Bloggat

Skaffa Arq och Wasabi – sen behöver du inte tänka mer på säkerhetskopior

Publicerad 15 november, 2019

Det var länge sedan säkerhetskopior var omständliga att göra. Så om du inte redan skickar upp dina värdefulla filer till molnet är det dags att börja nu. För du vill inte vara den kissnödiga doktoranden jag träffade för några år sedan.

Doktoranden hade suttit på ett kafé, lämnat datorn för ett snabbt besök på toaletten och när hen kom tillbaka var datorn givetvis borta. Och med den massor av material som det inte fanns några säkerhetskopior på och som därmed var borta för alltid.

Det här var på den tiden när det fortfarande kunde vara bökigt att göra en säkerhetskopia. När man behövde komma ihåg att ansluta en extern hårddisk, starta backupprogrammet och sen när allt var klart lägga hårddisken på ett bra ställe.

Det var fortfarande bökigt att säkerhetskopiera, och på något plan fullt begripligt att man slarvade med det.

Idag finns inga ursäkter kvar. Den främsta anledningen till det är molnet. Med sjunkande priser för lagring och allt snabbare bredbandsuppkopplingar gör sig säkerhetskopior inte längre bäst på en extern hårddisk, utan på en server någonstans på internet.

Fördelarna med en molntjänst framför en extern hårddisk är flera:

Molnet är per definition någon annanstans än där datorn befinner sig. En säkerhetskopia på en extern hårddisk skyddar mot en kraschad hårddisk eller andra problem i själva datorn. Men den skyddar inte mot brand, stöld eller något annat som sveper med både dator och säkerhetskopia i samma olycka.
Alla datorer är anslutna till internet nästan hela tiden de används. Det innebär att man inte längre behöver komma ihåg att säkerhetskopiera. Har man en gång installerat backupprogrammet och ställt in det rätt kommer det att skapa säkerhetskopior i bakgrunden, det är inte längre något man måste komma ihåg att göra.
Lagringsutrymmet är obegränsat.

Mitt förslag: Skaffa Arq och skapa ett konto hos Wasabi.

Varför Arq?

Arq är ett utmärkt backupprogram för både Windows och Mac. Det har flera finesser som gör det användbart:

Till skillnad från många backuptjänster på nätet är Arq ett fristående program, där du själv väljer var säkerhetskopiorna ska lagras. Arq fungerar bland annat med Google, Microsoft och Dropbox. Har du redan konton där, med lagringsutrymme över, kan du alltså skicka dina säkerhetskopior dit. Om du verkligen vill ha hängslen och livrem går det dessutom att skapa säkerhetskopior på flera olika ställen.
Att lagra känsliga saker i molnet kan kännas olustigt. Därför krypterar Arq alla filer innan de skickas från din dator till molntjänsten. Bara den som kan lösenordet du väljer kan återställa filerna du säkerhetskopierar. (Vilket innebär att det är väldigt viktigt att du skriver upp lösenordet på ett ställe där du kommer ihåg det – och se där, ytterligare en bra anledning att skaffa en lösenordshanterare!)
När Arq väl är installerat sköter det sig själv och säkerhetskopierar allt nytt en gång i timmen, men skickar mail om det blir problem. Så länge Arq inte ”hör av sig” kan du alltså utgå ifrån att allt du gör på datorn säkerhetskopieras.
Arq sparar flera kopior av samma fil. Grymt bra om man exempelvis jobbar med text i ett ordbehandlingsprogram och själv råkar göra ett fel som inte upptäcks efter ett tag, till exempel raderar en stor mängd text. Då går det i Arq att hoppa tillbaka i tiden och öppna en version av dokumentet där de raderade textstyckena finns kvar.

Varför Wasabi?

Om du redan har lagringsutrymme över på ett konto hos någon av de tjänster som går att använda med Arq, skicka dina säkerhetskopior dit. Men om du måste skaffa nytt är mitt förslag att du tittar på Wasabi, särskilt om du har stora mängder data. Prislappen hos Wasabi står sig riktig bra i konkurrensen, och dessutom är överföringshastigheten till företagets servrar bra. Det innebär att kostnaden för säkerhetskopiorna inte bränner ett stort hål i plånboken, och du behöver inte heller vänta länge på att de ska bli klara.

