Nyheterna från Flickr kommer inte slag i slag längre. Inte desto mindre, nya Photosession ser spännande ut. Istället för att samla vännerna hemma hos dig går det nu att titta på kort tillsammans, via nätet. Samtidigt, ska tilläggs, det är givetvis skillnaden jämfört med tidigare, då vännerna kunnat titta på dina Flickr-bilder när det passar dem.
Ett smart sätt att utnyttja nätet för att minska avståndet mellan människor.
I början av september postade bit.ly ett blogginlägg där länkarnas “livslängd” på Facebook, Twitter, e-post och Youtube mättes. Tanken var att ta reda på hur lång tid det tar innan ett länktips slutar dra trafik. Resultatet var inte särskilt överraskande. Länkar på Twitter tappar kraft snabbast, vilket förklaras av tjänstens strikt kronologiska upplägg. Nya tweets staplas på varandra allt eftersom de skrivs. Den som inte tittar på sitt twitterflöde i samma ögonblick som en länk postas, eller en kort stund därefter medan andra retweetar den riskerar att missa länken. Facebook tar däremot med fler faktorer än tid i sin sortering, som baseras på en algoritm som fått namnet Edgerank. (Överraskande var däremot att Youtube är en så stark länkkälla.)
Nu har nätkändisen Kevin Rose gjort ett liknande experiment. Han postade samma länk på Twitter, Facebook och Google+ för att undersöka vilken tjänst som drog mest trafik. Klar vinnare, i förhållande till hur många personer som följer honom på respektive plattform, är Facebook.
Den som vill dra mycket trafik till sin sajt gör bäst i att sprida länkarna på så många ställen som möjligt, så klart. Och för de Twitter-användare som vill minimera risken att missa bra och intressanta länkar Summify en bra tjänst.
ifttt, som kopplar ihop webbens alla tjänster och gör det möjligt att “flytta” innehåll mellan dem, har nu öppnat så man kan skaffa konto utan en inbjudan. Jag har bara använt ifttt ett kort tag, men tjänsten verkar väldigt lovande så här långt. Nyheten med “recept” kommer göra tjänsten än mer användbar. Det här är till exempel ett smart sätt att använda möjligheterna: Facebook-bilder där du är taggade sparas till Dropbox och därifrån automatiskt vidare till din dator.
ifttt är en telefonväxel för nätets tjänster.
Vi sprider ut vår nätnärvaro på allt fler tjänster. Bilder laddas upp till Flickr, statusuppdateringar skickas ut på Facebook och Twitter, vi följer nyhetsflödet med hjälp av Google Reader, med Foursquare talar vi om för omvärlden var vi håller hus… och så vidare. Listan går att göra lång. För lång, kanske.
Varje tjänst är bra på sina saker, men för våra vänner kan det bli knöligt att följa vad vi gör. Problemet är inte okänt. Mellan många nättjänster går det att skapa kopplingar, ett foto som laddas upp till Flickr går exempelvis att puffa för på Facebook, helt automatiskt.
Men de här kopplingsmöjligheter finns inte mellan alla tjänster, eller fungerar inte som man vill. Det har Linden Tibbets tagit fasta på och byggt smarta ifttt.com - if this then that. Tjänsten påminner om en gammaldags telefonväxel. Användaren tar sig rollen som växeltelefonist, men istället för att koppla inkommande samtal vidare till rätt person är det inkommande data från en tjänst som ska kopplas vidare till en annan. I nuläget stöds bland annat Twitter, Facebook, Flickr, Google Reader, Google Calendar, Evernote, Instapaper och RSS.
Ett konkret exempel på vad som går att göra: I Googles RSS-läsare Google Reader går det att dela med sig av intressanta artiklar till andra, och samtidigt lägga till en liten kommentar om varför texten är intressant. Men i utgångsläget syns det här tipset bara för andra personer som använder Google Reader och som dessutom valt att se just dina tips. Vilket kanske inte är så många. ifttt löser det här. Varje gång du kommenterar en artikel kan den skickas vidare till en mängd andra tjänster. Som en uppdatering på Twitter, eller som ett nytt inlägg på en WordPress-blogg.
Ett annat exempel: Tipsa vännerna på Facebook varje gång du favoritmarkerar en tweet på Twitter.
Ett tredje exempel: Gör nyckelordsbevakningar av rss-flöden och få ett mail varje gång det blir en träff.
