RSS

Dagliga länksammanfattningar i WordPress utan “Share with note”

Google har i veckan byggt om RSS-läsaren Google Reader rejält. Nytt utseende som har fått massor av kritik, och ännu kraftigare kritik mot att flera funktioner fick stryka på foten.

En av dem är möjligheten att dela med sig av intressanta artiklar till vänner och bekanta. I Google Reader fanns tidigare en funktion som hette Share with notes. Den gjorde det möjligt att skriva en kort kommentar till ett blogginlägg eller en artikel, en kommentar som vänner på Google Reader kunde läsa. Kommentarerna kunde också, med plugins som Shareditems2WP, importeras till WordPress-bloggar där de sammanställdes till ett daglig länksammanfattning.

Men när Shared with note försvinner den möjligheten till snabbskrivna länksammanfattningar. Men det finns alternativ.

När jag själv gjorde länksammanfattningar med utgångspunkt i Shared with note använde jag inte Shareditems2WP utan ett plugin med liknande funktionalitet, Postalicious. Anledningen till att jag valde Postalicious var att jag enklare fick länktips med det utseendet som jag ville ha. Men med Googles förändringar i Reader är det en annan sak som gör Postalicious till det självklara valet: Möjligheten att välja varifrån kommentarerna och länkarna till sammanfattningarna ska hämtas.

Vid sidan av stöd för Google Reader fungerar Postalicious också med bland annat Pinboard och Delicious. Istället för att skriva kommentarerna i Google Reader får man istället göra det i en annan tjänst. Det blir inte riktigt lika enkelt, men slutresultatet blir det samma. Ett inlägg per dag, med alla de kommentarer som gjorts under de senaste 24 timmarna. Det går också att ställa in så att sammanfattningen sker på andra sätt, exempelvis varannan dag eller när det finns tio nya kommentarer.

Störst skillnad i arbetsflöde blir det i datorn. Där finns Delicious med som val under Share to, men ett klick där öppnar bokmärkestjänsten i ett nytt fönster. Den som däremot använder Reeder för att läsa RSS-flödet i en iPhone eller iPad märker ingen skillnad mot tidigare – där är det lika enkelt att spara ett bokmärke till Delicious som det tidigare var att använda Share with note.

För att det här ska fortsätta fungera är dock en förutsättning att Reeder inte utnyttjar några av de API:er i Google Reader som kommer att försvinna. Men så borde inte vara fallet: Allt Reeder behöver från RSS-flödet är länken till artikeln som ska kommenteras, och den finns ju fortfarande tillgänglig. Däremot kan osäkerheten kring Delicious framtid ställa till nya problem på sikt.

Min nya Internetguide ger omvärldskoll

Nu finns min senaste Internetguide, Flöden, kvitter och statusuppdateringar – en guide om omvärldsbevakning på nätet, klar. Guiden är en introduktion till hur du kan använda verktyg som Twitter och RSS för att hålla koll på de ämnen som intresserar just dig.

I förordet skriver jag bland annat:

Med hjälp av de verktyg och metoder som presenteras på de kommande sidorna ska du som läsare förhoppningsvis kunna gallra fram sådant som intresserar dig.

Guiden vänder sig i huvudsak till dig som ännu inte använder någon tjänst för att på ett strukturerat sätt omvärldsbevaka på nätet utan istället förlitar dig på en sökmotor när det är något specifikt du letar efter och i övrigt besöker några favoritsajter för att hålla dig uppdaterad om ”dina” ämnen.

Ambitionen är att hjälpa dig att få bättre koll på det som är viktigt för dig, med enkla metoder och utan någon stor kostnad. Tyngdpunkten ligger på alla de gratistjänster som finns tillgängliga på nätet.

Guiden finns för gratis nedladdning från .SE:s webbplats, där den också kan beställas i tryckt utförande.

Summify vaskar fram guldkornen på Twitter

Summify screenshot

Summify letar länkar i RSS-flöden, Twitter och Facebook och sammanställer en lista med de populäraste länkarna.

Att det behövs bättre filter för flödet i de sociala nätverken har jag varit inne på tidigare. I förrgår började jag testa Summify, och det ser riktigt lovande ut. Till tjänsten ansluter man sina konton hos Google Reader, Twitter och Facebook. Sen håller Summify koll på vilka länkar som dyker upp i flödet. Sidor som många länkar till är antagligen intressant läsning, och bubblar därför upp mot topplistan. Trevligt är att man en gång per dag kan få ett mail med de “bästa” lästipsen. Kan fungera som en bra start på arbetsdagen, eller som en sammanfattning när det snart är dags att koppla ner.