(Men första gången du gör din säkerhetskopia och allt du har på datorn kommer det givetvis ta tid. För mig, som har närmare 1,5 TB på Wasabi, tog det knappt två dygn.)

Glöm inte externa hårddiskar och bilderna i telefonen

Och så en liten påminnelse som avslutning. Om du har externa hårddiskar där du har originalfiler lagrade, glöm inte att lägga till dem i Arq också. Och om du fotograferar mycket med mobilen, se till att de bilderna hamnar på datorns hårddisk så att de också följer med i Arqs säkerhetskopior.

Du kanske redan har bilderna i molnet, via Apples eller Googles tjänster. Men det är inte tjänster för säkerhetskopiering, det är tjänster för att synka innehåll mellan olika enheter. Skillnaden mellan det och en säkerhetskopia är framför allt att en raderad bild som synkas försvinner från alla enheter. Men en raderad bild som säkerhetskopieras fortfarande finns kvar i säkerhetskopian.

Foto: Sebastian Herrmann.

Algoritmer behövs som vägvisare – välkommen funktion i Inoreader

Publicerad 14 november, 2019

Nyligen argumenterade jag för varför det är en bra idé att låta RSS-prenumerationer komplettera det algoritmiska urvalet på Facebook och andra sociala medier. Men det omvända gäller också. Och nu har Inoreader, min favorit bland RSS-läsarna, gjort det möjligt.

Först, en kort påminnelse om vad RSS är. Senast jag skrev om RSS förklarade jag det så här:

RSS är nätets motsvarighet till tidningsprenumerationer. Istället för att behöva surfa från den ena favoritsajten till den andra kommer alla nya rubriker att levereras till dig. Samlade på ett och samma ställe, oavsett var och när artikeln eller blogginlägget är publicerat – och vad de konkurrerar med. (…) Med RSS är du alltså inte utlämnad till vad en algoritm tror att du är intresserad av. Det är du som bestämmer vilka källor, vilka prenumerationer, som ska finnas i RSS-läsaren, och det de publicerar är också det du får se.

Men allt är inte alltid frid och fröjd med RSS heller. Stora RSS-flöden, det vill säga flöden från källor som publicerar väldigt mycket, blir snabbt oöverblickbara. Samma problem som för övrigt finns på Facebook, där vi idag har så många vänner, är med i så många grupper, gillar så många sidor och företag att vi inte hinner ”läsa klart” Facebook. Vilket också är hela anledningen till att Facebook gick från ett flöde sorterat i kronologisk ordning till de algoritmer som försöker göra ett urval baserat på vad tekniken tror att just jag, just du, vad just varje enskild Facebook-användare är mest intresserad av.

Många av de RSS-flöden jag har i Inoreader publicerar i rätt makligt tempo, vilket gör det möjligt för mig att hänga med. Det är enskilda bloggare som publicerar något eller några inlägg om dagen, det är företag som publicerar någon gång i veckan och så är det ett flöde från Techmeme och ett med de populäraste inläggen från Hacker News för att inte missa de stora snackisarna i teknikvärlden.

Men sen har jag också en mapp i Inoreader som heter Big ones. Här finns RSS-flöden från stora redaktioner som New York Times, The Guardian, Wired, Techchrunch och The Verge. Här finns det inte en chans för mig att hänga med, och emellanåt har jag ifrågasatt varför de över huvud taget får finnas kvar i Inoreader.

I veckan lanserade Inoreader en ny funktion som slutligen avgör att alla de stora flödena får finnas kvar: Möjligheten att sortera innehållet i en mapp algoritmiskt.

Hittills har bara två val funnits: Senaste eller äldsta inlägget först. Med nya alternativet Magic sorteras rubrikerna istället utifrån svaret på samma fråga som Facebook ställer: Vad verkar mest sannolikt att Anders vill läsa?

Rimligtvis använder sig Inoreader inte av lika många olika signaler för att räkna fram sin sorteringsordning baserat på hur populär en artikel är bland andra Inoreader-användare, hur populär den är på nätet i övrigt och – om jag vill – utifrån mina egna läsvanor.

Att jag själv kan välja om det sista urvalskriteriet ska användas eller inte gillar jag. Det innebär att jag kan välja att Inoreader ska vikta källor jag ofta läser tyngre än källor som jag inte brukar bry mig om. Eller om algoritmen som gör urvalet ska strunta i vad jag brukar visa intresse för och bara ta hänsyn till hur andra läst och delat artiklarna.

