Provtänkt-arkiv – Anders Thoresson

Bibliotek, demokrati och hjälp att använda mobiltelefoner, skicka e-post och att skaffa BankID. Det här är ett försök att tänka högt om en av bibliotekens roller i digitaliseringen.

Den här texten skriver jag på ett tåg på väg hem från Kalmar och Oskarshamn. Första föreläsningsuppdraget efter semester var för bibliotekarier i Region Kalmar, som en del i de svenska folkbibliotekens kompetensutvecklingssatsning Digitalt först med användaren i fokus.

Ämnet för min föreläsning var digitalt självförsvar, om de verktyg och tankesätt man behöver ha koll på för hålla sina hemligheter hemliga, för att kunna vara anonym på nätet när man behöver det och de övriga råd som jag också tog upp i ett blogginlägg i förra veckan.

Men diskussionerna och frågorna kom också att handla om det ämne som återkommer varje gång jag träffar bibliotekarier: Är det bibliotekens roll att agera teknisk helpdesk åt kunder och medborgare som inte får hjälp av företag och andra myndigheter?

Min åsikt är inte ett enkelt ja eller nej, utan kräver ett längre resonemang än så.

Vad är digital delaktighet?

Jag tycker att man måste inleda med att backa tillbaka rätt långt, och börja med att fundera över begreppet ”digital delaktighet”. Vi har under flera år pratat om det, att man antingen är digitalt delaktig (och därmed ta del av det utbud av digitala tjänster och produkter som näringsliv och offentlig sektor erbjuder) eller att man inte är digitalt delaktig (och följaktligen inte använder några eller i alla fall väldigt få av de digitala möjligheter som finns).

Men är det rimligt att fortsätta använda begreppet ”digital delaktighet”?

Jag tror att det är på väg att tappa sin relevans, om det redan inte har hänt. Att vara delaktig i samhället kommer att bli (alternativt är redan) omöjligt om man inte också känner sig hemma i den digitala världen. Ska man vara delaktig i demokrati och samhälle så förutsätter det också kunskap om det digitala.

Digitalisering är bra

Att samhällsutvecklingen har gått åt det hållet tycker jag i grund och botten är något positivt. Även om ”digitalisering” i den offentliga debatten tyvärr till stor del fokuserar på problem och utmaningar får vi inte glömma alla de möjligheter som digitaliseringen för med sig. Den gör det möjligt att ställa bättre diagnoser och erbjuda bättre sjukvård, offentlig sektor kan bli effektivare och mer rättssäker, den öppnar upp för nya kommunikationsmöjligheter. Och så vidare.

Men de som inte känner sig digitala måste få hjälp att bli digitala

Utmaningen är att samhällsutvecklingen och ”det livslånga lärandet” är processer med helt olika tempo. När Internetstiftelsens årliga enkät Svenskarna och internet visar att det fortfarande 2018 är en halv miljon som aldrig använder internet och ytterligare 600000 som bara gör det sällan synliggörs en klyfta mellan dem som har förutsättningar att vara demokratiskt delaktiga och dem som inte har det.

Den här klyftan är givetvis till störst bekymmer för dem som hamnar utanför. Men den är också ett problem för alla oss andra. De som inte är digitala har inte samma möjligheter att delta i det offentliga samtalet eller ta del av information, till exempel. Men jag tror också att det går att lägga ett rent samhällsekonomiskt perspektiv på klyftan. Myndigheter måste idag i många fall ha parallella processer för samma typ av medborgarkontakt: En analog och en digital. Det ökar kostnader, riskerna för fel och annat.

Att stänga den digitala klyftan handlar alltså om enskilda individer, men också om oss alla, tillsammans för att kunna bygga ett bättre samhälle.

Tillbaka till biblioteken

Efter den här utvikningen, tillbaka till frågan: Är det bibliotekens roll att agera helpdesk?

Frågan är inte tagen ur luften. De bibliotekarier jag mötet berättar att det är så det ser ut idag. Personer som förväntas sköta bankärenden eller myndighetskontakter på nätet, som inte förstår hur de ska installera en app i mobilen eller som har problem med skrivaren vänder sig till biblioteket när de inser att banken, myndigheten eller företaget som sålde telefonen inte kan, orkar, vill hjälpa dem.

Grundskolan fick nya styrdokument förra hösten, där digital kompetens var en av de stora nyheterna. Motsvarande kompetenssatsning behöver göras också för vuxna. Eftersom behovet är nytt finns det inget självklart svar på var ansvaret för den ska hamna. Men bevisligen finns det ett förtroende för biblioteken. Och, det måste verkligen påpekas, en stark drivkraft åtminstone hos de bibliotekarier jag möter att faktiskt hjälpa till. Frågan om det är deras roll handlar inte om att de vill slippa bistå personer som behöver hjälp.

Vad bibliotekarierna vill slippa är stress, osäkerhet och frustration.

De vill ha de resurser som behövs, i tid, utrustning och kompetens, för att kunna svara på besökarnas frågor.

