Din e-postadress styr vilka annonser du ser på Facebook

Din e-postadress styr vilka annonser du ser på Facebook

Varför får just jag se just den annonsen på Facebook? En stor del av svaret på den frågan går att hitta på en  ny1webbsida hos Facebook. Där ges en ganska ordentlig beskrivning av hur företagets annonssystem fungerar.

Mycket har nog redan framgått i de senaste månadernas rapportering om Facebook. Att det exempelvis spelar roll vilka sidor vi interagerar med på Facebook kommer sannolikt inte som någon överraskning. Om du gillar företag X:s sida kan marknadsföringsavdelningen använda den informationen när de väljer vilka användare som ska nås av företagets annonser: ”Vi vill visa den här annonsen för alla som gillar X på Facebook.”

Vad som nog däremot är nytt för många Facebook-användare är något som jag nämner i min bok Skolan i en digital omvärld: Hur information som företagen själva laddar upp till Facebook används. Det här är en viktig distinktion, eftersom mycket av den offentliga debatten just nu handlar om data som Facebook samlar in. Men det handlar inte bara om insamling, ibland är det olika sätt att använda information. Som e-postadresser och telefonnummer.

E-postadresser och telefonnummer blir unika nycklar

Kundklubbar är ett gammalt fenomen, tänkt att bygga lojalitet mellan företag och kund. Bland den information som företagen ber om när någon blir medlem finns ofta både e-postadress och telefonnummer. Och det är uppgifter som sedan kan användas på Facebook, när företagen vill nå sina kundklubbsmedlemmar med annonser på nätet.

Det företagen vill göra är att hitta de Facebook-användare som också är medlemmar i kundklubben. För att lyckas med det måste innehållet i två olika databaser matchas mot varandra. Databas ett är medlemmarna i kundklubben, databas två är Facebooks alla användare.

När innehållet i två databaser ska matchas används det som kallas för en nyckel. Nyckeln är information som finns i båda databaserna och gör det möjligt att koppla ihop innehåll i dem. Ett exempel är för- och efternamn. Det finns i alla kundklubbar och på Facebook. Har man en ”Anders Thoresson” i sin kundklubb skulle man i teorin kunna välja att visa annonser för alla ”Anders Thoresson” man hittar på Facebook. Problemet är att namn inte är en unik nyckel. Det finns fler än jag som heter ”Anders Thoresson”.

Att matcha kunddatabas mot Facebook med hjälp av namn fungerar alltså inte. En nyckel som används i många sammanhang är personnummer, som är helt unik. I Sverige finns bara en person med mitt personnummer, och det är jag. Vissa företag har mitt personnummer, men det finns inte på Facebook. Så inte heller personnummer är ett alternativ.

Någonstans mittemellan namn och personnummer finns två andra typer av information: E-postadress och telefonnummer. Det är nödvändigtvis inte helt unika, jag skulle kunna använda min e-postadress hos ett företag där det egentligen är min fru som är kund. Men träffsäkerheten blir tillräckligt god.

Så därför finns en funktion som låter annonsörer ladda upp kontaktuppgifter från sin kunddatabas och matcha dem mot kontaktuppgifter som finns i Facebooks användardatabas.

Vilka företag har laddat upp dina kontaktuppgifter?

Det nya(?) är inte bara att Facebook nu tydligt beskriver att annonsörer kan göra på det här sättet. Bland annonsinställningarna är det också möjligt att se vilka företag som laddat upp ditt telefonnummer eller din e-postadress till Facebook. Gå till Dina annonsinställningar och välj alternativet Annonsörer du har interagerat med. Här kan du se vilka som har din kontaktinformation, vilka appar och webbplatser som kopplat dig till en annonsör och vilka specifika platser som också har använts.

Om det ser ut för dig som det gör för mig kommer du slås av två saker när du tittar igenom listan över företag som laddat upp dina kontaktuppgifter till Facebook:

  1. Att de är väldigt många.
  2. Att flera av dem är företag som du faktiskt vet att du lämnat e-postadress eller telefonnummer till.
  3. Men att det också finns en mängd företag där du över huvud taget inte kan förstå varifrån de fått dina uppgifter. För mig handlar det bland annat om ett stort antal för mig okända artister. Men också ett antal företag som jag vet att jag varit i kontakt med i mitt arbete som journalist, men aldrig haft en kundrelation till.