Den nya funktionen kommer förhoppningsvis hjälpa mig med min omvärldsbevakning. Den är också en viktig påminnelse om balansen mellan olika sätt att göra och vikta ett urval. Strikt kronologiskt är inte bra, men jag tror inte heller ett hundraprocentigt algoritmiskt urval heller är det bästa.

Jag tror att jag får den bästa innehållsmixen genom en kombination. Att se till att jag inte missar innehåll från mina mest prioriterade källor. Att se till att populärt innehåll från andra källor jag uppskattar dyker upp. Men också, slutligen, hitta sätt att upptäcka innehåll från källor som jag inte ens visste att de fanns.

Hur man gör det senare får bli en annan text, en annan dag.

Digitalsamtal #204 – Konsulten som en katalysator för digitalisering

Publicerad 13 november, 2019

I avsnitt 199 frågade jag er lyssnare om hur digitalisering diskuteras på era arbetsplatser. En av dem som svarade var Joakim Hökegård, på konsultfirman HiQ:s Göteborgskontor.

Den här veckan är han gäst i podden, för ett samtal om vad digitalisering är, skillnader och likheter i hur stora och små företag förhåller sig till den och hur konsultbolag som HiQ, med erfarenheter från digitalisering i många olika branscher, kan bidra med nya perspektiv in i kundernas verksamhet.

Och om du har svar på frågorna i avsnitt 199, hör av dig!

Kan ett räckviddsgolv för politiska annonser vara en lösning?

Publicerad 8 november, 2019

Hur Facebook och Twitter ska förhålla sig till politiska annonser har diskuterats flitigt på sistone, bland annat efter ett tal som Mark Zuckerberg höll och en tråd på Twitter från Jack Dorsey. Ett av de i mitt tycke intressantaste inspelen i frågan kom från Facebooks tidigare säkerhetschef Alex Stamos. Hans förslag är ett räckviddsgolv för politiska annonser.

Det frågan handlar om är hur främst Facebook gjort det möjligt att rikta politiska annonser till väldigt små grupper mottagare och att företaget samtidigt säger att man inte tänker sätta stopp för politiska annonser ens om de innehåller uppenbara lögner.

De som menar att Mark Zuckerbergs resonemang håller poängterar bland annat hur svårt det är att definiera vad som är en politisk annons. Andra menar att det skulle vara ett för kraftigt intrång i yttrandefriheten.

De som är kritiska menar å sin sida att yttrandefrihet är en sak, rätten att köpa sig räckvidd i sociala medier en annan. Och att samhällskostnaderna när desinformation tillåts spridas är för stora. Den kritiken hörs även internt på Facebook.

Däremot har jag sett få konkreta förslag på vad som ska göras. Därför blev jag glad när jag via svaren på Jack Dorseys tweet hittade ett intressant resonemang från Alex Stamos. Han började med att lyfta just gränsdragningsproblematiken, vad är en politisk annons och vad är inte en politisk annons? Om Facebook skulle dra den gränsen för snävt skulle det i värsta fall kunna innebära att mindre intresseorganisationer inte kan kampanja om klimatfrågor, samtidigt som jättar kan fortsätta köpa reklamplats i tv. För att slutligen landa i ett konkret förslag: Sätt ett räckviddsgolv för det som i den amerikanska debatten kallas för ”issue ads”, alltså annonser som tar upp olika typer av samhällsfrågor.

Stamos utvecklar det resonemanget hos Columbia Journalism Review:

Politicians lie all the time. What we want is for them to tell the same lies to everybody, instead of being able to hit 50 people at a time. There are a lot of ways you can try to regulate this, but I think the simplest is a requirement that the ”segment” somebody can hit has a floor. Maybe 10,000 people for a presidential election, 1,000 for a Congressional.

Ett annat sätt att formulera det på: Internet har gjort det för billigt att leverera skräddarsydda lögner. Tvingas du ljuga framför en större publik är sannolikheten större att någon faktiskt avslöjar den. Hos CJR nämns aldrig att Facebook annonsbibliotek där vem som helst kan bläddra runt bland i annonser som rör ”sociala frågor, valomröstningar eller politik”. Det är ett annat sätt att uppnå det jag tror Stamos önskar: Fler ögon som granskar innehållet i annonser och ifrågasätter det som är fel. Men fördelen med Stamos egna förslag är att man säkerställer att det är många ögon som ser annonserna. Det krävs inte aktiva beslut, att någon bestämmer sig för att titta på vad som faktiskt är publicerat som annonser.