De vill veta vad de får och inte får hjälpa besökarna med. Många kommer med problem som drar åt det känsliga hållet, som hjälp att göra bankärenden eller kontakter med socialtjänst.

Och kommer resurserna samtidigt som de juridiska frågetecknen rätas ut, då försvinner nog en stor del av frustrationen av bara farten.

Saker och ting rör på sig

I förslaget till en nationell biblioteksstrategi som just nu är ute på remiss syns det digitala på många sätt. Som ett verktyg för biblioteken och personalen, eller som en distributionsform för det innehåll som besökarna vill ta del av. Men också skrivningar om just biblioteken som en del av den breda folkbildningen:

Biblioteken har en betydelsefull uppgift i att stärka människors medie och informationskunnighet (MIK). Biblioteken utvecklar kontinuerligt pedagogiska metoder för att kunna stödja både vuxna och barn i att behärska, förstå och kritiskt förhålla sig till digitalt innehåll och hur informationssökningar påverkas av sökmotorer och algoritmer. Den digitala utvecklingen går snabbt och för att kunna upprätthålla och utveckla en egen kunskap måste biblioteken satsa på kompetensutveckling i syfte att tillsammans med andra skapa bättre medie- och informationskunnighet.

Problemet, som jag ser det, är att den här skrivningen i första hand tar sikte på teknikens konsekvenser och hur vi som individer på olika sätt bör och kan förhålla oss till den. Det är viktigt. Till och med jätteviktigt.

Men det är inte allt. Och det är definitivt inte där man kan börja. Och inte heller vad mina samtal med bibliotekarier handlar om, inte de samtal som jag refererar till i den här texten. Det man berättar att man behöver hjälpa till med är betydligtmer grundläggande saker än så. Hur installerar man en app i pekplattan? Hur kommer man in på sitt Facebook-konto när man glömt bort lösenordet? Hur kommer man igång med BankID?

Personer som behöver hjälp med den här typen av grundläggande handhavandeav tekniken är också, gissar jag, rätt skeptiskt inställda till digitaliseringen och dess konsekvenser rent generellt. För att hjälpa dem att få en mer nyanserad bild av teknikens möjligheter och utmaningar behöver de först få hjälp att över huvud taget använda den.

Runt om i landet finns ett antal så kallade Digidelcenter, ofta med biblioteket som en part. Syftet är just att ge stöd och vägledning till den som behöver det. På Digidels webbplats står det att

På ett DigidelCenter ska besökare kunna få hjälp med digitala frågor, pröva teknik och ta del av aktiviteter för att öka sin digitala kompetens för att aktivt kunna välja digitala alternativ och tjänster.

2018 satsade regeringen 8 miljoner kronor på den här verksamheten. Intresset var stort, ansökningar kom in från 50 kommuner och regeringen svarade med att skjuta till ytterligare 2,2 miljoner kronor. Men i dagsläget finns inga besked om nya utlysningar för de kommuner som blev utan.

Förhoppningsvis förs diskussioner om de här frågorna och utmaningarna på många håll och nivåer. Och förhoppningsvis kan de snart landa i konkreta svar och satsningar. Det rör på sig, och åt rätt håll.

Det skulle bara behöva gå lite snabbare. Det är i alla fall den bild jag får. Väldigt intresserad av att höra tankar och åsikter från dig som läser det här!

För mer om digitalisering, bibliotek och Digidel finns det tre avsnitt av Digitalsamtal värda att lyssna på: #113 – Vad är folkbibliotekens roll i digitaliseringen, #150 – En vecka för digital delaktighet och #160 – Vad betyder digitaliseringen för biblioteket.

Redan innan jag hann flytta högerfoten till bromspedalen har bilen påbörjat inbromsningen, på eget initiativ. Och eftersom den dessutom högljutt och med en ilsket blinkande röd färg pockade på min uppmärksamhet kan jag i efterhand inte avgöra om jag över huvud taget uppfattade den annalkande faran, eller om jag bara reagerade eftersom bilen reagerade först och lät mig veta det.

Under alla omständigheter undveks en upphinnandekrock på motorvägen mellan Uddevalla och Vänersborg. Medan jag gick ut i vänster körfält yttrade jag några väl valda svordomar över den framförvarande föraren. Hen som plötsligt saktat in för att svänga av på en av de där vändslingorna som finns för väghållningsfordon men inte är tillåten asfalt för alla oss andra.

Från årsmodell 07 till årsmodell 19

I våras bytte vi bil, från en Saab byggd 2007 till en fabriksny Ford. Skillnaderna mellan de två bilarna är givetvis många, men kanske som allra störst när det kommer till de aktiva säkerhetssystemen. Saaben hade utmärkta betyg i krocksäkerhetstester. Det som hänt under det senaste decenniet är att fordonsindustrin utvecklat lösningar som gör det möjligt att inte bara minimera skadorna om en olycka inträffar, utan att minska sannolikheten för att en olycka över huvud taget ska inträffa.

Sensorer runt om bilen samlar in omvärldsdata som analyseras och utifrån analysen fattas olika typer av beslut.

