Anders Thoresson

Tips

Skaffa Arq och Wasabi – sen behöver du inte tänka mer på säkerhetskopior

Publicerad

Det var länge sedan säkerhetskopior var omständliga att göra. Så om du inte redan skickar upp dina värdefulla filer till molnet är det dags att börja nu. För du vill inte vara den kissnödiga doktoranden jag träffade för några år sedan.

Doktoranden hade suttit på ett kafé, lämnat datorn för ett snabbt besök på toaletten och när hen kom tillbaka var datorn givetvis borta. Och med den massor av material som det inte fanns några säkerhetskopior på och som därmed var borta för alltid.

Det här var på den tiden när det fortfarande kunde vara bökigt att göra en säkerhetskopia. När man behövde komma ihåg att ansluta en extern hårddisk, starta backupprogrammet och sen när allt var klart lägga hårddisken på ett bra ställe.

Det var fortfarande bökigt att säkerhetskopiera, och på något plan fullt begripligt att man slarvade med det.

Idag finns inga ursäkter kvar. Den främsta anledningen till det är molnet. Med sjunkande priser för lagring och allt snabbare bredbandsuppkopplingar gör sig säkerhetskopior inte längre bäst på en extern hårddisk, utan på en server någonstans på internet.

Fördelarna med en molntjänst framför en extern hårddisk är flera:

  1. Molnet är per definition någon annanstans än där datorn befinner sig. En säkerhetskopia på en extern hårddisk skyddar mot en kraschad hårddisk eller andra problem i själva datorn. Men den skyddar inte mot brand, stöld eller något annat som sveper med både dator och säkerhetskopia i samma olycka.
  2. Alla datorer är anslutna till internet nästan hela tiden de används. Det innebär att man inte längre behöver komma ihåg att säkerhetskopiera. Har man en gång installerat backupprogrammet och ställt in det rätt kommer det att skapa säkerhetskopior i bakgrunden, det är inte längre något man måste komma ihåg att göra.
  3. Lagringsutrymmet är obegränsat.

Mitt förslag: Skaffa Arq och skapa ett konto hos Wasabi.

Varför Arq?

Arq är ett utmärkt backupprogram för både Windows och Mac. Det har flera finesser som gör det användbart:

  1. Till skillnad från många backuptjänster på nätet är Arq ett fristående program, där du själv väljer var säkerhetskopiorna ska lagras. Arq fungerar bland annat med Google, Microsoft och Dropbox. Har du redan konton där, med lagringsutrymme över, kan du alltså skicka dina säkerhetskopior dit. Om du verkligen vill ha hängslen och livrem går det dessutom att skapa säkerhetskopior på flera olika ställen.
  2. Att lagra känsliga saker i molnet kan kännas olustigt. Därför krypterar Arq alla filer innan de skickas från din dator till molntjänsten. Bara den som kan lösenordet du väljer kan återställa filerna du säkerhetskopierar. (Vilket innebär att det är väldigt viktigt att du skriver upp lösenordet på ett ställe där du kommer ihåg det – och se där, ytterligare en bra anledning att skaffa en lösenordshanterare!)
  3. När Arq väl är installerat sköter det sig själv och säkerhetskopierar allt nytt en gång i timmen, men skickar mail om det blir problem. Så länge Arq inte ”hör av sig” kan du alltså utgå ifrån att allt du gör på datorn säkerhetskopieras.
  4. Arq sparar flera kopior av samma fil. Grymt bra om man exempelvis jobbar med text i ett ordbehandlingsprogram och själv råkar göra ett fel som inte upptäcks efter ett tag, till exempel raderar en stor mängd text. Då går det i Arq att hoppa tillbaka i tiden och öppna en version av dokumentet där de raderade textstyckena finns kvar.

Varför Wasabi?

