanget är den enkät som PEN America gjorde i oktober 2013 intressant. 520 amerikanska författare och debattörer fick svara på frågor om hur övervakningen på nätet påverkat deras arbete. Bland annat svarade 1 av 6 att de undvek att skriva eller prata om ämnen som de trodde intresserade dem som bedriver övervakningen på nätet. Men självcensuren handlar inte bara om vad de väljer att uttrycka, utan också vad de väljer att söka efter på nätet. 16 procent hade låtit bli att göra sådana sökningar, ytterligare 12 procent hade övervägt att låta bli.

I boken Surveillance and Democracy har den grekiska forskaren Lilian Mitrou skrivit kapitlet The impact of communications data retention on fundamental rights and democracy. Lilian Mitrou menar, som många andra, att lagring av data hotar det offentliga samtalet. Och att självcensuren sannolikt blir störst bland dem som är kritiska mot nuvarande makthavare.

Ett annat problem som både Mitrou och Richards tar upp är det faktum att insamlad data har en imponerande förmåga att läcka och hamna i händerna på personer som aldrig var tänkta att hantera materialet.

Hur skyddar vi tankefriheten i det fysiska rummet?

På nätet är det svårt att skydda sig mot den typen av storskalig massövervakning som Edward Snowden har avslöjat. Men det är inte bara myndigheter vi behöver fundera över, inte bara det som är olagligt eller kan hota en nations säkerhet är känsligt. Det är en av anledningarna till varför fler webbplatser borde börja kryptera sitt innehåll, till exempel. Och en sökhistorik som klasskamrater, kollegor eller en partner kommer över kan avslöja saker du helst vill hålla hemliga.

Ett bra lösenord är ett första steg på vägen. Aktiverad tvåfaktorsinlogg är ett andra. Då räcker det inte längre att någon lyckas gissa ditt lösenord för att få tillgång till allt du sökt efter. Det krävs dessutom att den snokande personen lyckas lägga beslag på din mobiltelefon, och därmed minskar risken markant.

När du tagit de stegen för att åtminstone stärka din nätintegritet lite grann kan du ägna en stund åt att reflektera över hur motsvarande teknik för kartläggning i det fysiska rummet är på väg att utvecklas.

Här finns flera “spännande” trender. En av de hetaste just nu är små sändare för Bluetooth. De kan till exempel placeras ut i butiker för att följa hur kunder rör sig bland hyllorna. Eller på en foodtruck som delar ut gratisprover, för att hjälpa tillverkaren att registrera vilka som stannar och smakar på soppan.

Eller varför inte kameror som följer dina ögonrörelser och håller koll på vilka hyllor som drar till sig din blick?

Eller trådlösa basstationer som använder wifi för att se vilka mobiltelefoner som befinner sig i närheten?

Med mer data om kunderna får butikerna underlag för skräddarsydda erbjudanden eller idéer till hur butiksgolvet ska utnyttjas för maximal försäljning.

Men den data som butikerna använder för att få dig att köpa mer är också data som säger något om vem du är.

De tekniska hindren för att samla in de här uppgifterna blir allt mindre. Men det finns sätt att driva utvecklingen åt andra hållet. Apple låter till exempel sedan en tid tillbaka iPhone skicka falska adresser medan telefonen letar efter en wifi-bas att koppla upp sig till, vilket gör det svårare att samla in information om telfoner som ofta rör sig i området. (Å andra sidan är Apple ett av de företag som hårdast driver på utvecklingen bakom lågenergi-bluetooth, under namnet iBeacon.)

Men det som framför allt behövs är tydliga regler för hur informationen får användas, hur länge den får lagras, hur den får säljas och vem som får titta på den.

Vi slåss för nätneutralitet men bygger andra murar

Publicerad

Med förra veckans lansering höjer Spotify ambitionen. I nya Spotify kompletteras musik med podcasts och video. Givetvis är det ett naturligt steg för den svenska tjänsten: Musik är inte allt mediekonsumenterna lyssnar på, och givetvis är det därför smidigt att inte bara ha musik utan också vissa poddar och videoklipp samlade i samma tjänst.

Lägg “vissa” på minnet. Det är ett nyckelbegrepp i det här blogginlägget.

I Dagens Media kommenterar Jan Scherman, chef för Aftonbladet TV, att Aftonbladet är en av de svenska innehållsleverantörerna hos Spotify.

Att han kallar det för “stort och viktigt steg” för Aftonbladet gör mig inte förvånad. Ur ett affärsperspektiv är det sannolikt just det.

Men sen fortsätter Scherman:

“I den gamla tv-världen gick det inte att starta en tv-kanal om man inte fanns hos Comhem. Den tiden är förbi, den enskilda distributörens makt är förbi. Nu har vi en egen hemmabas, där allt ska finnas, men vi ska också sprida ut godbitar på andra plattformar.”

Scherman säger att den enskilda distributörens makt är förbi. Jag funderar på om inte hans samarbete med Spotify är ett tecken på att den delvis är på väg att återupprättas. Med de traditionella mediebolagen som (ofrivilliga?) medhjälpare.

Den viktiga nätneutraliteten

Redan i internets barndom pratades det om teknikens demokratiska potential. Vem som helst skulle kunna göra sin röst hörd, och de som var intresserade skulle kunna läsa, lyssna, titta.

