I sin bok The Filter Bubble argumenterade Eli Pariser för att det offentliga rummet är på väg att försvinna. Filterbubblan är resultatet av ett internet som i allt större utsträckning anpassas till den enskilda individen. Du och jag får inte samma sökresultat på Google, Facebook väljer vilka av våra vänners statusuppdateringar vi ska se och så vidare.

Jag har länge tänkt att Parisers oro är överdriven. För det första är filterbubblan inte ett nytt fenomen. Vi lyssnar på samma radioprogram, ser samma nyhetssändningar, har samma morgontidning på bordet – och på samtliga redaktioner finns journalister som gör ett redaktionellt urval. För det andra har jag svårt att se vad alternativet skulle vara. Sökmotorn Duck Duck Go marknadsför sin tjänst som ett ofiltrerat alternativ, med samma sökord får alla samma träfflista. Men är det verkligen bättre? Om vi alla skulle börja använda Duck Duck Go, då skulle vi alla också hamna i samma filterbubbla. Använder vi Google eller någon av de andra som personanpassar träfflistan då får vi se olika saker – och kan diskutera dem när vi möts.

Fast kanske har jag i allt för stor utsträckning bara funderat på vad filterbubblan innebär för nyhetsförmedling. När jag läser Zeynep Tufekcis artikel ”Engineering the Public: Big Data, Surveillance and Computational Politics” får jag på allvar upp ögonen för något annat.

Zeynep Tufekci, som är biträdande professor på University of North Carolina, målar upp en rätt obehaglig bild av hur den tekniska utvecklingen används för att omforma politikers jakt på röster och i förlängningen därmed också demokratin.

De vet hur du röstar” löd rubriken på tidningen Fokus förstasida den andra maj i år. ”De” syftar på de politiska partierna i Sverige. Artikeln handlar om hur datainsamling och analys används för att kartlägga väljarkåren.

Men verbet på Fokus förstasida är ”vet”. Det Zeynep Tufekci argumenterar för i sin artikel är att kunskap bara är första steget. ”Vet” kan bytas ut mot ”styr”.

De styr hur du röstar

Zeynep Tufekci använder begreppet computational politics. Jag vet inte om det finns någon vedertagen svensk översättning och väljer därför att här kalla fenomenet för matematisk politik.

Computational politics refers applying computational methods to large datasets derived from online and offline data sources for conducting outreach, persuasion and mobilization in the service of electing, furthering or opposing a candidate, a policy or legislation. Computational politics is informed by behavioral sciences and refined using experimental approaches, including online experiments, and is often used to profile voters, sometimes in the aggregate but especially at the individual level, and to develop methods of persuasion and mobilization which, too, can be individualized. Thus, computational politics is a set of political practices the rise of which depends on, but is not solely defined by, the existence of big data and accompanying analytic tools and is defined by the significant information asymmetry—the campaigns know a lot about individual voters while voters don’t know what campaigns know about them.

Vägen fram till den matematiska politiken är en trappa med sex steg. Den absoluta grunden läggs av en av de just nu mest hajpade termerna i it-branschen: Big data. I takt med att allt mer av samhället digitaliseras, både medborgarnas kommunikation sinsemellan men också med och mellan företag, myndigheter och andra organisationer är tillgången till information idag större än någonsin tidigare.

Men för att stora datamängder ska vara till någon glädje krävs en möjlighet att använda dem. Andra steget i trappan är därför beräkningskapacitet och analysmodeller.

I kombination lägger detta grunden för steg tre: Möjligheten att ta reda på saker om en individ utan att ställa frågor direkt till hen.

Steg fyra: Nya resultat från forskning om mänskligt beteende visar att vi inte alltid är så rationella som vi vill tro, utan kan påverkas på olika sätt.

Tack vare den utbredda användningen internet går det idag att göra väldigt snabba experiment för att se hur grupper och individer reagerar på olika budskap.

Slutligen: Allt detta sker utom synhåll för den vanliga medborgaren. Vi vet att det samlas in data om oss, vi vet kanske att nätet är personanpassat. Men vi känner inte till några detaljer om datainsamlingen och vi vet knappast något om algoritmerna som ligger bakom personanpassningen.

Principen är inte ny, politiker och företag har länge försökt analysera väljarkåren/konsumenterna för att hitta bra sätt att övertyga dem att deras politik/produkter är de bästa. Men det är här jag ser Zeynep Tufekcis artikel koppla till Eli Parisers teorier om filterbubblan och den krympande, offentliga sfären. Tidigare har kampanjande och marknadsföring skett via stortavlor på stan, tv-reklam och annonser i tidningar. Nu är det något helt annat:

Computational politics turns political communication into an increasingly personalized, private transaction and thus fundamentally reshapes the public sphere, first and foremost by making it less and less public as these approaches can be used to both profile and interact individually with voters outside the public sphere (such a Facebook ad aimed at that particular voter, seen only by her).

Vad blir resultatet av det här? I Fokus-artikeln beskrivs bland annat hur varje budskap som syftar till att locka väljare till ett parti samtidigt riskerar att mobilisera de väljare som tycker motsatsen. Här blir personanpassningen viktig, menar Zeynep Tufekci:

Fear-mongering messages can be targeted only to those motivated by fear. Unlike broadcast, such messages are not visible to broad publics and thus cannot be countered, fact-checked or otherwise engaged with in the shared public sphere the way a provocative or false political advertisement on broadcast might have been. This form of big data enabled computational politics is a private one, at its core opposed to the idea of the civic space as a public, shared commons. It continues a trend started by direct mail and profiling, but with exponentially more data, new tools and more precision.

Är politik en vara?

Zeynep Tufekci konstaterar, precis som många andra, att internet och sociala medier har betytt mycket för demokratiseringen. Specifikt nämner hon den arabiska våren och Occupy-rörelsen. Men hon konstaterar också, precis som andra, att även befintliga makthavare givetvis hittar sätt att utnyttja tekniken:

At a minimum, this environment favors incumbents who already have troves of data, and favors entrenched and moneyed candidates within parties, and the data-rich among the existing parties. The trends are clear; the selling of politicians as if they were “products” is not only going become more expansive, it’s going to get better, if more expensive. In this light, it is not a complete coincidence that the “chief data scientist” for the Obama 2012 campaign was previously employed by a supermarket to “maximize the efficiency of sales promotions.” And while the data advantage is held, for the moment, by the Democrats, it will likely available to the highest bidder in future campaigns.

Vill vi verkligen att politik och demokrati ska hanteras och säljas som vilken vara som helst? Zeynep Tufekci avslutar med en fundering:

Similar to campaign finance laws, it may be that data use in elections needs regulatory oversight due to its impacts for power, campaigning, governance and privacy