Att det går att låta ifttt trigga på väldigt specifika saker, som att det är en länk och inte en vanlig statusuppdatering på Facebook, eller en tweet med en viss hashtagg på Twitter gör att det går att detaljstyra hur ifttt fungerar.
Och det som är riktigt bra är att ifttt löser det här på ett riktigt lättanvänt sätt. Allt som ifttt gör kan en duktig programmerare göra på egen hand. Skillnaden är att ifttt gör det möjligt för vem som helst att skapa ett flöde mellan två tjänster. Istället för programmeringskunskaper är det peka och klicka i webbläsaren som gäller, med tydliga formulär som visar vilka alternativ som finns för vilken tjänst.
Än så länge har ifttt betastatus, men fungerar trots det bra. För att bli användare krävs en inbjudan, och varje användare får fem nya att dela ut. Jag har alla mina fyra en kvar, den som är sugen på att testa kan lämna en kommentar här nedanför.
Delicious stänger snart. Dags att rädda dina bokmärken.
Vilka alternativ finns det till Delicious, den mest använda tjänsten för att spara bokmärken i molnet? Efter gårdagens nyhet om att Yahoo beslutat sig för att lägga ner Delicious inom kort var det många som ställde sig den frågan, på Twitter och på annat håll.
Det saknas inte alternativ. Pinboard (där för övrigt en av personerna bakom Delicious är inblandad) Springpad, trunk.ly och historio.us är fyra av tjänsterna som nämns som möjliga ersättare. För den som har tillgång till en egen webbserver kan en installation av Scuttle vara en lösning. Eller hoppas på att Yahoo lyssnar på den här uppmaningen, och släpper källkoden till Delicious fri.
Det allra första man bör göra är dock att rädda en kopia av de bokmärken man sparat på Delicious.
Men alldeles oavsett vilket alternativ man fastnar för visar Yahoos beslut att tjänster i molnet kan vara luriga att förlita sig på, och att det kan vara vettigt att ha en lokal kopia på sånt som är viktigt att spara. En av finesserna med Delicious har varit möjligheten att dela bokmärken med andra, och det är svårt att göra från den egna hårddisken. Men för den Mac-användare som vill spara intressanta webbsidor för egen användning i framtiden rekommenderar jag en titt på EagleFiler eller DevonThink. Båda programmen är ett slags referensdatabaser som kan spara väldigt många filformat. Och båda kan spara lokala kopior av webbsidor, exakt som de ser ut på nätet.
Jag började använda EagleFiler, men bytte i somras till DevonThink. En av finesserna i DT är automatisk gruppering av sparat material, vilket gör det lättare att sortera de dokument jag sparar. Dessutom har DT funktioner för att hitta relaterade texter, vilket underlättar mitt researcharbete.
Ett körkort är i all sin enkelhet ett fantastiskt litet plastkort. Det visar på en och samma gång vem du är och vilka fordon du får lov att köra. Tack vare att Trafikverket är en pålitlig utgivare, och att körkortet är tillräckligt svårt att förfalska, är det användbart i varje situation där någon vill veta din identitet.
På nätet finns ingen motsvarighet. Där dras vi fortfarande med ett lappverk av lösningar: Användarnamn och lösenord på de flesta webbplatser, BankID på ett fåtal. Min egen lösenordslista närmar sig ett hundratal. Drömmen om ett enda lösenord som öppnar hela webben har funnits länge. Redan 2002 skrev jag om två alternativa lösningar i Ny Teknik. Ingen av dem blev någon succé. Det är däremot Facebook Connect på väg att bli. Allt oftare slipper nätets användare skapa ett nytt konto när de ska börja använda en ny tjänst. Istället går användaruppgifterna från Facebook att återanvända. Och inte bara för att logga in, med på köpet följer dessutom alla vänskapsrelationer. Resultatet är en webb som är enklare, mer personlig och roligare att använda.
Men det här är ingen fulländad lösning på nätets identitetsproblematik. Vem som helst kan skapa ett konto på Facebook i vilket namn som helst, koppling till fysiska individer saknas helt. Eftersom Facebook inte gör någon identitetskontroll när ett nytt konto skapas är Facebook Connect inte en lösning för Skatteverket eller andra tjänster där det är viktigt att veta vem det är som loggar in.