Det som hände där på motorvägen var, gissningsvis, att den framåtriktade radarn upptäckte ett objekt längre fram som inte rörde sig långsammare, att avståndet minskade snabbt och att jag genom mina kroppsrörelser (snarare uteblivna kroppsrörelser, varken rattutslag eller inbromsning) inte hade uppfattat faran. När avståndet blivit oroväckande litet fattade programkoden i bilen ett beslut, utan att blanda in mig: ”Föraren har inte koll på situationen, dags att agera!”

Och så påbörjades inbromsningen.

Oj vad långsamt 30 kilometer i timmen faktiskt är

Under de månader vi haft bilen är det enda gången den bromsat. Däremot har den vid en handfull tillfällen blinkat ilsket rött och därmed gjort oss uppmärksamma på bland annat fordon i filen bredvid som varit på väg över i vår.

Men att undvika kollisioner är inte det enda bilen hjälpt till med. Den har också funktioner för att hålla ett vakande öga på mig, min högerfot och gällande hastighetsbegränsning. En framåtriktad kamera i kombination med bildanalys hittar vägskyltarna vid sidan av vägen, och med ett knapp på ratten kan jag aktivera den automatiska hastighetsbegränsningen. Med den påslagen blir det svårt att överstiga den. Det går fortfarande med ett ordentligt tryck på gasen, om det skulle behövas, men annars stryps helt enkelt gasen när hastigheten blir för hög.

Nu är jag verkligen ingen notorisk fortkörare. 26 år med körkort utan en fortkörningsbot. Men jag kan ändå konstatera att antingen visade hastighetsmätaren i vår gamla Saab fel eller så har jag ofta legat i 35-40 på 30-sträckor. Av köerna som genast uppstår bakom mig när jag nu låter bilens datorer och inte min egen varseblivning vara det som avgör hur fort det faktiskt går är det nog fler än jag som har problem att hålla 30-gränsen.

30 kilometer i timmen är långsammare än vad jag skulle gissat. Genom att ta över kontrollen ser bilen därmed till att den framförs på ett säkrare sätt än om jag får bestämma farten.

Vilka krav är rimliga att ställa på självkörande fordon?

Det långsiktiga målet för fordonsindustrin är att få bort oss människor från ratten, och låta datorerna ta över. Det finns flera olika skäl till varför det är en bra idé. Ett av de tyngsta handlar om säkerhet. När jag skrev om teknikutvecklingen i IVA Aktuellt tidigt 2018 sammanfattades det bra i rubriken, Datorer bättre på trafikvett, och vidare i ingressen:

Människor slarvar och gör misstag i trafiken. Den nya tekniken för självkörande bilar handlar i slutänden om att automatisera trafikvett och säkerhet.

Här någonstans tycker teknikjournalisten i mig att det blir intressant att resonera om två saker: Dels vilka krav som är rimliga att ställa på självkörande fordon, dels vilka förväntningar vi kan ha på medias bevakning av omställningen från människor till datorer.

Kraven på själva tekniken först. I privata sammanhang hamnar jag ofta i diskussioner om självkörande bilar. Ett vanligt resonemang är då att man gärna sätter sig i en självkörande bil, men tidigast den dagen då tillverkaren kan garantera att den är helt säker.

Feltänkt, brukar jag säga då.

Själv kommer jag att föredra en självkörande bil så snart den är bättre än en genomsnittlig mänsklig förare. Vi får helt enkelt inte glömma vad utgångspunkten är: Om vi i dag inte hade haft några dödsoffer alls i trafiken, då hade ”helt säker” varit ett rimligt krav. Men det är ju faktiskt inte så det ser ut. Vi har dödsoffer, många, många varje år. Och en majoritet av de olyckorna orsakas av mänskliga misstag, inte av att tekniken fallerar.

(Det här är för övrigt ett generellt resonemang som går att använda i alla sammanhang där datorer kommer hjälpa till med beslutsfattande, oavsett om det handlar om bilar, sjukvård eller myndighetsutövning: Ska vi vänta med datoriserade beslut tills dess att de aldrig blir fel – eller ska vi ta hjälp av tekniken när den i genomsnitt gör bättre ifrån sig än oss?)

Och här blir det naturligt att glida över i medias ansvar. Att skriva svarta rubriker undra braskande EXTRA-vinjetter när självkörande bilar orsakar olyckor kommer gissningsvis under en period bli en journalistisk genre i sig själv. Men kom då ihåg hur dödsolyckor orsakade av människor hanteras i spalterna. Ibland stort uppslaget, om det finns något spektakulärt i olyckan. Men många gånger bara som en notis, eller kanske inte ens nämnt i tidningen över huvud taget.

Jag menar givetvis inte att rapporteringen om olyckor orsakade av det datoriserade beslutsystemen inte ska ske. Men det måste vara med sans och balans, med ett ansvarsutkrävande som riktar sig åt rätt håll och som också förhåller sig till verkligheten som den ser ut och inte som om nollvisionen redan var uppfylld.

Provtänker: Biblioteket som en teknisk helpdesk