I sammanhanget är den här intervjun med Twitters Evan Williams också intressant. Han säger bland annat

It seems to me that almost all tools we rely on to manage information weren’t designed for a world of infinite info. They were designed as if you could consume whatever was out there that you were interested in. [...] I want Twitter to be an antidote to infinite information, not a cause of it.

Det nya sättet att göra retweets, att skicka intressanta tweets vidare, var ett första steg mot att ge Twitter ett redaktörslager. Mer verkar vara på gång.

Ocean Observations The Feed ska bli en RSS-läsare för soffan

Listan med prenumeration dyker upp i botten av skärmen.

RSS är dött, påstås det ibland. Ändå finns det dem som fortfarande lanserar nya RSS-läsare. Som svenska Ocean Observations. Nyligen dök företagets The Feed upp i iTunes Store. Som svårt beroende av mina RSS-prenumerationer har jag gett programmet en chans, för att se om det kan utmana suveräna Reeder som mitt förstahandsval. (Missa förresten inte att Reeder kommit i betaversion till OS X idag.)

Svaret visade sig vara nej. I alla fall inte än. Skälen är två: För det tycker jag att Reeder ger en bättre överblick över prenumerationerna. För det andra saknar The Feed än så länge stöd för Googles inbyggda funktion “dela med anteckning”. Eftersom jag använder den möjligheten för att enkelt kunna sammanställa tipsen jag publicerar här på min webbplats är det något jag inte klarar mig utan.

Men jag blev ändå nyfiken på varför Ocean Observations, som normalt hjälper kunder som Nokia, Ericsson och Vodafon med bland annat användargränssnitt, lanserar ett program direkt till slutanvändarna.

Max Rudberg och Sebastian Evans som sitter på Ocean Observations kontor i Japan svarade på mina frågor via mail:

Översiktsbild av de senaste texterna.

Varför har Ocean Observations utvecklat en egen Google Reader-app?

Vi är prylentusiaster och användare, och många av oss på Ocean skaffade iPad så fort den släpptes i USA. Tablet känns som det ultimata formatet för att konsumera innehåll. Vi såg en potential, men tyckte att utbudet fortfarande lämnade en del att önska.

Det var på en av våra Fedex-dagar som vi har en gång i kvartalet, en dag då vi får jobba fritt med vad vi vill, som vi bestämde oss för att jobba med en RSS-läsare för iPad.

Flera av oss konsumerar regelbundet RSS-feeds via Google Reader, till den grad att vi ofta äter frukost framför datorn. Så det kändes naturligt att RSS-läsare för iPad skulle kunna bli en hit.

Reeder lovordas av många användare. Vad gör The Feed bättre, tycker ni?

Reeder satte helt klart en helt ny standard och många av oss har använt den uteslutande fram tills dess att vår egen läsare var bruklig nog. Reeder gör många saker bra och har mycket fina och polerade detaljer och funkar bra i tablet-formatet.

Det vi tycker The Feed gör annorlunda är presentationen och navigationen. Du hamnar direkt i läsvyn, och om du vill kan du bara scrolla dig fram och hela tiden få mer att läsa.

Menyn för att dela intressanta länkar.

Navigationen tar plats i filtret som lägger sig som en pop-over ovanpå nyheterna och kan använda en stor del av skärmen istället för bara en bråkdel.

Vi tror att de här skillnaderna gör hela upplevelsen mer fokuserad och avslappnad, mer anpassad för den “soffdator” som iPad är.

Ni har valt ett gränssnitt som skiljer sig rätt mycket från Reeder, och andra appar också. Bland annat går det inte att se hur många olästa inlägg det finns i respektive mapp. Varför inte?

Vi vänder oss framförallt till den målgrupp som tycker att olästa antal i en badge är en stressfaktor i en RSS-läsare – ibland är det svårt att hinna med att läsa alla nyheter. Istället indikerar vi olästa nyheter med högar som ger en ungefärlig uppfattning om hur mycket läsning som finns från en specifik källa.

En av de viktigaste funktionerna i Reeder, och Google Reader för den delen, är möjligheten att kunna dela med sig av intressant läsning genom att lägga till lite egen text. Det går inte i The Feed. Varför har ni valt bort den möjligheten?