Men Facebook låter dig inte bara se vilka annonsörer som använt sig av dina kontaktuppgifter. Det är också möjligt att välja bort de företag som du inte längre vill se annonser från. Däremot, eftersom det inte är Facebook utan annonsörer som har din e-postadress och ditt telefonnummer, finns det ingen möjlighet att radera dina kontaktuppgifter från annonsörens databas.

Om det här inte känns bra, vad gör du då?

Det första är att klicka bort de annonsörer som du inte vill ha med att göra. Det andra är att skaffa en ny e-postadress, som komplement till den du redan har. På så sätt minskar du företags möjligheter att använda de kontaktuppgifter som du ger till dem för att sedan köpa annonsutrymme på din skärm.

Är du riktigt avancerad väljer du framöver att skapa en unik e-postadress för varje företag där du blir medlem i kundklubben, skriver upp dig på en e-postlista eller av annan anledning använder din e-postadress. Varför? Därför att det bland annat gör det möjligt att i efterhand förstå vem det är som sålt dina uppgifter vidare. Om jag använder e-postadressen foretagx@gmail.com när jag blir medlem i kundklubben hos X, och sedan ett helt annat företag börjar kommunicera med mig på foretagx@gmail.com, då vet jag hur de fått tag på mig.

Mer om annonsering på Facebook

Under de senaste veckorna har Facebook publicerat ett par blogginlägg om annonser, integritet och anpassning till GDPR:


  1. Ny åtminstone för mig. Jag har inte sett den tidigare och den snurrar runt i mitt Facebook-flöde just nu, så jag utgår från att den faktiskt är ny. 
Skolan i en digital omvärld

Skolan i en digital omvärld

Som teknikjournalist har digitaliseringens påverkan på samhället blivit en av de frågor jag ägnar allra mest tid, bland annat i podcasten Digitalsam­tal och i Facebook-gruppen Digital Samhällskunskap. Det är för mig uppenbart att både de möjligheter och de utmaningar som digitaliseringen innebär är omfattande, och att det krävs en förståelse för detta på väldigt många håll i samhället. Det räcker inte att de program­merare och ingenjörer som utvecklar tekniken har den kunskapen. Vi som använder, köper eller fattar beslut om teknik behöver också ha kunskap – både för att förstå hur vi kan undvika problem och för att inte missa teknikens möjligheter på grund av okunskap, ointresse eller omotiverad rädsla. Det handlar i allra högsta grad om demokratifrågor, om hur tekniken kan och bör användas för att maximera de positiva effekterna.

Gentemot våra barn har vuxenvärlden ett dubbelt ansvar. Vi behöver fundera på vad de behöver kunna idag, som teknikanvändare. Och vi behöver fundera på vad de behöver lära sig idag för att som vuxna inte bara vara teknikanvändare, utan också ha ett förhållningssätt till tekniken i form av medborgare, beslutsfattare, teknikutvecklare och i många andra roller.

Jag är därför glad att läroplanen numera innehåller frågor som rör digital kompetens ur många olika aspekter. Boken Skolan i en digital omvärld är mitt försök att förklara vad som händer bakom kulisserna i de tjänster och produkter vi dagligen använder, att sätta teknikutvecklingen i ett individ-­ och samhällsperspektiv och att göra det tydligt varför detta är frågor som är viktiga att undervisa om i grundskolan. Min förhoppning är att kunna väcka en nyfikenhet på teknikens möjligheter och en medvetenhet om utmaningarna, på många olika plan.

Om du blir nyfiken på boken finns hela inledningen att läsa som ett gratis smakprov.

Därför slutar jag inte att tjata om kryptering

Därför slutar jag inte att tjata om kryptering

”Du kan påverka vad som ska granskas. Kontakta oss dold@svt.se – du kan självklart vara anonym.”

Så har det hänt igen. En redaktion som ägnar sig åt granskande journalistik ber sin publik om tips, inser att den som tipsar mycket väl kan tänkas vilja vara anonym och poängterar därför att källan givetvis får vara det om hen vill.

Detta i samma mening som e-post föreslås som kontaktväg.