Om du redan har lagringsutrymme över på ett konto hos någon av de tjänster som går att använda med Arq, skicka dina säkerhetskopior dit. Men om du måste skaffa nytt är mitt förslag att du tittar på Wasabi, särskilt om du har stora mängder data. Prislappen hos Wasabi står sig riktig bra i konkurrensen, och dessutom är överföringshastigheten till företagets servrar bra. Det innebär att kostnaden för säkerhetskopiorna inte bränner ett stort hål i plånboken, och du behöver inte heller vänta länge på att de ska bli klara.

(Men första gången du gör din säkerhetskopia och allt du har på datorn kommer det givetvis ta tid. För mig, som har närmare 1,5 TB på Wasabi, tog det knappt två dygn.)

Glöm inte externa hårddiskar och bilderna i telefonen

Och så en liten påminnelse som avslutning. Om du har externa hårddiskar där du har originalfiler lagrade, glöm inte att lägga till dem i Arq också. Och om du fotograferar mycket med mobilen, se till att de bilderna hamnar på datorns hårddisk så att de också följer med i Arqs säkerhetskopior.

Du kanske redan har bilderna i molnet, via Apples eller Googles tjänster. Men det är inte tjänster för säkerhetskopiering, det är tjänster för att synka innehåll mellan olika enheter. Skillnaden mellan det och en säkerhetskopia är framför allt att en raderad bild som synkas försvinner från alla enheter. Men en raderad bild som säkerhetskopieras fortfarande finns kvar i säkerhetskopian.

Foto: Sebastian Herrmann.

Därför ska du låta RSS komplettera Facebooks algoritmer

Publicerad

Reaktionerna på Mark Zuckerbergs tal om yttrandefrihet verkar ha placerat folk i två läger: Antingen uppskattar man att Zuckerberg så starkt argumenterar för yttrandefrihet – eller så menar man att han helt undvek den centrala frågan. Själv tänkte jag istället ägna den här texten åt två konkreta tips till dig som internetanvändare.

I sitt tal (länk till videon här ovanför, med textversion finns också) pratade Zuckerberg om hur viktig yttrandefriheten är och varför den är viktig, bland annat genom att jämföra de amerikanska värderingar som ligger till grund för Facebook med de kinesiska som Tiktok bygger på. Och avslutade med:

The future depends on all of us. Whether you like Facebook or not, we need to recognize what is at stake and come together to stand for free expression at this critical moment.
I believe in giving people a voice because, at the end of the day, I believe in people. And as long as enough of us keep fighting for this, I believe that more people’s voices will eventually help us work through these issues together and write a new chapter in our history — where from all of our individual voices and perspectives, we can bring the world closer together.

Men, menar kritikerna, Zuckerberg kom aldrig in på algoritmernas betydelse och undvek där med en viktig fråga: Att få säga vad man vill är en sak, att nå en publik är något annat. Här är det Facebooks algoritmer som avgör vad som dyker upp i våra flöden och därigenom får spridning, utan att vi veta något om detaljerna om hur det urvalet sker.

Jag håller med om att det är en oerhört viktig skillnad, och att båda aspekterna behöver diskuteras: Vad jag får säga – och hur det avgörs vem som hör det jag säger.

Men den här gången tänkte jag ta ett mottagarperspektiv. Vad kan du och jag göra här och nu för att öka sannolikheten att vi faktiskt hör det personer, företag och organisationer vi bryr oss om säger på nätet?

Det blir två tips.

Tala om för Facebook vilka dina närmaste vänner är

Facebook-tipset är det enkla, eftersom det bara innebär att du börjar använda en av de funktioner som finns på Facebook: Den som heter Vänlistor.

Vänlistorna gör det möjligt att gruppera vännerna på olika sätt, för att sedan bland annat kunna styra vilka vänner som får se vad av det du postar på Facebook.

Men det finns också tre standardlistor. En av dem heter Nära vänner. När Facebook-vännerna som finns med på den listan postar något kommer du att få en notifiering om det. Listan Nära vänner är alltså ett sätt att uttryckligen tala om för Facebook att ”det här är en person jag bryr mig extra mycket om, se till att jag inte missar något hen postar”.