Den möjligheten finns för både Twitter och Facebook. Vi tycker att man ska kunna dela med sig och kommentera på det. Vi ska undersöka vad som kan ha gått fel med delningsfunktionen. Det här är en 1.0-produkt och det kan så klart finnas lite skavanker.

Vad har ni för framtidsplaner för The Feed?

Till en början vill vi höra vad användarna tycker! Vi har fokuserat hårt på det här upplägget under en längre tid. Det känns viktigt att lyssna på vad som sägs, ta till oss det och diskutera förbättringar.

Gör redaktören synlig på nätet

Vad är det jag som prenumerant av en papperstidning egentligen betalar för? Text och bild, givetvis. Distribution och tryck, så klart. Men i stor utsträckning också för det arbete som redaktörer och redigerare utför i skymundan.

Tjänsten redaktörskap är för mig värd många kronor.

I veckan har framtiden för RSS återigen bubblat upp som ett hett diskussionsämne på ett antal bloggar. Robert Scoble hör till dem som dödsförklarar RSS, och istället talar sig varm för Twitter och Facebook. Mathew Ingram hör till dem som fortfarande tror på tekniken.

Men det verkligt intressanta i den diskussionen är inte tekniken, utan just redaktörskapet. RSS är, menar kritikerna, bara en flod av rubriker. Länkarna som postas på Twitter och Facebook är däremot utvalda av personer som du på ett eller annat sätt litar på. Man kan givetvis hävda att flödena man prenumererar på i RSS-läsaren också är utvalda, men skillnaden mellan RSS-läsaren och Twitter är för stor för att det argumentet verkligen ska hålla.

Stor är också, ur samma aspekt, skillnaden mellan papperstidning och nättidning.

I papper är redaktören tydlig

I Google Reader har jag just nu prenumerationer på knappt 300 källor, på Twitter följer jag 649 personer. Jag läser väldigt mycket på skärm och när jag köper en iPad kommer det bli ännu mer.

Men vid frukostbordet är det morgontidningen som regerar. Morgontidningarna, rättare sagt. Fyra stycken kommer i brevlådan och dem kommer en iPad inte att kunna ersätta.

Förklaringen går att sammanfatta i ett ord: Redaktörskap.

Lägger man alla tekniska skillnader åt sidan, som att en papperstidning gör sig bättre när man delar frukostbord med en vild tvååring eller att innehållet i en pekdator är obegränsat, så är den stora skillnaden mellan det jag läser på skärm och det jag läser på papper just det.

På papper syns redaktörens arbete på varje uppslag. Det som bedömts som viktigt finns långt fram i tidningen, och får stor plats. Det mindre viktiga får en lite mer undanskymd placering. När jag sen sätter mig vid datorn och öppnar Google Reader, då saknas allt redaktörskap. Istället är det en helt osorterad flod av rubriker och länkar som väller över mig, där jag själv måste gallra fram det intressanta. Lika osynliga är redaktörerna nästan när man besöker tidningarnas webbplatser, något som Fredrik Strömberg skrev om i ett väldiskuterat blogginlägg i februari :

Vill du veta vad DN eller SvD står för? Eller vill du veta hur Aftonbladet eller Expressen egentligen ser på omvärlden. Titta då för allt i världen inte på deras sajter. För vad du ser är bara en ögonblicksbild, en ögonblicksbild som i all filosofisk mening alltid är fel. Hur ska vi kunna ge en bild av vad som är viktigt – och inte bara vad som är det senaste?

Svaret på frågan är inte enkel, men redaktörens arbete måste absolut bli synligare.

När tar nätredaktören ett kliv framåt?

Nu går det givetvis alltid att ha synpunkter på hur bra jobb redaktörerna på en morgontidning gör, om det är rätt grejer som prioriteras. Men i slutändan är det ändå deras arbete som till stor del förklarar varför tidningen fortfarande är en viktig del av morgonrutinen. De hjälper mig att spara tid genom att snabbt ge en överblick över det senaste dygnets viktigaste nyheter.

Jag vill ha en förstasida på nätet som lika bra som papperstidningens etta presenterar de viktigaste nyheterna det senaste dygnet, de senaste tolv timmarna eller vilket tidspann man nu väljer att jobba med. Inte en förstasida där man inte kan vara säker på att störst nyhet också ligger i topp. Innan en sådan etta finns på nätet kommer jag aldrig sluta prenumerera på en morgontidning. Faktum är att jag till och med är beredd att betala en slant för att få urvalet gjort i den digitala världen. En freemiummodell där det “oredaktörade” flödet i webbläsaren är gratis, medan sorteringen, prioriteringen och urvalet i en pekdator kostar pengar?

