Fotografier i 3D är Fujifilms senaste drag i kampen om kameraköparna. Under rätt förutsättningar tar W1 riktigt häftiga bilder. Men kameran har också två svaga punkter: Pris och begränsade användningsmöjligheter.
Första gången man ser en bild tagen med en Finepix 3D Real W1 är det nästan svårt att tro sina ögon. Djupkänslan i fotografierna är enorm, det känns som om det ska gå att vrida på bilden och titta bakom ryggen på personerna som är fotograferade.
Att Fujifilms nya kamera kan ta bilder i 3D beror på de dubbla linserna som sitter med knappt åtta centimeters mellanrum på kamerans framsida. Tack vare dem har kameran samma stereoseende som vi människor.
Med kameran i 3D-läge tas två bilder varje gång avtryckaren trycks ner. När bilderna sen visas på skärmen växlar kamerans snabbt mellan den högra och vänstra bilden. För betraktaren ser det ut som ett foto. I tre dimensioner.
Kravet är att motivet har lämpat sig för 3D-fotografering. Och det är det långt ifrån alla som gör. Det krävs en hel del experimenterande och inläsning både på Fujifilms webbplats och i medföljande instruktionsbok innan man lyckas fullt ut. Personerna på bilden får inte vara för många, måste stå lagom långt från kameran och ha en bakgrund som passar sig. Närbilder kan man glömma helt. På vägen blir många av 3D-bilderna helt misslyckade. Som tur är sparas också vanliga 2D-bilder vid varje exponering, så fångar man något viktigt eller kul på bild finns alltid de som räddningsplanka.
Men när allt faller på plats är slutresultaten i närmast häpnadsväckande. Djupkänslan i bilderna är imponerande. Och det utan att några rödgröna glasögon sitter på nästippen.
Istället används en särskild skärmteknik för att visa upp de två exponeringarna samtidigt, ett sätt att lura människans hjärna att det finns ett verkligt djup i bilden.
Det tråkiga är att vi inte har någon möjlighet att visa hur häftigt det är. 3D-bilderna kan nämligen bara visas på kamerans skärm eller på en särskild digital fotoram. Tyvärr är tekniken också känslig för att det ska vara rätt vinkel mellan fotografi och betraktare. Det gör att det ibland tar någon sekund innan ögonen ställt in sig, och dessutom att det är svårt för flera personer att titta på bilder samtidigt.
Nu går det att visa dem på en vanlig datorskärm också, men det kräver rödgröna glasögon av klassiskt snitt och att bilderna först görs om för att fungera tillsammans med glasögonen.
Ytterligare ett alternativ återstår: Att beställa pappersutskrifter. Bilderna trycks då med en teknik som påminner om vykort för barn, där en räfflad plastyta ibland används för att ge en 3d-effekt eller för att visa olika bilder beroende på betraktningsvinkel. Bilderna från Fujifilm är bättre, men tyvärr är prislappen hög, 50 kronor för ett foto på 15 x 10 centimeter. Dessutom är leveranstiden lång. Korten tillverkas i Japan och ska nå kund på 20 dagar.
Även om 3D-funktionen är den huvudsakliga anledningen till de dubbla objektiven är det inte den enda nyttan man har av dem. I vanligt 2D-läge kan man också ha glädje av dubbla exponeringar eftersom man samtidigt kan ta två bilder med olika inställningar, exempelvis zoom eller ljuskänslighet.
Men med de begränsade möjligheterna att visa 3d-bilderna är det svårt att motivera ett köp, trots att det till och med går att filma i 3D. Prislappen är nämligen hög: Runt 5700 kronor för kameran och ytterligare 4000 för bildskärmen, som i det närmaste är ett måste för att få någon glädje av kameran.
Om Fujifilm på sikt kan pressa priserna kan det här däremot vara en kul teknik att komplettera sina vanliga kamera med, för att ta spännande bilder att överraska släkt och vänner med.
Skriv en kommentar