(Vid sidan av de tre standardlistorna och dem du eventuellt skapar själv finns ytterligare en variant: De smarta listorna. Det är vänlistor som baseras på exempelvis arbetsplats eller bostadsort och som Facebook fyller på med andra vänner som jobbar eller bor på samma ställe som du.)

RSS låter dig gå rakt på källan

Mitt andra tips handlar om den med internetmått uråldriga tekniken RSS. RSS är nätets motsvarighet till tidningsprenumerationer. Istället för att behöva surfa från den ena favoritsajten till den andra kommer alla nya rubriker att levereras till dig. Samlade på ett och samma ställe, oavsett var och när artikeln eller blogginlägget är publicerat – och vad de konkurrerar med.

För att komma igång behöver du en RSS-läsare, som i tidningsanalogin kan jämföras med brevlådan. Utan en sån har ju tidningsbudet ingenstans att lägga tidningarna.

Med RSS är du alltså inte utlämnad till vad en algoritm tror att du är intresserad av. Det är du som bestämmer vilka källor, vilka prenumerationer, som ska finnas i RSS-läsaren, och det de publicerar är också det du får se.

RSS-läsare var från början program som installerades i användarens dator. Men precis som så många andra program har de i allt större utsträckning ersatts av molntjänster. Det innebär att det inte spelar någon roll vilken pryl du för tillfället använder. Du kan lika gärna använda dator som mobil eller pekplatta för att kolla vad som har publicerats sedan sist, vilka nya texter som finns i RSS-läsaren. Och det som du markerar som läst på ena stället blir markerat som läst på de andra också.

Inoreader är just nu den bästa RSS-läsaren

Rätt RSS-läsare kan dessutom bli en genväg runt åtminstone en del av algoritmerna på Facebook. Jag har sedan länge mina RSS-prenumerationer i Inoreader, den tjänst som jag just nu tycker är bäst. I det här sammanhanget är två finesser värda att lyfta fram.

I Inoreader är det inte bara möjligt att prenumerera på nya texter som publiceras på bloggar, nättidningar och andra mer traditionella webbplatser. Det är också möjligt att få in åtminstone en del av innehållet som publiceras på Facebook. I Inoreader går det nämligen att lägga till sidor på Facebook som en källa. ”Och varför skulle jag vilja göra det?” undrar du kanske. Eftersom en prenumeration på en Facebook-sida i Inoreader innebär att det inte är Facebooks algoritmer som avgör om du får se de nya inlägg som postas på sidan.

Ett förslag är att du tar en titt på vilka sidor du gillat på Facebook. Hur många sidor hittar du som du glömt att du en gång gillat eftersom du aldrig ser innehåll från dem längre?

Varje gång sidadministratören gör ett nytt inlägg kommer det att konkurrera med alla andra nya poster som görs på sidor och av dina vänner och i grupper på Facebook. Och om där finns något som algoritmerna tror att du är mer intresserad av är det det som kommer att dyka upp i ditt flöde i Facebook. Medan en prenumeration på samma Facebook-sida i Inoreader innebär att du inte missar inlägget.

(Det går för övrigt att lägga till Twitter-konton i Inoreader på samma sätt.)

Med Inoreader går det dessutom att skapa stående sökningar i de prenumerationer du lägger till. Det är en funktion som gör det möjligt att få en notis när ett visst ord används i inläggen som den där Facebook-sidan, bloggen eller nättidningen publicerar. Det är ett sätt att ytterligare minska risken att du missar sånt som du verkligen är intresserad av, från källorna som är viktiga för dig.

Vi får inte glömma att algoritmerna också hjälper oss

Efter de här två praktiska tipsen, trots allt en kort fundering kring algoritmernas roll.