Men på nätet har redaktörskap också blivit något mer, nämligen det som diskussionerna om RSS kontra Twitter handlar om: Tipsandet. Man läser något intressant, tror att vänner och bekanta är intresserade och lägger upp en länk på Facebook eller skjuter ut den i Twitterflödet. Det är inte ett redaktörskap i traditionell bemärkelse, men i den enorma informationsfloden på nätet har det blivit nog så viktigt. Och jag undrar vilken redaktion i Sverige som blir först med att utnyttja det.

Redan har många enskilda personer börjat jobba som länkredaktörer och postar regelbundna blogginlägg där de kommenterar och tipsar om läsvärda texter på nätet, precis som jag gör här på bloggen. Men jag väntar fortfarande på att den första tidningsredaktionen i Sverige ska börja jobba på samma sätt. På redaktionerna blir massor av texter lästa varje dag. Somliga blir uppslag till egna jobb, andra görs det snabba rewrites på. Men det finns garanterat fler som skulle intressera läsekretsen.

För snart två år sedan föreslog Joakim Jardenberg att alla redaktioner borde ha en länkredaktör. Som jag läser idén handlar det om att hitta relevanta länkar till de artiklar som skrivs. Jag tycker att en länkredaktör lika gärna kan vara den som har i ansvar att sammanfatta kollegornas tips i en daglig uppdatering.

Behovet av duktiga redaktörer försvann inte med nätet. Det är dags att lyfta fram deras jobb också i den digitala världen.

Jag har tidigare skrivit om “döden för RSS“, om hur ny teknik utmanar redaktörsrollen och hur smarta filter hjälper oss att gallra i informationsflödet.

Smarta filter är framtiden för RSS

Det är inte information overload som är problemet. Det är filtren som inte fungerar. Det sa Clay Shirky på en konferens nyligen.

Ett informationsflöde större än vi mäktar med har funnits länge, resonerar Shirky. Ända sedan tryckpressen uppfanns. Och det var bara det ena problemet som tryckpressen gav upphov till, det andra var risk. Risk för den som trycker böcker, eftersom de måste sälja för att betala sig. In kom redaktörerna, med uppgift att se till att böckerna som trycktes var så bra att folk ville köpa.

Med internet har produktionskostnaden närmat sig noll, samtidigt som filtren till stora delar har saknat. Informationskollaps. På flera plan. RSS är ett.

Jag har tidigare argumenterat för att RSS och Twitter är komplement snarare än konkurrenter. Sedan jag skrev det blogginlägget har jag testat tre nya sätt att använda RSS. Feedly, som jag nämner i slutet av texten från förra våren, Fever och Twingly Channels. Och jag kan konstatera: RSS är dött. Åtminstone som vi en gång lärde känna tekniken, som en lista med rubriker sorterade i kronologisk ordning. Men de här tre tjänsterna visar att RSS inte är dött – om nyhetsflödet får passera genom ett eller flera fungerande filter.

Feedly, Fever och Twingly Channels har ett gemensamt grundtänk: Som användare prenumererar jag på de RSS-flöden som verkar intressanta, sen hjälper tekniken till att vaska fram de verkliga guldkornen.

Fever

Fever

Bäst just nu är Fever. Upplägget med en “Hot view” är smart. Där visas de texter som fått flest länkar från de flöden som jag prenumererar på. Och det riktigt kluriga är att de texter som tycker upp i den heta vyn inte ens behöver vara sådana som finns med i mina flöden. Är det tillräckligt många av mina källor som länkar till en text, då länkar Fever vidare till den också. Det var så jag upptäckte statistiken om trafik från Facebook till mediasajter i går. Jag har inte Hitwise-bloggen bland mina prenumerationer, men eftersom tre av mina källor länkade dit hittade jag den ändå. Smart är också att het-vyn dessutom innehåller alla källor som länkar till snackisen, något som gör det lätt att hitta kommentarerna om den.