Tyvärr är Dolds redaktion inte på något sätt unik. Det ser ut på liknande sätt hos exempelvis Hallands Nyheter och Göteborgs-Posten (del av samma mediakoncern, samma kontaktsida med okrypterat formulär). Dagens Industri en e-postadress i sidfoten och på kontaktsidan. Sidan som hamnar överst när jag googlar efter ”tipsa aktuellt” innehåller en Tänk på-ruta – som handlar om rättigheter för läsarinskickat material. Men inget om källskydd utöver att tipsare kan få vara anonyma. Uppdrag Granskning är som man kan förvänta sig något bättre (vanlig e-postadress i huvudtexten, men länk till säkrare tipsvägen TV-leaks i spalten till höger).

Det här är enligt min uppfattning ett representativt urval över hur det ser ut på svenska redaktioner. Några enstaka som tänkt till i frågan (guldstjärna till bland andra Dagens Nyheter, som på en skrikande röd bakgrund betonar kryptering), en majoritet som inte har gjort det.

Återkommande påminnelser bygger förhoppningsvis medvetenhet

Det här är en av de viktigaste anledningarna till att jag inte slutar tjata om kryptering. Att jag skriver om det här på min egen webbplats och föreslår PGP-krypterad e-post eller direktmeddelanden via Wire för kontakt. Att jag skriver om kryptering i Journalisten. I Internetguider. Att jag pratar om det i Digitalsamtal, att jag twittrar om det. Och att jag tjatar på släkt och vänner att det ska installera appar som Signal och Wire i sina telefoner, och i sin tur tjata vidare på sin släkt och sina vänner att göra det samma.

Allt detta trots att jag under 16 år som journalist fått ett enda tips skickat till mig via en krypterad kanal på internet. Och att jag bara använt kryptering vid några enstaka tillfällen över huvud taget. Men, det ska sägas: Vid de tillfällena har kryptering varit fullständigt nödvändigt, utan den hade kontakten med källan över huvud taget inte blivit av.

Men trots att jag inte ägnar mig åt journalistik där källorna normalt sett vill kunna kommunicera med mig i hemlighet gör många andra journalister det. Och det är inte heller bara i en eventuell roll som hemlig källa släkt och vänner behöver kryptering. Bara vetskapen om att en kommunikationskanal är end-to-end-krypterad gör att man betraktar den på ett lite annorlunda sätt. (End-to-end-kryptering innebär att ett meddelande krypteras i avsändarens telefon och är krypterat över internet, hela vägen fram till mottagarens telefon. Det innebär att det inte finns någon möjlighet för någon på vägen att avlyssna meddelandet.)

Att prata och skriva om kryptering är alltså mitt sätt att höja medvetenheten om kryptering. Vad det är, varför det behövs och – faktiskt – hur lätt det har blivit.

Kryptera nu – sen är det för sent

För journalister är det här ett sätt att visa omtanke gentemot sina källor. Men också ett sätt att göra sig tillgängliga för de källor som på egen hand funderat över risken att deras uppgifter hamnar i fel händer. Jag har inte på något sätt belägg för det här påståendet, men min magkänsla säger mig att det stämmer: Det kommer att bli allt vanligare att källor som kan avslöja riktigt stora saker väljer journalister som på förhand visat att de tänker på källskyddet. Och då inte bara som en viktig princip, utan hur man gör för att i praktiken skydda sin källa.

Mitt envisa tjat om kryptering hoppas jag ska vara ett sätt att göra framtida källor medvetna om den skillnaden: Att journalister håller källskyddet väldigt, väldigt högt – men att det inte är alla som har förmågan att leva upp till det.

Jag hoppas också att jag kan göra fler av mina kollegor runt om på landets redaktioner medvetna om problemen med bland annat e-post eller direktmeddelanden på Twitter, vilket är en annan kanal där jag sett profilerade reportar be om ”källskyddade tips”, och få fler av dem sluta be om tips via osäkra vägar.

Det har blivit enkelt att kryptera!

Någonstans tror jag att det finns en medvetenhet om de här problemen, men att bilden av hur krångligt det är att kryptera lever kvar. Tack och lov är det inte så längre.

Att skicka krypterad e-post är fortfarande bökigt. PGP är den beprövade metoden, och även om det blivit enklare är det fortfarande inte enkelt.

Alternativet är istället att välja någon av de mobilappar med inbyggd kryptering som dykt upp. Signal och Wire är två jag kan rekommendera, eftersom personer jag litar på har rekommenderat dem för mig. Och när det gäller Signal så finns det dessutom namnkunnigt folk som gett appen sitt stöd offentligt.