Det tog år av utveckling innan det löftet var i närheten av att infrias. Det krävdes att internet byggdes ut, så att de som ville ta del av nätets innehåll kunde göra det. Och det krävdes publiceringsverktyg som sänkte tröskeln för den som hade något att säga.

Till slut började visionen närma sig verklighet. I stora delar av världen är internetaccess något som tas för givet. Och väl ute på nätet finns det bloggverktyg som inte kräver något teknikkunnande alls. Skapa ett användarkonto och skriv din text; med ett klick på Publicera är den tillgänglig för hela den uppkopplade världen att ta del av.

Öppenheten har hyllats som internets stora framgångsfaktor. Nätet har varit en neutral infrastruktur som inte tar hänsyn till vilket innehåll som skickas i kablarna. Nätverksutrustningen har bara haft ett uppdrag: Att se till att datapaketen kommer från A till B så snabbt som möjligt. Internetoperatörerna ska inte filtrera eller prioritera. Det är det här som kallas för nätneutralitet.

Den här öppenheten har lagt grunden för alla de nättjänster vi idag tar för givna. Utan nätneutralitet inget Facebook, inget Google, inget Spotify, inget Skype, inget Netflix.

Men ett efter ett dyker tecken upp som tyder på att utvecklingen tagit en ny inriktning. Nätneutraliteten1 kan inte längre tas för given, även om ett viktigt domstolsutslag nyligen fick nätneutralitetens väg.

Utmaningen nu är att nätneutraliteten inte är den enda arenan där kampen om ett öppet internet står. Inlåsning går att åstakomma på fler sätt, och av andra aktörer än internetoperatörerna.

Gratis är inte bara gott

Jag har tidigare skrivit om de så kallade zero-tjänster som Facebook och andra nätjättar erbjuder i länder där internetutbyggnaden ännu inte kommit så långt. En zero-tjänst, som Facebook Zero eller Wikipedia Zero, är gratis att använda.

“Men Facebook och Wikipedia är ju alltid gratis” tänker du kanske. Ja. Och nej. Du betalar inte till Facebook och Wikipedia, men du betalar till din internetoperatör för den datatrafik som krävs för att du ska kunna använda tjänsterna.

Med zero-varianterna försvinner även den kostnaden.

Å ena sidan en fantastisk möjlighet för personer som annars inte skulle kunnat använda internets tjänster.

Å andra sidan ett smart sätt för företag som Facebook att ta ett grepp om hela länders internetupplevelse, och stärka bilden av att Facebook är internet.

Med prisdifferentiering går det att driva majoriteten av användarna till en viss tjänst.

Ett köpcenter är inte en offentlig plats

Ett annat sätt att styra användarbeteenden är med smidig paketering, att erbjuda allt det användarna vill ha på ett och samma ställe. Ett slags nätets motsvarighet till gigantiska köpcenter.

För några veckor sedan visade Facebook upp en ny funktion, Instant Articles. Publicister får tillgång till en ny teknisk plattform som ger dem möjlighet att förpacka sin journalistik på ett oerhört slagkraftigt sätt. Snyggt men också snabbt. Text, bilder och video visas direkt i Facebooks app, utan att användaren behöver besöka mediebolagets egen webbplats. Men det fantastiska slutar inte där: Facebook tar inte något av annonsintäkterna. De går oavkortat till publicisten.

Bra för journalisterna, som får ta ännu större del av Facebooks gigantiska användarbas. Bra för Facebook, som håller kvar användarna i sin egen tjänst. Bra för annonsörerna, som får veta mer om publiken.

Också detta, precis som Spotifys samarbeten med mediehus runt om i världen, en fantastisk möjlighet.

Åtminstone för stunden.

För dem som redan har ett starkt varumärke och en färdig produkt.

För dem som får vara med.

Vem som helst kan starta en nättidning. Vem som helst kan starta en podcast. Nättidningen får spridning genom den öppna webben, podden via någon av nätets alla poddkataloger, ofta inbyggda i de appar för podcast som användarna installerar i sina mobiltelefoner.

Men varken Facebook eller Spotify erbjuder en öppen plattform, det står inte vem som helst fritt att publicera en artikel med hjälp av Instant Articles eller att lägga upp en podd i Spotify.

De plattformar som ser ut som offentliga platser är i själva verket privata köpcenter där ägaren är den som avgör vem som får marknadsföra sina varor.

I nätets barndom krävdes teknisk kompetens för att kunna dra nytta av teknikens demokratiska potential. Kunde du inte knacka html-kod kunde du inte heller skapa en webbsida, och därmed kunde inte heller din text bli läst.

Bloggverktyg som Blogger gjorde att nätet levde upp till sitt löfte om att låta var och en göra sin röst hörd: Skapa ett konto, skriv din text, tryck på publicera. Tekniken för att publicera en podd är idag på samma enkla nivå.

Är vi på väg att förlora den möjligheten igen?

Inte i teorin, tror jag. Det öppna internet kommer fortsätta att existera, sida vid sida med de mer kontrollerade och stängda plattformarna.

Men kanske i praktiken.

Det kommer att vara enklare att läsa nyheter i Facebook-appen, där man ändå hänger för att kolla vad vännerna gör, än att surfa från webbplats till webbplats. Det kommer att vara enklare att nöja sig med det poddutbud som finns i Spotify än att installera Overcast och själv leta efter guldkornen.

Och enkelt vinner ofta.

Foto: Ksayer.

  1. Läs gärna den internetguide jag skrivit om nätneutralitet. ↩