Ja, å ena sidan är de med och skapar problem. Men de hjälper också till att synliggöra sånt som vi faktiskt är intresserade av och tycker är viktigt men som vi kanske annars skulle ha missat. De där notiserna om att en vän kommenterat ett inlägg i en grupp på Facebook och som hjälper oss att hitta en intressant diskussion som vi annars inte skulle ha sätt, till exempel.

Om vi ser bortom Facebook och till internet som helhet: Hur går det att skapa mekanismer som låter oss hitta viktigt och intressant och roligt innehåll utan att orsaka de negativa feedback-loopar som vi just nu bekymrar oss så mycket om?

Jag har inget svar på den frågan, men tar gärna emot länkar till texter eller dina egna funderingar som tar sig an den utmaningen.

Fem råd för en tryggare nätvardag

Publicerad

Engångskoder, uppdaterade prylar och färska säkerhetskopior. Lite sunt förnuft och kryptering på det. Fem viktiga vardagsråd om man vill känna sig lite tryggare i digitala (det vill säga alla) sammanhang.

Frågan som kom efter texten om säkerhetsproblem vi vanliga användare inte behöver bry oss borde egentligen fått sitt svar redan där och då: ”Vilka är vardagsråden som ger bra skydd mot vardagsproblemen?”

Svaret kommer här istället.

Det handlar framför allt om fem saker som du, jag och alla andra som har några som helst beröringspunkter med internet och digitala prylar behöver tänka på: Bra rutiner för inloggning till alla våra konton kryddat med lite sunt förnuft, att prylarna vi använder är uppdaterade och att det finns färska säkerhetskopior av det som är viktigt för oss. Bonustipset handlar om appar som gör det enkelt att chatta krypterat.

Med koll på de här grejerna kommer du upp på en nivå som inte gör det trivialt att hacka dina konton eller förstöra för dig på andra sätt, oavsett om man är en snokande kollega eller en nätbrottsling som inte vet vem du är utan bara är på jakt efter konton att kapa.

Vi tar dem i tur och ordning.

Bra rutiner för inloggning (och det sunda förnuftet)

Att inloggningsuppgifterna till bankkontot är värdefulla behöver jag inte berätta för dig. Men det finns många andra inloggningsuppgifter som andra också kan vara intresserade av att komma över. Kanske för att snoka i dina privata meddelanden på Facebook och Instagram, kanske för att posta något pinsamt som får dig att skämmas. Men kanske mer troligt för att använda ditt kapade konto i ett bedrägeri som vänder sig mot dina vänner.

Den som kapar mitt Facebookkonto kan låtsas vara Anders Thoresson i relation till alla mina vänner på plattformen. Och det är betydligt enklare att lura någon att göra något dumt om offret i fråga tror att hen gör en kompis en tjänst än om ropet på hjälp kommer från en vilt främmande person på nätet.

Det är det här som fått namnet Facebook-bedrägeri, men det förekommer på alla plattformar där vi agerar som oss själva och har direktkommunikation med våra vänner. Frågan som kommer i en privat chatt kan handla om ett snabbt lån via Swish eller, som i Swedbanks varningsfilm, om hjälp med engångskoder till bankkontot.

Det första du behöver förstå är alltså att dina inloggningsuppgifter är attraktiva för andra att komma över, även om du själv inte tycker att du har något som är värt att skydda på Instagram, Snapchat eller vilka tjänster det nu är du använder.

Nästa steg är att se till att inloggningsuppgifterna är bra. Vad som kännetecknar ett bra lösenord har upprepats oändligt många gånger, men det tål att påminnas om det igen:

  • Någorlunda långa, gärna åtta tecken eller mer.
  • Inte ord som är lätta för någon du känner att gissa.
  • Inte något av de lösenord som finns med på listorna över de mest använda.