Här har BankID fyllt en roll. Men det är en teknik som fått begränsad spridning utanför myndighetssfären och dessutom dras med en del tekniska problem. På gång är en ny lösning för e-legitimationer, där förhoppningen är betydligt bättre spridning och enklare användning. Vid årsskiftet ska en ny myndighet, E-legitimationsnämnden, börja jobba med detta på allvar.
Om de här två utvecklingsspåren – och vilka krav som kan ställas på en digital identitet – skriver jag i “Identifierad och igenkänd”, en bok som ges ut i Stiftelsen för Internetinfrastrukturs serie med Internetguider. Du kan också ladda ner boken här: [download id="1" format="1"]. Eller utan kostnad beställa en tryckt version från .SE.
Ett längre blogginlägg om detta skrev jag också i somras, som mitt bidrag till SSWC-boken.
Förnyade nyligen mitt konto hos Fastmail.fm, strax därefter hos webbhotellet Idologic. Fick mig att fundera på vilka tjänster på nätet som jag tycker är så bra att de motiverar en uppgradering till betalkonto. Här är listan med de sju företag som får allt från några tior till några hundralappar av mig varje månad. De tjänster som saknas på listan är de där jag gör en engångsbetalning då och då, som de filmer jag hyr på Headweb.
Undantaget mitt domännamn thoresson.net (registrerad 21 januari 2003) är mitt konto på webbhotellet Idologic den plats på nätet där jag varit kund längst tid. Aldrig hört talas om Idologic? Inte så konstigt. Webbhotellet ligger i Kanada. När jag flyttade in där i september 2005 var den svenska marknaden för webbhotell fortfarande väldigt outvecklad, och helt inriktad på företagskunder. Jag lyckades helt enkelt inte hitta något svenskt webbhotell som erbjöd tjänster till ett pris som jag då var beredd att betala. När jag började leta utomlands upptäckte jag många nöjda Idologic-kunder och gav företaget en chans.
Under åren har jag givetvis funderat på att flytta hem webbplatsen till Sverige, av hastighetsskäl bland annat. Men varje gång jag varit på väg att omsätta planerna i praktiken har jag läst något negativt om hotellet dit jag tänkt flytta. Och under tiden har Idologic bara tuffat på, utan några märkbara problem alls.
Jag gillar att ha all min mail tillgänglig i molnet, så jag kan komma åt den från vilken dator som helst. anders@thoresson.net gick ursprungligen till mitt konto hos Idologic, men när det började bli trångt där fick Googles Gmail under en period sköta e-posten åt mig. Men hur omtyckt den tjänsten är av många andra gillade jag den aldrig. Taggar är bra för mycket, men just för e-post tycker jag vanliga, hederliga mappar fungerar bättre. Dessutom gillar jag att köra min e-post i ett mailprogram istället för i webbläsaren. Gmail har stöd för imap, men i kombination med taggarna blev det snart rörigt.
Eftersom e-posten är ett oerhört viktigt arbetsverktyg för mig är det en tjänst jag är beredd att betala för. Därför hamnar e-post till anders@thoresson.net idag hos Fastmail.fm. Strålande imap-stöd, ett helt okej webbgränssnitt, möjlighet att sortera in e-posten i mappar direkt på servern och bra spam-skydd är något av det som gör tjänsten värd sina pengar.
För bilder jag vill visa andra, men också för säkerhetskopior av alla andra. Flickrs årsavgift på knappt 200 kronor är inte något rån.
Länge använde jag Mac-programmet Things för mina att göra-listor. Men när jag köpte min Iphone blev jag besviken, eftersom det var så bökigt att synkronisera Things i Mac med Things i Iphone. Och det spelar ingen roll hur snyggt och bra ett program för att göra-listor är i övrigt, innehåller listan inte alla saker jag måste komma ihåg, då är det inte tillräckligt bra. Webbtjänsten Remember The Milk är inte alls lika snygg och smidig att använda, men autosynk till Iphone- och Android-programmen gör den ändå överlägsen i min mening.
Snygg typografi på webben var länge svårt att ordna. Nya, moderna webbläsare har ett förbättrat stöd för typsnitt. Och hos Typekit finns ett stort utbud att välja från. De jag använder här heter Calluna och Adelle.
Med min Iphone fick jag snart upp ögonen för lilla Simplenote. Alla datorer och telefoner har ett program för korta anteckningar. Problemet är att de finns kvar i den apparat där de skrivs. Med Simplenote synkroniseras allt mellan alla plattformar. Väldigt bra för intervjufrågor bland annat. Ingen risk att de finns kvar hemma på skrivbordet när jag träffar en intervjuperson.