Men det finns fler appar som är krypterade: Apples iMessage är det. Facebook Messenger är det. WhatsApp är det. Och det är bra, eftersom det får fler att kommunicera krypterat utan att ens vara medvetna om det. Men i det här sammanhanget har de alternativen sina brister.

Krypteringen i iMessage fungerar bara mellan Apple-prylar. Och skulle avsändare eller mottagare för tillfället sakna internetuppkoppling kommer meddelandet att skickas som ett vanligt sms istället. Det vill säga utan kryptering.

Facebook Messenger och WhatsApp har bra kryptering, samma lösning som i Signal. Här är istället problemet Facebook. Det är helt enkelt onödigt för en journalist och dennes hemliga källor att använda meddelandetjänster som är en del av Facebook. Har man inte varit vänner i de sociala nätverken tidigare är det inte rätt tillfälle att bli det nu, när källan lämnar hemliga uppgifter till journalisten.

Inga journalister har råd att slarva med krypteringen

Så vilka journalister ska fundera på det här? Alla avslöjanden som startade med Edward Snowdens läckor har visat hur omfattande statlig övervakning är. Vilket givetvis är en varningsklocka för journalister som ägnar sig åt journalistik på den nivån att statliga övervakar har ett intresse i den.

Men också den som granskar det lokala näringslivet behöver vara medveten om hur lätt det är att avlyssna exempelvis okrypterad e-post. Har du avslöjat fusk med farligt avfall på den lokala kemifabriken? Har företagets IT-avdelning i så fall läst den e-post som du och källan skickat till och från hens e-postadress på jobbet? Sannolikheten för att svaret på frågan faktiskt är ”ja” är kanske liten. Men den personliga risken källan tar är fortfarande stor, och med det är den lilla extra insats som det tar att installera Signal eller Wire i telefonen inte att begära för mycket.

Att vara proaktiv i de här frågorna är att ge de källor som vill vara hemliga största möjliga förutsättningar att faktiskt vara hemliga. Se till att tidningens/radiokanalens/tv-programmets webbplatser föreslår alternativ till vanlig e-post så att redan den första kontakten kan tas på ett säkert sätt. Några e-postvändor in i kommunikationen kan det vara så dags att reportern föreslår en säkrare lösning.

Några lästips på vägen

Installerar du Wire eller Signal och får dina vänner eller källor att göra samma sak har du kommit väldigt långt. Vill du läsa mer rekommenderar jag bland annat:

Molnet och du – min föreläsning på Internetdagarna 2016

Vad är egentligen molnet? Vilken data samlas in om oss när vi använder tjänster på nätet? Hur utnyttjas den? Och hur kan vi som internetanvändare förhålla oss till det?

Det var de övergripande frågorna som jag försökte besvara i min föreläsning på Internetdagarna 2016. Den ingick i programspåret Är skolan redo för molnet? och fungerade som en utgångspunkt för de övriga diskussionerna under dagen.

Vad är molnet?

Sketchnote från min presentation. Gjord av Maja Larsson (http://majalarsson.se/), på uppdrag av SKL-projektet Leda.

Sketchnote från min presentation. Gjord av Maja Larsson, på uppdrag av SKL-projektet LEDA.

Inte något fluffigt, diffust, utan i allra högsta grad något konkret. Stora serverhallar med massor av datorer och enorm lagringskapacitet. Allt drivs av programkod, skapad av människor. Det är deras beslut som avgör hur tjänsterna fungerar, vilken information som samlas in och hur den används.

Värt att notera är dessutom att väldigt mycket mer än vad vi dagligdags tänker på faktiskt är molntjänster. Att Facebook, Google och Dropbox är det är sannolikt uppenbart. Men många appar i telefonen är också molntjänster, som Instagram och Runkeeper. Dessutom gäller det även den växande floran av uppkopplade prylar. Aktivitetsarmband har en molnkomponent, smarta lampor har det ofta, och så vidare.

Massor av data samlas in om oss. Både det vi är medvetna om att vi lämnar i från oss, som statusuppdateringen på Facebook, bilden på Instagram eller dokumentet på Google Drive. Men också sökorden vi knappar in i sökmotorn. Och till detta en uppsjö av så kallad metadata. Som exempelvis var i världen vi befinner oss, vilket ip-adressen som våra uppkopplade prylar har avslöjar, eller vårt surfbeteende.