Målsättningen är att se till att ha lösenord som är så svåra som möjligt för andra att gissa eller prova sig fram till. Ett bra sätt att leva upp till de kraven är att använda en lösenordshanterare, ett program som fungerar som ett digitalt kassaskåp. Där låser du in alla dina lösenord och behöver bara komma ihåg det enda som krävs för att låsa upp det. Eftersom de flesta lösenordshanterare kan synkronisera innehållet mellan dator och mobiltelefon är det dessutom ett bättre alternativ än post-it-lapparna på datorskärmen av ytterligare en anledning: Du kommer alltid ha lösenorden med dig.

Det finns många lösenordshanterare att välja bland. Mitt råd är att inte använda en som just dykt upp på marknaden, utan en som varit med ett tag. Det är trots allt ett program som du ska anförtro känsliga uppgifter, och då är det rimligt att välja ett som bevisat sig över tid. Själv använder jag 1Password, men har hört gott om program som Lastpass och Dashlane också.

Nu kommer vi till det jobbiga (som om det inte redan var jobbigt nog): Bra lösenord räcker inte.

För att förstå varför är det här blogginlägget från en av Microsofts säkerhetsexperter bra läsning. Sammanfattningsvis finns det väldigt många intrångsförsök till nätkonton som inte är beroende av hur bra lösenord man valt. Jag nöjer mig att nämna ett av dem här.

Nätfiske, den svenska översättningen av engelskans phishing, är ett samlingsnamn för intrång som börjar med att måltavlan luras att lämna i från sig sitt lösenord. Det kan vara ett meddelande från banken, om ett säkerhetsproblem. Eller från Facebook, Instagram eller någon annan tjänst på nätet. Mailet som gör dig uppmärksam på problemet innehåller en länk till en webbsida där du uppmanas mata in användarnamn och lösenord.

Problemet är att det inte är bankens webbplats eller Facebooks inloggningsformulär du ser på skärmen, utan en kopia. En titt i webbläsarens adressfält avslöjar ofta att det är fejk, men annars ser allt trovärdigt ut. Faller du för bluffen spelar det ingen roll om ditt lösenord är ett tusen tecken långt, du har ändå frivilligt skickat det direkt till bedragaren som vill ta sig in i ditt konto.

Det finns en lösning på det här problemet. Den är inte smidig, men inte heller så bökig att det finns anledning att avstå. Den kallas för engångskoder, tvåstegsinlogg, på engelska ofta two factor authentication, förkortat 2FA.

Även om du inte känner igen begreppen vågar jag nästa lova att du redan kan handgreppen. För att betala räkningar eller överföra pengar i nätbanken räcker det inte med ett lösenord. De transaktionerna måste bekräftas på ytterligare något sätt. I min bank med en dosa som genererar kombinationer med åtta siffror, till exempel.

Engångskoder för inloggningar fungerar på samma sätt. Med den funktionen aktiverad räcker det inte med användarnamn och lösenord för att logga in, det krävs också en kompletterande kod. Den kan skickas via sms, skapas i en app eller en usb-sticka som ansluts i datorn. Men oavsett hur det sker är grundprincipen den samma: Även om du gått på en bluff och skickat ditt tusen tecken långa lösenord till en hackare någonstans i världen är ditt konto ändå inte i riskzonen, eftersom det bara är du som har prylen som kan skapa den kompletterande engångskoden.

Engångskoder går med största sannolikhet att slå på för väldigt många av dina konton. Facebook, Google, Microsoft, Instagram, Snapchat, Dropbox har det, och många, många fler. På Two Factor Auth finns en lista med tjänster där engångskod finns som säkerhetstillval.

Som sagt, det här gör inloggningsprocessen lite bökigare. Men så väldigt ofta loggar du ändå inte in på ditt Facebook-konto. Att behöva hämta upp en sexsiffrig kod i en app när du gör det är trots allt en relativt liten ansträngning i relation till det extra skydd det faktiskt innebär.

Här finns ytterligare en detalj om sunt förnuft: Engångskoder är alltid kopplade till ett specifikt konto. Om det kommer ett chattmeddelande från en kompis som behöver ”låna” engångskoder eftersom hens bankdosa gått sönder, som i Swedbanks film, är det ett uppenbart bedrägeriförsök. Dina engångskoder kan bara låsa upp ditt konto, ingen annans!