När jag i våras bestämde mig för att bygga om min webbplats med WordPress som grund började jag leta efter teman som passade det upplägg jag ville ha. Hittade inget. Men hos ThemeHybrid fanns ett som skulle gå att använda som utgångspunkt. Det är gratis att ladda ner, men genom att betala en årsavgift får jag också tillgång till ett högkvalitativt diskussionsforum där jag fått svar på de flesta av de frågor jag haft medan jag utvecklade den här webbplatsen.
Vilka tjänster är så bra att du betalar för dem?
När myndigheterna ger tillgång till sin statistik och data öppnas en potentiell miljardmarknad för svenska företag.
I helgen samlas ett fyrtiotal webbutvecklare för att under ett intensivt dygn utveckla nya tjänster med den fria informationen.
I en skämtteckning från 1993 slår Peter Steiner fast att “på internet är det ingen som vet att du är en hund”. Möjligheten att vara anonym på nätet är kort sagt stor.
Ur integritetssynpunkt är det givetvis oerhört viktigt att det är så nätet fungerar, att vi kan vara anonyma och att det mesta av vad vi gör online inte går att koppla till enskilda individer. Men det finns också många tillfällen där kopplingen till individ är oerhört viktigt.
Två parallella tekniska utvecklingar är nu på väg att ge internets användare en helt ny dimension av digital identitet.
Den ena handlar om återanvändning. Att användarnamn och lösenord fungerar på fler än ett ställe, och att behovet av att hålla tiotals, kanske hundratals, lösenord i huvudet är på väg att försvinna. En viktig del är också att det inte bara handlar om återanvändning av inloggningsuppgifter, utan även andra delar av vår identitet. Våra vänskapsband till andra personer, inte minst.
Den andra handlar om koppling mellan den fysiska och digitala världen. I takt med att nätet används för allt fler saker som har verkliga ekonomiska värden, då ökar också behovet av att kunna vara säker på vem det är som lämnar in sin deklaration eller beställer en bil.
Men innan vi går vidare med den digitala världen, först en titt på den fysiska. Där är svaret på frågan “Vem är du?” helt beroende på sammanhang. På ett bröllop räcker “brudens kusin”; den som frågat har ingen anledning att misstro påståendet. På en konferens är svaret “säljare på Göteborgs-kontoret”, med ett överlämnat visitkort som bekräftelse. På banken, däremot, duger inget mindre än ett körkort.
De här situationerna går att sammanfatta på ett generellt sätt: Den tillfrågade svarar med ett påstående, och lämnar samtidigt någon form av bekräftelse på att det stämmer. Ju viktigare sammanhang, desto större krav ställs på bekräftelsen. Nästan alltid sker det genom att en betrodd tredje part står som garant för att påståendet verkligen stämmer, som i fallet med körkortet.
De webbplatser som behöver identifiera sina användare har tvingats att bygga upp sina egna databaser med namn och lösenord, eftersom en pålitlig tredje part har saknats. Det är förklaringen till att vi idag brottas med långa listor med lösenord, lösenord som dessutom är en kompromiss mellan användarvänliga (möjliga att komma ihåg, alltså) och tillräckligt säkra (svåra att gissa eller knäcka).
Försöken att hitta lösningar har pågått länge. Redan 2002 skrev jag en artikel i Ny Teknik, med rubriken “Ett enda lösenord ska öppna nätet”. Men utvecklingen går inte alltid med det rasande tempo som ofta påstås vara typisk för nätet. Sedan 2002 har listan med inloggningsuppgifter som en vanlig nätanvändare måste hålla koll på knappast krympt och något enda lösenord som släpper in oss på alla de webbplatser vi besöker finns inte i sikte.
Det är inte heller säkert att en sådan lösning längre är önskvärd. För precis som i den fysiska världen finns det behov av att kunna identifiera sig på olika sätt i olika situationer. Stora delar av våra liv finns idag på nätet. Vi kommunicerar med våra vänner, vi handlar, vi deklarerar. Att separera de aktiviteterna i ett par olika elektroniska identiteter känns bättre än att samla dem i en enda, inte minst ur ett integritetsperspektiv.
Och åt det hållet tar nu utvecklingen rejäla kliv. Framför allt gäller det konsumenttjänster där behovet att knyta användare till en fysisk person inte finns.