Allt detta blir råvara för analysverktygen hos företagen som samlar in eller köper information om oss. Med verktyg från big data-sfären blir det möjligt att dra slutsatser om oss både som individer och som population. Användningsområdena finns det både positiva och negativa exempel på, och så en uppsjö som hamnar någonstans mittemellan.

Hur används den insamlade datan?

Det här avsnittet ägnar jag mest tid åt i föreläsningen. Ett av de mest diskuterade tillämpningsområdena är personanpassning. Men på fler sätt än vad som normalt sett nämns. Det handlar om algoritmer som väljer vad vi får se på sociala medier, bland annat det som kallas för filterbubblan. Men det handlar om också om priser som justeras i realtid utifrån gissningar om vem besökaren på webbplatsen är och om lånevillkor som baseras på hur vi använder sociala medier.

Vilket för övrigt är ett bra exempel på hur svårt det kan vara att avgöra om utvecklingen är positiv eller negativ: Å ena sidan kan det kännas väldigt märkligt om lånevillkor sätts utifrån vår aktivitet på Twitter och Facebook. Å andra sidan så öppnar det för en helt ny typ av lånemarknad för människor som det idag inte är möjligt att göra en normal kreditupplysning på. I USA utgörs den gruppen, som därmed är hänvisade till långivare med väldigt höga räntor, av 15 procent av befolkningen.

Det här är en utveckling som sammanfattas bra i begreppet “all data is credit data”, myntat av Douglas Merrill. Kopplat till detta finns också en diskussion, som bland annat lyfts upp på agendan av Vita Huset, om det som kallas weblining. Föregångaren, redlining, innebar att amerikanska banker drog linjer på kartor för att visa vilka områden banken inte ville göra affärer i. Att neka lån baserat på bostadsadress förbjöds i USA för många decennier sedan. Men analysverktygen och den insamlade datan gör det nu möjligt att hitta omvägar till samma beslut: Bör det vara tillåtet att neka någon ett banklån exempelvis utifrån musiksmak?

De uppkopplade prylarna har börjat samla in data om hur vi agerar i den fysiska världen. Var vi varit på stan kan användas för att rikta annonser till oss, hur vi sovit på natten också. Problemet här är bland annat otydliga användarvillkor och det faktum att big data-verktygen gör det betydligt svårare att anonymisera den information som samlas in än vad vi kanske tror.

Hur nätets sökmotorer vet mycket om oss som individer men också kan hjälpa oss att exempelvis hitta tidiga varningstecken på cancer om vår sökhistorik analyseras i samlad form är ett annat exempel på de avvägningar som kommer att behöva göras mellan den enskildes integritet och samhällsnytta.

Och så måste vi komma ihåg att den kommersiella kartläggningen av oss bara är en typ. Statlig massövervakning expanderar också, vilket även den får konsekvenser. Bland annat har enkätundersökningar i USA visat att den leder till självcensur, där författare och journalister undviker att söka information om vissa ämnen eller att skriva om dem av rädsla för att hamna på myndigheters övervakningslistor.

Kort sagt: “Data is the new oil” – en värdefull råvara, som kan förädlas på många olika sätt.

Hur ska vi tänka om allt detta?

För det första behöver vi se till att vi är digitalt allmänbildade. Vi måste förstå vad kryptering är och när den behövs. Vem lär barn att titta efter hänglåset i webbläsaren, så att de inte chattar via okrypterade tjänster? Vi måste sluta återanvända lösenord, eftersom så mycket personlig information lagras online.

Vi behöver vara medvetna om vad molnaspekten på prylar och tjänster vi använder är. Att läsa – och kräva tydliga – användarvillkor. Att ha ett källkritiskt tänkande, inte bara mot innehållet på nätet utan till viss del också gentemot tjänsterna i sig. Varför får just jag se just det här just nu?

Och för att underlätta källkritiken för dig som läst så här långt, eller för dig som såg mig på Internetdagarna, finns en källförteckning till mycket av innehållet i min presentation.

Mer från Internetdagarna

Hela Är skolan redo för molnet? filmades och finns samlad i en spellista på Youtube. Precis som övriga programspår och huvudtalare.

