Anders Thoresson

barn

Hjälp ditt barn att kartlägga spelets värld

Publicerad

Även föräldrar som själva inte är det minsta idrottsintresserade ställer upp som chaufförer när dotterns fotbollag har bortamatch. Tondöva mammor och pappar sitter på rad i publiken när stråkorkestern har sin terminskonsert. Också de som inte kan ta ett danssteg i takt till musiken sitter och väntar i korridoren utanför danssalen.

“Det där med datorer. Jag tycker att det är så tråkigt. Han håller på med något spel där han bygger grejer, men jag är inte ett dugg intresserad av det.”

Jag ska inte påstå att det är ett direkt citat, jag har bara fått det återberättat för mig i andra hand. Men ungefär så kommenterade en förälder vad jag antar är sonens Minecraft-byggande.

Och jag tror tyvärr inte att det är ett helt ovanligt förhållningssätt till barns datorspelande. Eller datoranvändning rent generellt.

Traditionella fritidsaktiviteter vet vi instinktivt hur vi ska förhålla oss till. Som föräldrar behöver vi ställa upp och skjutsa till träningar, matcher och uppvisningar. Vi sitter eller står i publiken och känner oss stolta när de föräldrar som förstå applåderar åt något som vårt eget barn gör. Hemma vid middagsbordet ställer vi oinitierade men öppna frågor om hur det gick på dagens aktivitet. Och vi lyssnar när barnen svarar.

Men är barnens intresse riktat mot vad som händer på en skärm litar vi inte längre på våra instinkter. Inte när det handlar om spelande eller sociala medier, kanske inte ens när barnet på egen hand skapar egna spel med Scratch eller andra utvecklingsverktyg.

Jag har under året läst flera rapporter baserade på enkäter med barn och ungdomar, från bland andra Statens Medieråd, Friends och .SE. Och fram träder en intressant bild. 69 procent av de tillfrågade ungdomarna i en av enkäterna svarar till exempel “nej” på frågan om de tror att vuxna i deras närhet vet vad de gör på nätet.

Och om man inte vet är det också svårt att förhålla sig. När jag föreläser för föräldrar om digitalt föräldraskap är datorspelande en av de frågor som ofta kommer upp. Hur mycket är lagom? Vad gör man som förälder när man känner att det blir för mycket? Vi har så många konflikter runt spelen, vad tycker du att vi ska göra?

Det är svårt att ge specifika svar utan att känna till familjesituationen. Men det finns ett generellt råd att ge: Intresserad dig för vad ditt barn gör så kan du kanske också bättre hantera de familjekonflikter som dyker upp. Jämförelsen är varken min eller ny, men den är bra: Inte någon förälder skulle kliva in på fotbollsplanen några minuter in i andra halvlek och lyfta med sig sin son därifrån eftersom middagen står på bordet. Men att stänga ner det trådlösa nätverket så att han kastas ut ur det pågående uppdraget i onlinespelet är en metod som går att använda. Trots att också onlinespelet kan vara en lagsport.

Bland de föräldrar jag möter är det inte bara spel som oroar. I ännu större utsträckning har man funderingar kring sociala medier, om trakasserier, hot och sexuella närmanden.

Jag har genom åren gjort många intervjuer om de här frågorna, med bland annat forskare och åklagare. Deras rekommendationer är väldigt tydliga och går enkelt att sammanfatta: Visa intresse för det dina barn gör och bygg en fungerande relation. För om den fungerar kommer barnen komma till er när problem uppstår.

Att som förälder visa sig ointresserad av konstruktionerna i Minecraft och börja flacka med blicken efter någon minut är inte ett effektivt sätt att bygga den relationen.

Det viktiga att förstå som vuxen är att en inte behöver begripa särskilt mycket av tekniken för att kunna vara ett stöd. När det gäller de positiva bitarna räcker det att sitta ned och låta barnen stolt visa vad de gjort. Och när det gäller de negativa aspekterna är det inte teknik barnen får problem med, utan mellanmänskliga relationer. En skolkamrat som lagt upp en taskig bild eller en främmande person som skickat ett obehagligt meddelande. Och i de situationerna kan en förälder vara ett stöd. Utan att kunna något om tekniken, men genom att ha livserfarenhet och en uppfattning om vad som är okej och vad som kanske till och med kan ligga utanför lagens råmärken.