Twingly Channels

Twingly Channels

På sikt är det tänkt att Twingly Channels ska fungera på ett sätt som påminner om Fever, men med ytterligare en viktigt faktor i rankingen: Den mänskliga. Fever är en RSS-läsare som jag använder på egen hand, medan Twingly Channels är ett samarbetsprojekt där deltagarna i en kanal också kan rösta på bra inlägg. Många röster flyttar en text uppåt i rankingen. Twingly Channels tar också med antalet omnämnande på Twitter i sina beräkningar. På sikt kan det antagligen fungera bra, men i den stängda beta som finns tillgänglig idag når totalupplevelsen inte upp till Fevers nivå. (Martin Källström, Twinglys vd, berättar mer om Channels i den här intervjun.)

Feedly

Feedly

Feedly, slutligen. Det här är instegstjänsten för den som vill testa något mer än en vanlig, kronologisk RSS-läsare. Feedly lägger sig som ett lager Google Reader, så först krävs ett konto där. Sen installerar man Feedly i sin webbläsare, Firefox, Chrome och Safari stöds. Här baserar sig sorteringen bland annat på vilka källor man grupperar som favoriter, och från vilka källor man ofta delar med sig av intressanta rubriker.

Ingen av de tre är perfekt. Fever kostar pengar, kräver en egen webbserver och behöver bättre funktioner för att dela med sig av intressant läsning till andra. Twingly Channels behöver ett bättre användargränssnitt. Och Feedly en bättre topplista över den bästa läsningen.

Men tillsammans visar de att det finns en framtid för RSS. Det började som ett sätt att slippa besöka alla webbplatser man vill ha koll på, att låta nyheterna komma till en. Nästa steg ligger helt klart i filterfunktionerna, och de är på väg att bli riktigt kraftfulla.

En sak som är extra smart med Fever och värd att nämna är att RSS-flödena delas in i två kategorier: Kindlings och Sparks. I den förra gruppen lägger man alla dem som man verkligen vill hålla järnkoll på, läsa varje eller nästan varje inlägg. I den senare de flöden som bara ska fungera som rankingsfaktor för het-vyn. Och här fungerar det alldeles utmärkt att lägga in Twitter-flöden från personer som ofta postar intressanta länkar i sin mikroblogg. Eller RSS-flödet över de populäraste bokmärkena på Delicious.

Jag har tidigare bloggat om hur jag tror att det här tre RSS-läsarna påverkar redaktörsrollen.

Twingly vill göra RSS-läsaren social

I Ny Teknik skrev jag om Twingly Channels i förra veckan. Här är ett längre utdrag ur intervjun jag gjorde med Linköpingföretagets vd Martin Källström.

Vad är Twingly Channels?

– En lösning på problemet med att hantera informationsflödet på webben. Ett sätt att hjälpa användarna att hitta de två-tre länkar varje dag som är mest relevanta för just dem.

Hur gör ni det?

– Användarna skapar kanaler för de ämnen som de vill bevaka. Till kanalerna kopplar de RSS-flöden från sajter som skriver om ämnet, och matar in sökord som används för kontinuerliga sökningar i realtidswebben. Dessutom kan användarna manuellt lägga in länkar de tycker passar i kanalen. Sen kommer allt material som finns i en kanal att ordnas efter relevans.

Hur görs rankingen?

– Användarna kan klicka på en länk för att markera att de tycker att en text är läsvärd. Men rankingen kommer också påverkas av hur många bloggar och mikrobloggar som länkar till en sida. Många länkar tyder på hög relevans.

Var hämtar ni datan som ligger till grund för rankingen?

– Dels kommer vi att använda vårt eget bloggsök och mikrobloggsök, som är globala sökmotorer. Dels kommer vi hämta in kommentarer från andra sociala tjänster, som Digg, Delicious och Flickr. Och även kommentarer från större blogghotell som WordPress.com och Blogspot. Det kommer att vara ett ständigt pågående arbete att identifiera den typen av sociala signaler som vi kan hämta från allt fler källor.

När ni går in och spindlar data hos Twitte, Flickr och de andra, går ni via deras vanliga, öppna API:er, eller gör ni det i en sådan omfattning att ni har speciella avtal och egna vägar in?

– Det kan jag inte svara på. Det är som med bloggsöket, det vi ser som vår affärshemlighet är de sätt som vi har identifierat för att gå in och hämta data.

Lite låter det som om Twingly Channels blir en korsning mellan Mahalo och Twine å ena sidan, RSS-läsarna Feedly och Feedafever å den andra. På Mahalo och Twine hjälps användarna åt göra länksamlingar inom olika områden, medan Feedly och Feedafever tittar på vad som händer i realtidswebben för att filtrera ut de mest relevanta texterna.

