Upptäckte just det att det här blogginlägget, som jag skrev efter att ha lämnat manus till min internetguide om omvärldsbevakning på nätet aldrig publicerades i juni. Debatten om det finns en filterbubbla på internet och hur allvarligt det i så fall är har tappat kraft, men jag trycker ändå på “publicera” nu.

Frukostbordet är belamrat varje onsdagsmorgon. Då konkurrerar DN, SvD, Ny Teknik, Dagens Industri och TTELA om min uppmärksamhet.

Fem morgontidningar som alla har sin syn på vad som är viktigt här i världen, vilket blir extra tydligt i rapporteringen av Saabs framtid. Alla tidningarna bevakar utvecklingen, men utifrån sin egen horisont. I realiteten är de fem olika filter genom vilka jag tittar på verkligheten. Lokaltidningen TTELA ägnar till exempel de anställda mer uppmärksamhet än vad DI gör, medan tekniken får störst utrymme i Ny Teknik.

En av vårens mest omdebatterade böcker om internet är Eli Parisers “The Filter Bubble“. I den argumenterar han för att teknikutvecklingen på nätet skapar helt nya filter. Till skillnad från en morgontidnings förstasida är filtren på nätet i personliga och osynliga.

Att de är personliga innebär att det internet som du ser och det som jag ser skiljer sig åt. Eli Pariser exemplifierar med två vänner som han bad göra en sökning efter BP. En av dem fick en resultatlista där miljökatastrofen i Mexikanska golfen fanns med, medan den andra inte såg en skymt av den. På Facebook sker liknande urval, där en algoritm med namnet EdgeRank väljer ut de statusuppdateringar och bilder som du troligen är mest intresserad av att se när du loggar in.

Att de här filtren är osynliga innebär att vi som användare inte alltid är medvetna om vad som händer bakom kulisserna. Att nyhetsvärderingen skiljer sig åt mellan DI och TTELA har vi en inlärd förståelse för. Däremot finns det troligen gott om nätanvändare som ser sökmotorernas resultatlistor som någon slags objektiv sanning.

Jämfört med en morgontidning finns här ett par fundamentala skillnader. En är att jag känner till vilka filter respektive redaktion lägger på världen, vilket är hela anledningen till att jag inte nöjer mig med en morgontidning. Med prenumerationerna försäkrar jag mig också om att få se sånt som jag på förhand inte vet att jag är intresserad av. När jag bläddrar genom tidningarna upptäcker jag både spännande nöjesläsning och sånt som jag känner att jag behöver läsa för att hålla mig uppdaterad om frågor som i någon mening kan kallas för objektivt viktiga.

På nätet, däremot, leder sökmotorerna oss förbi förstasidorna direkt till det vi är intresserade av. På vägen går vi enligt Pariser miste om det där vi inte visste att vi ville eller borde läsa – vilket enligt honom är ett demokratiskt problem. Han tar våra listor över filmer vi någon gång tänkt se som ett exempel på varför: De innehåller ofta både filmer vi vill se (den lättillgängliga underhållningen) och sådant vi känner att vi borde se (dokumentärerna som ställer de svåra frågorna). Och i varje valsituation, när det äntligen finns tid för en film, då vinner oftast “vill” över “borde”.

En nättidning som vill maximera läsande ska enligt Parisers teorier därmed bygga personligt anpassade webbplatser som visar de artiklar som det är störst sannolikhet att den enskilde besökaren väljer att klicka på.

Men det mångsidiga är viktigt för att kunna fatta välgrundade beslut och för att bilda sig en uppfattning om sakernas tillstånd. Saker som vi ser upprepade många gånger har vi enligt Pariser en tendens att sätta större tilltro till. Ett skevt urval, och vi riskerar att fatta beslut på felaktiga grunder. Och det gäller inte bara de beslut som vi själva fattar, utan också de slutsatser som de automatiska filtren drar om oss. Ett bra filter får inte välja bort allt annat än artiklar om fotboll bara för att de fem första länkarna jag klickar på handlar om pågående fotbolls-VM i Tyskland. Förhastade slutsatser om användarna riskerar att skapa feedback-loopar, där fotbollsklick leder till fler fotbollsklick eftersom det främst är fotbollsartiklar som väljs ut. Bra filter måste istället testa nya teser om oss, allt som oftast slänga in något nytt i mixen för att se hur vi reagerar på det. Kanske den där fotbollsnörden också vill läsa om stickning, den grekiska finanskrisen eller de senaste rönen om torskbeståndet utanför den svenska västkusten?

Vad finns det då för lösning på det här problemet? Eli Pariser funderar inte särskilt mycket på det, istället är framtidsbilden han målar upp svart. Vi sitter alla i våra egna filterbubblor, med nyhetsartiklar utvalda och politiska budskap helt formade efter vilka vi är. Som sämre, mer lättledda medborgare tror jag faktiskt att man skulle kunna sammanfatta Parisers scenario.

Men teknikutvecklingen går inte obönhörligen åt ett förutbestämt håll. Det finns också alla möjligheter i världen att konstruera filter som prioriterar det vi tycker är intressant, men låter det objektivt viktiga slå igenom, oavsett vad det handlar om. Kanske är det svårt att bygga algoritmer som kan fatta beslut om vad som är viktigt, men med utvecklingen av sociala medier saknas det inte signaler med mänskligt ursprung. Delade länkar på Facebook och Twitter, till exempel.

De sociala nätverken lyfts ofta fram som alternativa nyhetskanaler, där mina vänner på Facebook och de jag följer på Twitter länkar mig vidare till det viktiga. Till skillnad från en svensk tidningsredaktion som åtminstone har som ambition att belysa saker ur många synvinklar kan jag dock inte ha samma förväntningar på mina nätkontakter. Men när det gäller raka händelsenyheter och till viss del även för artiklar som skildrar långsamma, stora skeenden fungerar de båda tjänsterna bra som “larm”.

En annan sak som Pariser också lämnar helt därhän är en diskussion om vad alternativet till ett personanpassat internet skulle vara.

Sökmotorer och filter har uppstått ur ett behov. Det fanns en tid när det gick att bygga kataloger som länkade till nätets alla sidor. Så är det inte längre.

Men hade det varit bättre om Googles sökresultat var sorterade i exakt samma ordning, oavsett vem det var som gjorde sökningen? Jag tror inte det. Tvärtom. Det skulle förvisso placera oss alla i en gemensam filterbubbla, men det skulle inte på något sätt göra det enklare för oss att upptäcka en alternativ världsbild.

Vilken väg teknikutvecklingen tar återstår att se, men den som är medveten om problematiken kan redan idag ta steg för att hantera den: Besök webbplatser du inte brukar besöka, följ många människor på Twitter (och använd tjänster som Summify för att sortera fram de populäraste länkarna som de delar med sig av), gå med i diskussionsforum eller grupper på Facebook för att möta personer med en annan syn på världen.

Detta är nog den största förtjänsten med Eli Parisers bok: Att han gör läsaren uppmärksam på de filterbubblor som finns på nätet, vilket i sin tur gör det möjligt att förhålla sig till dem och aktivt försöka delta i så många olika som möjligt.