Anledningen till att jag skrev den här texten just nu beror på att jag snubblade över ett väldigt fint exempel på hur man som förälder kan engagera sig i sitt barns datorintresse: Mamman som hjälpte till att rita en karta över världen i Zelda.

Låt henne fungera som inspiration.

(Foto: Karta över spelet The Great Escape, ritad av Matthew Hutchinson.)

Två miljarder dollar inget argument för att lära barn programmera

Publicerad

Ryktet är bara några timmar gammalt: Microsoft är på väg att köpa Mojang, det svenska företaget som utvecklar Minecraft. För två miljarder dollar.

Kommentarerna från omvärlden är redan många. De flesta handlar antingen om varför Microsoft är intresserade av att slanta upp så mycket pengar eller varför Markus Persson är intresserad av att sälja, och varför till Microsoft. På Twitter har han riktat kritik mot mjukvarujätten. Vilket förvisso är en två år gammal tweet, mycket hinner hända på den tiden. (Några månader efter Microsoft-tweeten skrev han för övrigt att hans prislapp är två miljarder dollar.)

Men det här blogginlägget handlar inte om affären som sådan.

Jag har redan hunnit se de första kommentarerna i en helt annan riktning. Där affären, jättesumman, intresset för ett svenskt it-bolag, ett ”it-under”, används som argument för varför barn och ungdomar ska lära sig att programmera.

Som om möjligheten att bli nästa Lotta Schelin eller Zlatan Ibrahimović skulle vara den främsta anledningen till att börja spela fotboll som liten.

Någonstans i landet finns det givetvis tjejer och killar som har potential att bli nästa superstjärna. Men alla de andra, varför ska de börja spela fotboll? För motionen, lära sig samarbeta i grupp, för att få uppleva och lära sig hantera både framgång och motgång. De unga kan givetvis få drömma, men det är knappast för möjligheterna att uppfostra en framtida Schelin som föräldrar uthärdar kalla höstregn från sidlinjen en tidig lördagsmorgon.

Givetvis är drömmar om att bli den som gör nästa Minecraft fullt lika legitima. Men när jag i Internetguiden Barnhack argumenterar för att grundläggande programmeringskunskap är en viktig färdighet nämner jag inte den möjligheten med ett ord. Istället finns det en demokratiaspekt som jag tycker är oerhört viktig.

Allt mer av vår vardag digitaliseras och flyttar ut på nätet i en form eller en annan. Allt större delar av vår lagstiftning omsätts i it-system. Vi söker information med hjälp av sökmotorer – som inte är speglar av nätet. Vi lämnar massor av digitala fotspår efter oss.

Det förs diskussioner om huruvida framtida riksdagsval ska vara elektroniska.

För att kunna ha åsikter om vilka delar av utvecklingen som är bra och vilka delar som är dåliga behövs en kunskap om hur saker och ting fungerar och hänger ihop.

Den grundläggande kunskap som behövs för att kunna ta ställning är något som alla barn och ungdomar bör få med sig.

Jag tror att egna erfarenheter av programmering är ett utmärkt sätt att skaffa sig den kunskapen.

Ibland hör jag en liknelse med en bil och vad som krävs för att kunna köra den: “Jag behöver inte veta hur en dator fungerar. Jag kan ju köra en bil utan att kunna något om motorer, eller hur?”

Jag menar att det är ett resonemang som haltar rejält. För att köra en bil räcker det med att ta körkort. Men den som också lär sig något om hur en bil fungerar skaffar sig kunskap som är gångbar i många sammanhang, inte bara när bilen körs från punkt A till punkt B. Att möjligheterna att vara en kompetent konsument ökar, att inte bli blåst när bilen är på service, är ett exempel.

Men att lära sig mer om hur en bil fungerar är inte bara ett snävt personligt intresse. I en tid då växthuseffekten är en av våra hetaste frågor är den med kunskap om bilar bättre förberedd att ta ställning till de politiska förslag som läggs.

På samma sätt är det med kunskap om datorer och internet.

Låt de barn som vill drömma om att bli mångmiljardärer genom att skapa nästa Minecraft, men inse att det inte är ett bra argument för varför barn bör lära sig att programmera.