Det finns en annan intressant aspekt av ett räckviddsgolv. Stamos menar att det skulle kunna vara ett sätt att stärka internetanvändarnas personliga integritet, eftersom nyttan av att samla in detaljerad persondata skulle minska:

This would also reduce the huge market for voter data that exists. There are dozens of ”Cambridge Analyticas” operating today that are collecting spectacularly sensitive data on individuals and using it to target ads for political campaigns, PACs, corporations and the like. They just aren’t dumb enough to get their data through breaking an API agreement with Facebook, so nobody talks about it.

Foto: Holger Ellgaard.

Tyvärr, bra lösenord räcker inte – slå på tvåfaktorsinlogg

Publicerad 7 november, 2019

Säkerhetshål i röstassistenterna från Google och Amazon gör det möjligt att lura av användare bland annat inloggningsuppgifter. Säkerhetshålen är givetvis intressanta i sig, men det finns också en generell lärdom kopplad till problemen: Bra lösenord är inte tillräckligt för att skydda våra konton på nätet.

Forskare vid tyska Security Research Labs har upptäckt buggen som gör det möjligt att låta en Alexa eller Google Home fortsätta lyssna på det som sägs, även när användaren tror att den smarta högtalaren är i viloläge. I Youtube-filmerna som demonstrerar problemet visar forskarna både hur en användare kan luras att lämna i från sig sina inloggningsuppgifter eller hur högtalaren tjuvlyssnar och skriver ner det som sägs i rummet.

När nätjättarna nu jobbar stenhård på att göra röst och ljud till det nya gränssnittet för teknik är det givetvis viktigt att den här typen av säkerhetshål inte finns i prylarna som sätts ut på arbetsplatser och i hem.

Men för den enskilda användaren är demonstrationen där den fiktiva användaren luras att säga sitt lösenord också en generell påminnelse: Bra lösenord är inte tillräckligt för att skydda våra konton på nätet.

Vi är vana vid att ständigt höra råd om eller till och med skarpa instruktioner för våra lösenord ska se ut. Unika för varje tjänst, långa, med stora och små bokstäver, siffror och specialtecken är ofta det vanligaste rådet. Med på senare år har många säkerhetsexperter slutat prata om lösenord för att istället använda begreppet lösenfraser. För mig, uppväxt i Grebbstad, som gillar IFK Göteborg, att åka skidor och att äta glass, är grebbestadskidorblåvittglass lättare att komma ihåg än jljvlids!!!dsr+2##.

Problemet är bara att situationerna där lösenordet verkligen spelar roll är relativt få, så länge det inte faller inom ramen för de allra sämsta lösenorden. Det vill säga är något av de mest använda lösenorden eller ett lösenord som är uppenbart för någon som känner dig att testa (tänk namn på barn eller husdjur). Så länge du undersöker de fallgroparna är skillnaderna mellan olika lösenord förhållandevis små.För att förstå varför är det här blogginlägget från en av Microsofts säkerhetsexperter bra läsning. Sammanfattningsvis finns det många olika typer av intrångsförsök som inte är beroende av hur bra lösenord man valt. Här nöjer jag mig med att nämna två av dem.

Det första är det som kallas för nätfiske, den svenska översättningen av engelskans phishing. Det här är ett samlingsnamn för intrång som börjar med att måltavlan luras att lämna i från sig sitt lösenord, precis som de tyska forskarna demonstrerar med de smarta högtalarna. Men i praktiken handlar det än så länge om mindre spektakulära grejer. Som ett meddelande från banken, om ett säkerhetsproblem. Eller från Facebook, Instagram eller någon annan tjänst på nätet. Mailet som gör dig uppmärksam på problemet innehåller en länk till en webbsida där du uppmanas mata in användarnamn och lösenord.

Haken är att det givetvis inte är bankens webbplats eller Facebooks inloggningsformulär du ser på skärmen, utan en i det närmaste exakta kopia. En titt i webbläsarens adressfält avslöjar ofta att det är fejk, adressen som står där som slutar inte på swedbank.se utan något annat. Lägger du inte märke till det och faller för bluffen spelar det ingen roll om ditt lösenord är ett tusen tecken långt, du har ändå frivilligt skickat det direkt till bedragaren som vill ta sig in i ditt konto.