En sista uppmaning bara, innan vi går vidare. Om du slår på engångskoder (vilket, om det inte framgått, jag verkligen tycker att du ska göra), läs också på om hur de fungerar hos just de tjänster du använder. Eftersom det inte längre räcker med lösenord blir konsekvensen att du kommer att låsa dig själv ute om du förlorar möjligheten att skapa eller ta emot engångskoden. Alla tjänster har funktioner och lösningar som minimerar risken för att det ska inträffa, men de kräver att man läser på innan!

Uppdaterade prylar

När det dyker upp notifieringar och informationsrutor om att det finns uppdateringar till dina prylar, oavsett om det är själva operativsystemet eller till de appar och program du använder – installera dem. Så snart som möjligt.

Många gånger är det uppdateringar som innehåller nya finesser och funktioner. De är inte intressanta i det här sammanhanget. Det vi bryr oss om är istället att uppdateringarna också, nästan alltid, täpper till säkerhetshål som nätkriminella kan utnyttja för att ta sig in i dina prylar eller ställa till oreda på andra sätt.

Att installera uppdateringar är att stänga fönster som står på glänt. Gör det.

Färska säkerhetskopior

I mobiler, datorer och hos nättjänster har vi massor av dokument, bilder och annat digitalt innehåll vi bryr oss om. Som kanske till och med går att kalla för värdefullt.

Se till att ha färska säkerhetskopior av allt som faller in under den beskrivningen.

En säkerhetskopia är ett skydd mot en stulen mobiltelefon, en kraschad hårddisk eller ett utpressningsvirus som krypterar allt innehåll på hårddisken och kräver en lösensumma för att återställa allt i ursprungligt skick.

För att säkerhetskopior ska vara något värda måste de vara färska. Kommer man inte ihåg eller orkar göra backupen finns ändå risken att månader av dokument och bilder försvinner den dagen olyckan är framme.

Lösningen är att komma bort från ”orka” och ”komma ihåg” genom att se till att säkerhetskopiorna sker automatiskt. Det innebär i praktiken att du väljer en molntjänst för dina säkerhetskopior, eftersom en extern hårddisk kräver att du orkar och kommer ihåg att koppla in den. Med en molntjänst sker säkerhetskopierandet automatiskt, och dessutom hamnar dina kopior på en annan fysisk plats än originalet. Det ger skydd mot stöld och brand.

Tjänster om Apples iCloud och Google Photos kan kännas som säkerhetskopior, men är egentligen inte det. De är tjänster som flyttar bilder mellan olika prylar. Men en bild som av misstag raderas på ett ställe kommer att raderas på de andra också. Bättre då att använda speciella backuptjänster. Vad som är bra varierar över tid, så sök på ”säkerhetskopia molnet” och läs färska recensioner om vad som är bra och prisvärt för tillfället. Backblaze, Carbonite och Crashplan är namn som ofta återkommer.

Kryptoappar

I debatten om kryptering påstås ofta att den som inte har något att dölja inte heller har något behov av kryptering. Rent mjöl i påsen-argumentet. Men det är ett resonemang som förs fram i relationen medborgare-stat. Vi använder internet till all möjlig vardagskommunikation, och även om där inte skrivs olagligheter finns det sånt man inte vill sprida vind för våg.

Saker du kan tänka dig att ställa dig på torget och skrika ut behöver inte kryptering. Det gör däremot sånt som du bara pratar om med några få utvalda personer bakom stängda dörrar.

E-post är ett exempel på kommunikationsverktyg som är mer ”torg” än ”stängd dörr”. Det finns inget som hindrar en uttråkad nätverkstekniker att fördriva några minuter med att läsa e-post som skickas på arbetsplatsen.