Facebook Connect, som lanserades 2008, är kanske det bästa exemplet. Det är en teknik som gör att en användares identitet på Facebook fungerar på massor av andra tjänster över hela nätet. Spotify, Twingly och Planeto är tre exempel på svenska företag som gör livet enklare för sina användare på just det sättet.
Facebook Connect påminner på många sätt om Microsoft Passport, en av de tekniska lösningar som var på tapeten redan 2002. Tanken med Passport var enkel: Microsoft skulle hålla en central användardatabas, andra tjänsteleverantörer skulle kunna utnyttja den för att användarna skulle slippa skapa ett nytt konto för varje webbplats de vill använda.
Men Passport fick kritik, för integritetsrisker på grund av Microsofts centrala roll och möjliga affärsmässiga problem för de företag som var tänkta att utnyttja möjligheterna.
Samma kritik riktas idag mot Facebook Connect. Men Facebook har lagt till en viktig komponent i sin lösning som gör att det finns ett överseende med nackdelarna. Facebook Connect handlar inte bara om att återanvända lösenord. Tekniken behandlar inte bara användarna som enskilda individer, utan kopplar dessutom ihop dem i en social väv. Samma vänskapsband som finns på Facebook blir då tillgängliga på andra sajter – en kunskap som är ovärderlig när allt större delar av webben får sociala funktioner.
Gustav Söderström, teknikchef på Spotify, förklarade för mig i våras varför företaget valde Facebooks teknik i stället för att skapa en egen lösning:
“Facebook är den överlägset bästa kartan över vilka människor som känner varandra. Det är naturligt att vi erbjuder användarna den även i Spotify. Då slipper de ta reda på vad alla kompisar heter i Spotify.”
I Spotify utnyttjas möjligheten till att göra musikupplevelsen social. Twingly vill göra det enklare att chatta. Planeto satsar på frågesport och vill göra det lätt att tävla med kompiskretsen.
Att skapa en egen användardatabas som inte bara hade innehållit information om den enskilda användaren utan också kopplat ihop dem i en social väv hade varit tidskrävande och väldigt kostsamt. Med kopplingen till Facebook finns allt på plats första gången en använder loggar in på någon av tjänsterna.
För de inblandade parterna är det en win-win-win-situation:
Facebook har alltså nått framgång där Microsoft Passport misslyckades. Men Microsoft har insett vikten av användarnas relationer och lanserade i slutet av juni Microsoft Live Messenger Connect. Precis som Facebook Connect handlar det om en teknik som gör det möjligt att återanvända vänskapsband i andra tjänster. Liknande lösningar utvecklas också på andra håll. Open Stack, som baseras på ett antal öppna standarder, är ett exempel.
Men Facebook Connect, Microsoft Live Messenger Connect och de andra alternativen duger inte överallt. De är perfekta för spel, fotosajter och diskussionsforum. Men att det saknas en koppling mellan användarkontot på nätet och en person i den fysiska världen är ett problem i andra sammanhang. Ofta handlar det om kontakter med myndigheter eller affärsuppgörelser av olika slag.
I Sverige har lösningen varit de e-legitimationer som bland annat utfärdas av bankerna, men de dras med flera brister. De är dyra att utnyttja för företag som vill identifiera användarna, de fungerar inte med alla tekniska plattformar och de vilar tungt på våra personnummer, vilket är ett potentiellt integritetsproblem.
Men också här är saker och ting på väg att hända. I den offentliga utredningen Strategi för myndigheternas arbete med e-förvaltning ägnas det sjunde kapitlet åt e-legitimationer. Ambitionen är ett helt nytt system för e-legitimationer i Sverige, där dagens brister ska åtgärdas. Tanken är att i framtiden bygga på öppna standarder, på ett sätt så att både offentliga verksamheter och privat näringsliv kan dra nytta av möjligheterna som en trovärdig identifiering möjliggör.
Tillsammans är det här två utvecklingsspår som har potential att lösa stora delar av de identitetsproblem som finns på nätet.
Behöver vi visa att vi faktiskt inte är en hund, då är det möjligt. Och vill vi fortsätta låtsas ha fyra ben och en svans, men ändå ha en mer lättillgänglig nätupplevelse, då kommer lösningar för det också att finnas på plats.
Det är inte information overload som är problemet. Det är filtren som inte fungerar. Det sa Clay Shirky på en konferens nyligen.