Ett annat sätt att komma över dina lösenord (och kreditkortsnummer och annat som är värdefullt för andra att komma över) är genom att lyckas installera ett spionprogram som avlyssnar det du skriver. Lyckas någon med den manöver spelar det inte heller någon roll hur långt, svårt, unikt lösenordet är. Kontokaparen får det skickat till sig också i det här fallet.

Det finns en lösning på det här. Den är inte smidig, men inte heller så bökig att det finns anledning att avstå. Den kallas för engångskoder, tvåstegsinlogg, på engelska ofta two factor authentication, förkortat 2FA.

Även om du inte känner igen begreppen vågar jag nästa lova att du redan kan handgreppen. För att betala räkningar eller överföra pengar i nätbanken räcker det inte med ett lösenord. De transaktionerna måste bekräftas på ytterligare något sätt. I min bank med en dosa som genererar kombinationer med åtta siffror, till exempel.

Engångskoder för inloggningar fungerar på samma sätt. Med den funktionen aktiverad räcker det inte med användarnamn och lösenord för att logga in, det krävs också en kompletterande kod. Den kan skickas via sms, skapas i en app eller en usb-sticka som ansluts i datorn. Men oavsett hur det sker är grundprincipen den samma: Även om du gått på en bluff och skickat ditt tusen tecken långa lösenord till en hackare någonstans i världen är ditt konto ändå inte i riskzonen, eftersom det bara är du som har prylen som kan skapa den kompletterande engångskoden.

Engångskoder går med största sannolikhet att slå på för väldigt många av dina konton. Facebook, Google, Microsoft, Instagram, Snapchat, Dropbox har det, och många, många fler. På Two Factor Auth finns en lista med tjänster där engångskod finns som säkerhetstillval.

Som sagt, det här gör inloggningsprocessen lite bökigare. Men så väldigt ofta loggar du ändå inte in på ditt Facebook-konto. Att behöva hämta upp en sexsiffrig kod i en app när du gör det är trots allt en relativt liten ansträngning i relation till det extra skydd det faktiskt innebär.

Här finns ytterligare en detalj om sunt förnuft: Engångskoder är alltid kopplade till ett specifikt konto. Om det kommer ett chattmeddelande från en kompis som behöver ”låna” engångskoder eftersom hens bankdosa gått sönder, som i den film Swedbank gjort för att utbilda sina kunder om det som kallas för Facebook-bedrägerier, är det ett uppenbart bedrägeriförsök. Dina engångskoder kan bara låsa upp ditt konto, ingen annans!

En sista uppmaning bara: Om du slår på engångskoder (vilket, om det inte framgått, jag verkligen tycker att du ska göra), läs också på om hur de fungerar hos just de tjänster du använder. Eftersom det inte längre räcker med lösenord blir konsekvensen att du kommer att låsa dig själv ute om du förlorar möjligheten att skapa eller ta emot engångskoden. Alla tjänster har funktioner och lösningar som minimerar risken för att det ska inträffa, men de kräver att man läser på innan!

De båda exempel jag använder ovan, med nätfiske och spionprogram, är för övrigt i sig ett bra argument för att säkra upp alla konton på sociala medier med hjälp av engångskoder. Informationsfilmen från Swedbank illustrerar varför: Om en vilt främmande person skickar en länk och ber dig installera ett program på din dator blir du förhoppningsvis misstänksam och låter bli. Men vad svarar du om en vän skickar ett meddelande på Facebook och tipsar om ett riktigt roligt spel? Intresset för att kapa konton i sociala medier handlar ofta om just det här. Det är inte innehållet i det kapade kontot som är intressant, utan den kapade personens vänner. En bedragare som kapar mitt konto kan skicka meddelanden till mina vänner som Anders Thoresson, och därmed öka sannolikheten för att vännerna faller för bedrägeriet och installerar det där spionprogrammet eller swishar pengarna jag/bedragaren ber om att få låna.

Det är inte bara bilderna och statusuppdateringarna vi har i sociala medier som är värdefulla. Listan med vänner är väldigt intressant att få tillgång till. Genom att aktivera engångskoder på alla de konton där du är dig själv och har dina vänner skyddar du också vännerna.

Nästa sida »