Huvudtalarna satte in tekniken i ett samhällsperspektiv och flera av dem i relation till presidentvalet i USA. Jag skulle säga att de är värda att lyssna på allihop, men det är tre som jag vill passa på att särskilt lyfta fram: Erica Joy Baker, Chris Heilmann och Juliana Rotich. Intervjuer med de två senare dyker för övrigt upp i Digitalsamtal, liksom Carls och min sammanfattning av de två dagarna.

Och så är det givetvis värt att lägga en stund på att höra Edward Snowdens resonemang om sakernas tillstånd.

Har ditt lösenord läckt?

Har ditt lösenord läckt?

Engångskoder är ett sätt att minimera problemen med läckta lösenord. Aktivera den funktionen där det går!

SVT:s program Dold får idag stor uppmärksamhet. Redaktionen har byggt en tjänst där du kan ta reda på om dina lösenord är på drift.

Genom åren har flera stora sajter runt om på internet drabbats av intrång där användardatabasen hamnat på drift. Och med den användarnas e-postadresser – och (kanske) lösenord.

Jag skriver “kanske”. Ibland har lösenorden varit i klartext, det vill säga begripliga för en människa. Ibland har de varit hashade, en slags kryptering. Men de hashfunktioner som använts har inte alltid varit de bästa. I praktiken är en dålig hashfunktion samma sak som klartext.

Dold har byggt en databas med e-postadresser som finns med i en del av de här läckorna. Matar du in din e-postadress får du reda på om den funnits med i några av läckorna, vilket i så fall också innebär att lösenordet som du använde på den aktuella sajten har hamnat i felaktiga händer.

Att använda tjänsten är riskfritt. Din mailadress är ju ingen hemlighet, och därför är det ingen direkt fara att knappa in den i formulär på webben. Det värsta som kan hända är att du drabbas av mer spam.

Men om din mailadress är med i sökningen, då finns det anledning att agera! Byt åtminstone på den drabbade sajten. Och om du använt samma lösenord på fler sajter, byt där också.

Använd orginalet – få en varning vid nästa läcka

Dolds tjänst är en svensk variant av haveibeenpwnd, utvecklad av säkerhetsexperten Troy Hunt. Jämfört med Dold har Hunts tjänst åtminstone två fördelar.

För det första innehåller den fler läckor. När jag söker på min e-postadress hos Dold får jag reda på att den funnits med i tre läckor. Hos Troy Hunt är siffran den dubbla. Genom att använda haveibeenpwnd får du alltså en bättre bild av när dina lösenord faktiskt har läckt.

Haveibeenpwnd har dessutom en notifieringsfunktion. Den låter dig prenumerera på varningar. Så snart en ny läcka sker – och det kommer att hända – där din e-postadress finns med – också högst troligt – kommer du få ett mail om det.

Hur minimera skadan av läckta lösenord?

Att lösenord kommer att fortsätta läcka innebär att du måste fundera på hur du ska minska konsekvenserna när det uppstår. Och det finns några saker du kan och bör göra:

  1. Återanvänd inte lösenord. Samma lösenord ska inte användas på mer än en webbplats. Om du inte orkar leva upp till det rådet, se åtminstone till att dina viktigaste konton är skyddade av unika lösenord. Allra viktigast är e-posten, eftersom det är dit nya lösenord skickas när du eller någon annan beställer ett nytt lösenord.
  2. Aktivera engångskoder. De flesta stora webbplatser, som Dropbox, Google, Facebook och så vidare, har i dag en funktion som ser till att det inte räcker med ett lösenord för att logga in. Du måste också mata in en engångskod, som antingen skickas som sms till din telefon eller skapas med en app i den. Absolut, det blir bökigare för dig när du ska logga in. Men för en obehörig som har ditt lösenord tar det stopp helt och hållet.
  3. Börja använda en lösenordshanterare, ett digitalt kassaskåp där du låser in dina lösenord och andra uppgifter. Det gör att du inte behöver komma ihåg alla unika lösenord, och det innebär dessutom att det blir lättare att leva upp till råden om väldigt långa lösenord. Själv är jag nöjd med 1password.

Läs och lyssna mer om lösenord

Om lösenord har jag skrivit och pratat om en hel del tidigare. Några länktips: