Globala System är en ny inriktning för civilingenjörsstudenter på Chalmers. De som till hösten blir de första studenterna på programmet kommer få lära sig hur en verktygslåda bestående av fysisk, matematik, datavetenskap och modellering gör det möjligt att ta sig an stora, systematiska utmaningar.
I veckans avsnitt av Digitalsamtal är Martin Nilsson Jacobi gäst. Han är programansvarig för Globala System, och berättar bland annat varför programmet behövs och mer om vad studenterna får lära sig.
En uppmaning till landets alla journalister som just nu befinner sig mitt i en oerhört snabbföränderlig nyhetsbevakning: Var försiktiga med vittnesskildringar som kommer in via e-post.
Det är många år sedan jag senast jobbade på en nyhetsredaktion. Och inte ens för gamla erfarna nyhetsrävar är corona-situationen något där det enkelt går att luta sig tillbaka på gammal erfarenhet. Omfattningen, tempot och uthålligheten i den här pågående nyhetsrapporteringen saknar motstycke.
Men det finns en sak som bekymrar mig, rejält.
Då och då publiceras texter som bygger på verklighetsbeskrivningar som redaktionerna fått in via e-post. ”Flera läkare runt om i landet beskriver att X”, typ.
När jag föreläser för journaliststudenter och yrkesverksamma kollegor om digitalt källskydd brukar jag passa på att ta upp just det här, även om det inte helt uppenbart handlar om källskydd:
Ett konkret exempel på det är när SVTs Västerbottennytt fick e-post som vid första anblicken såg ut att komma från ett kommunalråd i täckningsområdet. Ett annat bevis hittar jag i min egen spamkorg, där det finns gott om e-post som ser ut att komma från mig själv – men som jag aldrig har skickat.
Lösningen på det här är antingen att ta it-avdelningen eller någon annan teknikkunnig till hjälp för att i möjligaste mån avgöra om avsändaradressen verkligen är vad den ser ut att vara.
Eller att ta till vanligt, hederligt reporterhantverk: Se till att kontakta källan en annan väg än via e-post. Be om ett växelnummer att ringa upp, till exempel. (Och ring då från ett oregistrerat kontantkort, för att minimera spåren som kan användas för att röja en källa som vill vara anonym.)
Som läsare av de här artiklarna, där det refereras till vittnesmål via e-post, går det ju inte att med säkerhet veta om de här kontrollerna är gjorda eller inte. Men utifrån hur artiklarna är formulerade är jag rädd att reportrar och andra skribenter som använder sig av de här formuleringar inte har försäkrat sig om att avsändaren verkligen är den som hen utger sig för att vara. För om den kontrollen hade varit gjort, då tror jag att de flesta reportrar hade valt att formulera sig på andra sätt. ”Läkare som vi pratat med”, till exempel.
Det här blogginlägget ska inte läsas som en spekulation, eller ens antydan till, att det bland de här mejlen finns falska avsändare. Hur det verkligen ligger till med den saken har jag inte den blekaste aning om.
Men jag vet två saker:
Det jag vill och önskar är att svenska journalister, just nu mer än kanske någonsin tidigare, är medvetna om hur dåligt e-post är som verktyg för den här typen av källuppgifter.
Om jag hinner ska jag senare i veckan skriva om några tips på hur man kan kolla en avsändaradress. Tills vidare får jag tyvärr nöja mig med rekommendationerna ovan: Ta hjälp av någon som kan hjälpa dig med tekniken och/eller hitta andra kontaktvägar till källan, så att du kan dubbelkolla vem hen här. Det går också att göra en sökning på till exempel how to find out if an email is spoofed för att få lite förslag på hur en teknisk koll kan gå till.
Och en gång till, för säkerhets skull: Det här ska inte läsas som en teori om pågående påverkanskampanjer från vare sig det ena eller det andra hållet. Bara som en uppmaning att som journalist vara försiktig när det gäller källkontakter via e-post. Nu, och egentligen alltid.
I många intervjuer jag gjort om digitalisering de senaste två-tre åren har ett resonemang återkommit: Det behövs personer som förstår både teknik och verksamhet för att nå bästa resultat. Med start den här veckan har jag den rollen, tänkt att fungera som en brygga mellan de som kan tekniken på djupet och de som kan verksamheten på djupet. Tekniken är AI, verksamheten journalistik och media och sammanhanget är Medier & demokrati på Lindholmen i Göteborg.
Hur kan artificiell intelligens hjälpa svenska medier att producera bättre journalistik? Och hur kan tekniken stärka mediebranschens affärsmodeller? Det är två frågor som jag ska ägna stor del av det kommande året åt, som projektledare för en pilotsatsning inom medierelaterad AI-innovation.
Satsningen leds av Medier & demokrati och AI Innovation of Sweden och från start deltar Hall Media, Stampen och Sveriges Television. Både Medier & demokrati och AI Innovation of Sweden har sin hemvist på Lindholmen Science Park.
Medier & demokrati är en nationell samverkansplattform för medieinnovation och samhällsforskning, AI Innovation of Sweden är Sveriges nationella center för tillämpad AI-innovation där näringsliv, forskning och offentlig sektor tillsammans utforskar hur AI kan stärka svensk konkurrenskraft och välfärd.
Mitt uppdrag som projektledare är att vara bryggan mellan de medieföretag som är med i satsningen och de teknikbolag som kommer ta plats allt eftersom det blir klart vilka teknikpiloter mediebolagen behöver. Arbetet kommer dessutom följas av forskaren Jenny Wiik, som precis som jag är nyanställd på Lindholmen, i en roll som så kallad flexitforskare.
Att få vara med i det här sammanhanget känns fantastiskt kul! Det blir ett nytt sätt att få användning av det jag lärt mig under 20 år som teknikjournalist, både vad gäller hur media fungerar och branschens utmaningar och vad tekniken är och vilka möjligheter och utmaningar den ger.
Jag är övertygad om att bärkraftiga medier är en nödvändighet i en demokrati och ser fram emot att få vara med och utforska hur tekniken kan användas för att skapa förutsättningar för det.
Jobbar du på ett företag som utvecklar med AI-lösningar som svenska medier kan ha nytta av? Jobbar du i mediebolag som har utmaningar som kanske kan lösas med artificiell intelligens? Finns du i den akademiska världen och har tankar och idéer om mötet mellan teknik och journalistik eller medias affärer? Hör av dig!
Och frilansandet som varit min jobbvardag sedan 2006? Det skruvas ner, till 40 procent. Tid som bland annat kommer att användas till Digitalsamtal, fortsatta föreläsningar och skrivuppdrag.
Med en bärbar dator och internetuppkoppling går det att jobba varifrån som helst. Men om ”varifrån som helst” är hemma, och under lite längre tid, kan det finnas anledning att tömma kontoret på lite mer utrustning än datorn.
Arbetsplatsergonomi är viktigt. För att orka med en hel arbetsdag och för att slippa problem med rygg, spänningshuvudvärk och så vidare.
På arbetsplatsen innebär det här ofta ett externt tangentbord, en extern skärm och en mus eller pekplatta. Ett höj- och sänkbart skrivbord, en bra stol. Och annat, beroende på arbetsuppgifter.
Om man under normala förutsättningar ska jobba en dag hemma, då räcker det gott med att ta med datorn. Men om situationen är som nu, där hemmajobbande är det som gäller, kanske i veckor, då är det en bra idé att ta med lite mer utrustning hem från jobbet.
Tangentbord och mus är enkelt. Kanske går till och med skärmen att plocka med, om det finns plats att ställa den på hemma. Ett annat alternativ är att köpa ett stativ att placera den bärbara datorn på, så att den kommer upp en bit från köksbordet. Det kan göra det möjligt att få till en bättre vinkel mellan ögon och skärm.
Kort sagt, titta dig omkring på din arbetsplats på jobbet och fundera på vad du kan ha nytta av hemma. Och ta med det.
Det här är ett blogginlägg i en serie med jobba hemifrån-tips som jag skriver under corona-våren.
Med corona växte intresset för videokonferenser och distansarbete blixtsnabbt. Som en konsekvens också oro för att internet inte ska orka med belastningen. Än så länge går det bra – men det finns ändå saker du kan göra för att få ett så bra flyt som möjligt i videokonferenserna.
Netflix och YouTube skruvar efter önskemål från EU ner bildkvaliteten på videoströmmarna. Via en tråd på Twitter går det att hitta länkar till många texter som visar att det inte är en nödvändig åtgärd: Internet Society och Cloudflare hör till dem som postat lugnande texter internationellt.
Här i Sverige hör Netnod till dem med bäst koll på läget. Där har Patrik Fältström skrivit dagliga uppdateringar under veckan. Inte heller därifrån några alarmerande upptäckter att rapportera.
Men däremot, i torsdagens blogginlägg, några tips om av man som slutanvändare kan göra för att få videokonferensen att flyta så bra som möjligt. Bland annat:
Det här är ett blogginlägg i en serie med jobba hemifrån-tips som jag skriver under corona-våren.
