Anders Mildner utvecklar sina tankar om journalistrollen. Joakim Jardenberg skötte sändningen för oss som inte var i Lund. Mikael Zackrisson sparade chattloggen.

Med offentlighetsprincipen i ryggen kan vem som helst gå till kommunkontoret och begära att få titta igenom diariet. Men det är gissningsvis få som utnyttjar den möjligheten. Efter en arbetsdag känns det inte lockande att använda kvällen till lite grävande i kommunala handlingar. I stället litar man på att det finns journalister som ägnar sig åt det, och sen skriver en artikel när de dyker på några oegentligheter.

Och inte ens om bredbandsutbyggnad, nya nättjänster och fungerande 24-timmarsmyndigheter leder till att andra än journalister gräver i diarier på sin lediga tid skulle det utgöra ett hot mot journalistiken. Mot de etablerade journalisterna, möjligen, om det skulle visa sig att ”allmänheten” över tid gör jobbet bättre. Men inte mot journalistiken i rollen som den granskande tredje statsmakten. Ur den aspekten spelar det ingen roll om det är en avlönad journalist som gör avslöjandet under dagtid, eller någon annan som gör upptäckten en sen kväll.

Istället är hotet som de sociala medierna utgör mot journalistiken indirekt. Och då handlar det inte om journalistiken i sig, utan om de ekonomiska förutsättningarna för den. Två bilder från Anders Mildners presentation ger en enkel sammanfattning av mardrömsscenariet. I den första: Makthavare som granskas av journalister som rapporterar till sin publik. I den andra bara makthavare och journalister. Borta är publiken. Den lägger sin lediga tid på annat.

Och utan publik, ingen marknad. Ingen marknad, inga intäkter. Inga intäkter, ingen journalistik.

Men vi får inte vara för snabba med att måla fan på väggen. Vi som deltar i diskussionen om sociala medier och journalistiken har inget normalt nätbeteende. De flesta svenskar sitter inte vid en datorskärm under sina arbetsdagar med möjlighet att följa Twitter-flödet eller klicka på länkar från vännerna på Facebook. Det är inte frågan om en ”digital klyfta” i den bemärkelse som man brukar avse med begreppet, mellan dem som kan och de som inte kan. Det är en klyfta mellan de som hinner och de som inte gör det.

Kanske är det så att journalistrollen, som den här debatten handlar om, inte förändras så mycket ändå. Redaktionerna har fortfarande ett uppgift, för dem som inte hinner, orkar, eller vill skapa sina egna filter och flöden. Behovet av ställföreträdande som sköter filtrering och rutinkollar gäller inte bara kommunarkivet, utan hela nyhets- och informationsfloden. Till det kommer jakten på egna nyheter. I många nischer kommer det säkert bli stenhård konkurrens med nya aktörer, i andra fall kommer de traditionella redaktionerna stå relativt ohotade. Däremot råder det ingen tvekan om att de journalistiska arbetsmetoderna måste moderniseras, så att journalisterna kan leva upp till journalistrollen. Det handlar om att utnyttja alla möjligheter som finns för att producera en journalistik är relevant, viktig, underhållande, lockande.

Som tur är finns det nya verktyg till hands.

Samma sociala medier som riskerar att ta vår publik är fantastiska som journalistiska redskap. Sociala medier gör det möjligt att delta i samtal, att hitta relevanta personer att intervjua, att upptäcka nyheter. Och, som Fredrik Strömberg skrev i chatten under Anders Mildners presentation, har de traditionella medierna en ambition som kan fungera som trumfkort: Uppsåtet, försöket, att höra båda sidor och kontrollera fakta.

Förhoppningsvis kan vi utnyttja dessa möjligheter, komplettera med kreativitet och nytänkande och därmed stärka journalistikens position i informationsflödet innan mardrömsscenariet har inträffat, att värdet av uppsåtet visar sig innan den traditionella journalistiken blir marginaliserad, och väldigt dyr – för dyr? – för de läsare som vill ha den.