Kunskap om datorer och internet är en fråga för alla. Inte bara dem som jobbar eller kommer att jobba som programmerare.

The era of Facebook is an anomaly

Publicerad

The era of Facebook is an anomaly

danah boyd’s SXSW keynote is sold out. When it’s over, a dozen fans rush the stage.

Det här blir ett tips på chans. Har inte hunnit läsa boyds alldeles färska bok It’s complicated men ett utdrag ur den. Ser väldigt, väldigt intressant ut.

Så därför: En länk till en intervju som The Verge gjorde med henne nyligen.

Därför behöver journalister och barn lära sig mer om datorer

Publicerad

“Jag behöver inte veta hur en dator fungerar. Jag kan ju köra en bil utan att kunna något om motorer, eller hur?”

Varianter på det resonemanget är inte ovanligt i diskussioner om vilka som behöver en grundläggande kunskap om hur datorer och internet fungerar. Men det är ett resonemang som haltar. Rejält.

Visst. För att köra en bil räcker det med att ta körkort.

Men den som också lär sig något om hur en bil fungerar skaffar sig kunskap som är gångbar i många sammanhang, inte bara när bilen körs från punkt A till punkt B. Att möjligheterna att vara en kompetent konsument ökar, att inte bli blåst när bilen är på service, är ett exempel.

Men att lära sig mer om hur en bil fungerar är inte bara ett snävt personligt intresse. I en tid då växthuseffekten är en av våra hetaste frågor är den med kunskap om bilar bättre förberedd att ta ställning till de politiska förslag som läggs.

Kunskap är att kunna ha en åsikt

Den som inte bara kan installera en app i sin mobiltelefon utan också förstår något av vad som händer bakom kulisserna har bättre förutsättningar att förstå hur tekniken påverkar samhället och vilka konsekvenser den har.

En yrkeskategori detta är särskilt viktigt för är journalister. För mig och mina kollegor är internet ett fantastiskt arbetsverktyg, för research, idéarbete och kontakter med både intervjupersoner och våra läsare.

Men det finns ett gammalt talessätt: Skriv inget i ett mail som du inte skulle skriva på ett vykort.

Edward Snowdens avslöjanden om den massiva övervakningen på nätet visar med all önskvärd tydlighet att det är en metafor som är relevant. Men det är inte bara statlig övervakning som är ett hot för den som vill använda nätet för privat kommunikation. I september skrev jag ett blogginlägg om en arbetsplats med en snokande it-avdelning.

Den risken är en av många som jag tar upp när jag föreläser om digitalt källskydd för journaliststudenter och yrkesverksamma kollegor. Det handlar inte nödvändigtvis om att förändra sitt användarbeteende här och nu (även om det som journalist finns vissa åtgärder som jag förväntar mig att man har vidtagit, pin-kod på mobilen är en) – det handlar om att vara medveten om riskerna så att man inte agerar huvudlöst den dagen man har en hemlig källa som behöver skyddas.

IT-kunskap är allmänbildning

Allt mer av vår vardag digitaliseras och flyttar ut på nätet i en form eller en annan. Allt större delar av vår lagstiftning omsätts i it-system. Vi söker information med hjälp av sökmotorer – som inte är speglar av nätet. Vi lämnar massor av digitala fotspår efter oss. Det förs diskussioner om huruvida framtida riksdagsval ska vara elektroniska.

För att kunna ha åsikter om vilka delar av utvecklingen som är bra och vilka delar som är dåliga behövs en kunskap om hur saker och ting fungerar och hänger ihop.

Den grundläggande kunskap som behövs för att kunna ta ställning är något som alla barn och ungdomar bör få med sig. Därför har det känts både viktigt och inspirerande att ägna en stor del av hösten åt att skriva .SE:s senaste Internetguide Barnhack.

I boken finns fler argument för varför grundläggande it-kunskap är så viktigt, men framför allt exempel på hur man kan hjälpa barn att skaffa den. Däremot är den i det närmaste fri på praktiska programmeringsexempel. Det är delar som istället kommer att publiceras i kompletterande XL-material. Ett finns klart redan nu, en grundkurs i Scratch.