Ett informationsflöde större än vi mäktar med har funnits länge, resonerar Shirky. Ända sedan tryckpressen uppfanns. Och det var bara det ena problemet som tryckpressen gav upphov till, det andra var risk. Risk för den som trycker böcker, eftersom de måste sälja för att betala sig. In kom redaktörerna, med uppgift att se till att böckerna som trycktes var så bra att folk ville köpa.
Med internet har produktionskostnaden närmat sig noll, samtidigt som filtren till stora delar har saknat. Informationskollaps. På flera plan. RSS är ett.
Jag har tidigare argumenterat för att RSS och Twitter är komplement snarare än konkurrenter. Sedan jag skrev det blogginlägget har jag testat tre nya sätt att använda RSS. Feedly, som jag nämner i slutet av texten från förra våren, Fever och Twingly Channels. Och jag kan konstatera: RSS är dött. Åtminstone som vi en gång lärde känna tekniken, som en lista med rubriker sorterade i kronologisk ordning. Men de här tre tjänsterna visar att RSS inte är dött – om nyhetsflödet får passera genom ett eller flera fungerande filter.
Feedly, Fever och Twingly Channels har ett gemensamt grundtänk: Som användare prenumererar jag på de RSS-flöden som verkar intressanta, sen hjälper tekniken till att vaska fram de verkliga guldkornen.
Fever
Bäst just nu är Fever. Upplägget med en “Hot view” är smart. Där visas de texter som fått flest länkar från de flöden som jag prenumererar på. Och det riktigt kluriga är att de texter som tycker upp i den heta vyn inte ens behöver vara sådana som finns med i mina flöden. Är det tillräckligt många av mina källor som länkar till en text, då länkar Fever vidare till den också. Det var så jag upptäckte statistiken om trafik från Facebook till mediasajter i går. Jag har inte Hitwise-bloggen bland mina prenumerationer, men eftersom tre av mina källor länkade dit hittade jag den ändå. Smart är också att het-vyn dessutom innehåller alla källor som länkar till snackisen, något som gör det lätt att hitta kommentarerna om den.
Twingly Channels
På sikt är det tänkt att Twingly Channels ska fungera på ett sätt som påminner om Fever, men med ytterligare en viktigt faktor i rankingen: Den mänskliga. Fever är en RSS-läsare som jag använder på egen hand, medan Twingly Channels är ett samarbetsprojekt där deltagarna i en kanal också kan rösta på bra inlägg. Många röster flyttar en text uppåt i rankingen. Twingly Channels tar också med antalet omnämnande på Twitter i sina beräkningar. På sikt kan det antagligen fungera bra, men i den stängda beta som finns tillgänglig idag når totalupplevelsen inte upp till Fevers nivå. (Martin Källström, Twinglys vd, berättar mer om Channels i den här intervjun.)
Feedly
Feedly, slutligen. Det här är instegstjänsten för den som vill testa något mer än en vanlig, kronologisk RSS-läsare. Feedly lägger sig som ett lager Google Reader, så först krävs ett konto där. Sen installerar man Feedly i sin webbläsare, Firefox, Chrome och Safari stöds. Här baserar sig sorteringen bland annat på vilka källor man grupperar som favoriter, och från vilka källor man ofta delar med sig av intressanta rubriker.
Ingen av de tre är perfekt. Fever kostar pengar, kräver en egen webbserver och behöver bättre funktioner för att dela med sig av intressant läsning till andra. Twingly Channels behöver ett bättre användargränssnitt. Och Feedly en bättre topplista över den bästa läsningen.
Men tillsammans visar de att det finns en framtid för RSS. Det började som ett sätt att slippa besöka alla webbplatser man vill ha koll på, att låta nyheterna komma till en. Nästa steg ligger helt klart i filterfunktionerna, och de är på väg att bli riktigt kraftfulla.
En sak som är extra smart med Fever och värd att nämna är att RSS-flödena delas in i två kategorier: Kindlings och Sparks. I den förra gruppen lägger man alla dem som man verkligen vill hålla järnkoll på, läsa varje eller nästan varje inlägg. I den senare de flöden som bara ska fungera som rankingsfaktor för het-vyn. Och här fungerar det alldeles utmärkt att lägga in Twitter-flöden från personer som ofta postar intressanta länkar i sin mikroblogg. Eller RSS-flödet över de populäraste bokmärkena på Delicious.
Jag har tidigare bloggat om hur jag tror att det här tre RSS-läsarna påverkar redaktörsrollen.