Att kryptera var länge bökigt. För e-post var rekommendationen PGP, men där är risken för misstag stor. Idag finns appar som Wire och Signal som gör det lika enkelt att chatta som i vilket annat chattfönster som helst. Till och med mer vardagliga lösningar som WhatsApp och Apples iMessage är krypterade.

Några invändningar eller kompletteringar?

Så. Det var vardagsråden jag hade i huvudet när jag skrev förra inlägget. Men det här är komplext. Saker och ting förändras snabbt. Därför är jag nyfiken på om du som läser har något att invända mot mina råd, eller tycker att de behöver kompletteras med ytterligare några. Lämna i så fall gärna en kommentar!

Foto: Mikayla Mallek.

Digitala marginalanteckningar från analoga texter med Prizmo Go

Publicerad

Om du läser mycket texter på papper, men vill kunna spara intressanta citat i datorn är Prizmo Go mobilappen som löser det åt dig. Ta ett kort, låt appen göra sitt och spara sen texten där du vill ha den.

För mig som journalist handlar arbetsdagarna inte bara om att skriva och att spela in poddar. Det är också att läsa. Massor. Böcker, tidningar, blogginlägg. Ibland läser jag som en del av researcharbetet inför en specifik artikel, ibland för att hålla mig uppdaterad rent allmänt.

Men oavsett varför vill jag ju också komma ihåg det jag läser. En hel del vill jag dessutom ha sparat på ett sätt så att jag enkelt kan referera till det senare. Många gånger innebär det direkta citat från texten jag läser.

Om källan är digitalt är det enkelt. Markera, kopiera och klistra in i mitt referensbibliotek.

Är det en tryckt källa är det bökigare, och framför allt mer tidskrävande: Lägg undan boken, plocka fram dator eller telefon och skriv av stycket som jag vill spara.

Nu finns det ju för all del forskning som säger att den som skriver för hand minns bättre än den som skriver på tangentbord och då är det kanske inte långsökt att tro att tangentbord är bättre än klipp-och-klistra.

Men i stunden, när jag sitter och läser, är det så mycket mer tidskrävande att skriva av att jag har färre sparade citat från tryckta källor än från digitala. Vilket är ett problem, eftersom jag läser väldigt mycket böcker om digitalisering.

”Köp e-böcker,” tänker säkert någon.

”Löser inte problemet,” svarar jag. Ur de flesta e-boksläsare och appar jag testat är det hopplöst bökigt att kopiera text. Dessutom föredrar jag fortfarande en tryckt bok framför en digital.

För något halvår sedan tröttnade jag till slut på det här manuella arbetet och bestämde mig för att följa mitt eget råd. När jag föreläser om hur man kan bli mer effektiv vid dator och telefon brukar jag säga att man ytterst sällan är ensam om de problem man har, och att det alltid nästan finns någon som löst det.

Så vad var det jag behövde? En app i mobilen som gör det möjligt att fotografera en text och sen omvandlar bilden från ett fotografi till redigerbar text med hjälp av bokstavsigenkänning. När jag väl kommit på vad det var för lösning jag letade efter blev det också enkelt att söka på nätet. Det tog inte många minuter innan jag hittade Prizmo Go, och sedan dess finns appen på min iPhones startsida.

Prizmo Go gör precis det jag ville, men bättre än jag hade tänkt. Jag fotograferar sidan med texten jag vill spara, sedan används teckenigenkänning för att skapa text och slutligen kan jag direkt i bilden dra med fingret för att markera vilka meningar det är jag vill spara. De dyker upp i en liten textruta där jag kan lägga till några egna kommentarer innan jag sparar allt till valfri app i mobilen.

Att jag till varje sparat citat skriver en mening eller två om varför jag sparade den hoppas jag kompenserar för att jag är lat och fotograferar originaltexten. Jag vet i alla fall att det hjälper mig att hitta tillbaka till sparade citat när jag behöver dem. Hur jag gör det, och appen Drafts som också syns i filmklippet, återkommer jag till i senare inlägg.

Foto Aaron Burden.