– Twinglys lösning för det här är väldigt snarlik det som Feedly och Feedafever gör. Skillnaden är att vi kopplar in en tydlig social aspekt, att användarna kommer att hjälpas åt att plocka fram det som är relevant för ett visst innehåll. En annan skillnad är att man i realtid kommer kunna diskutera och kommentera innehållet i kanalen. Det kommer att vara en mycket interaktiv känsla tack vare att vi använder en ny realtidsteknik som heter long polling. Det innebär att nya kommentarer kommer upp hela tiden när man skriver, ungefär som i chatt.

Hur kommer informationen att presenteras?

– I kanalen finns två vyer. En där allting som kommer in visas och en filtrerad vy där bara dagens mest intressanta länkar i kanalen finns.

– Har man ont om tid räcker det alltså att man tittar in i den filtrerade vyn någon gång per dag. Då får man koll på det viktigaste som händer i det här ämnesområdet. Har man mer tid kan man dyka ner i den större strömmen, och där kommentera och rösta på vad som är intressant innehåll. På så vis hjälper de användare som har mer tid för tillfället dem som just nu inte har så mycket tid.

Vem skapar kanalerna?

– Användarna själva. Man kan ha sina egna, men gör man det tillsammans blir resultatet bättre eftersom man då utnyttjar nätverkseffekten när många hjälps åt.

Hur viktar ni det som folk länkar och det som folk väljer att “tycka om” på sajten? Är det någon skillnad i påverkan på rankingen?

– Vi vill främja den sociala interaktionen. Till viss del kommer vi att vikta upp kommentarer och röster som sker hos oss i förhållande till kommentarer på externa sajter. Med tiden kommer vi också tillåta administratörerna för en kanal att styra viktningen av olika typer av rankingsignaler, och viktningen av vissa källor. Om man tycker att en väldigt populär blogg får oproportionerligt mycket utrymme kan man vikta ner den, om man inte tycker att den får tillräckligt mycket utrymme kan man vikta upp den.

Är nästa steg att göra det möjligt att vikta de personer som bidrar?

– Det är exempel på en typ av motåtgärder som kan bli nödvändiga. Både som administratör och enskild användare kommer man kunna säga att man inte vill se innehåll som är publicerat av en viss användare eller en viss källa.

Hur länge har ni hållit på med utvecklingen?

– På konceptnivå i ett och ett halvt år. Det började med att vi funderade på hur man skulle kunna göra en rss-läsare mer social. Och hur man kan åtgärda det här stora problemet med information overload som nästan alla som kommer i kontakt med internet drabbas av. Sen var det först i maj i år som vi såg att det kom tekniska lösningar som skulle göra det möjligt att skapa en väldigt interaktiv realtidsupplevelse. Samtidigt blev Twitter riktigt populärt och det blev allt större tillgång på signaler på vad som är intressant just nu – på samma gång som problemet med information overload blev ännu större. Så det var ett stort antal omvärldsfaktorer som gjorde att vi kände att det är helt rätt tid för något som Twingly Channels.

Hur ska det här generera intäkter till Twinly?

– För företag och andra organisationer, som politiska partier, kommer det att finnas en premiumtjänst som innebär att man kan ha stängda kanaler, så att man kan ha diskussioner bakom stängda dörrar. Exempelvis för att bevaka sitt varumärke. De kommer också kunna sätta upp öppna kanaler, för att låta användarna diskutera vissa ämnen under företagets varumärke. Ett företag som tillverkar löparskor skulle till exempel kunna starta en kanal om löpning.

Vad är den stora tekniska utmaningen med att lansera den här tjänsten?

– Det finns två svar. Det ena är att se till att realtidsuppdateringen ut till användarna är skalbar, så att den inte brakar ihop om det kommer in tusentals användare till samma kanal. Men den största är den användarmässiga. När vi startade systemet internt och lät alla på företaget prova, då skapade alla in sin egen kanal och la in sina favoritbloggar och tyckte att den egna kanalen var mycket bättre än alla andras. Det är definitivt en risk, att vi inte lyckas kommunicera värdet av den sociala aspekten. Utan att det blir en single player-applikation.

Hur ska ni undvika det?

– I början måste man ansöka om att få starta en kanal. Den initiala reaktionen ska inte blir att man testar genom att starta en ny kanal, utan att man istället testar genom att leta upp en kanal som verkar intressant. På det sättet vill vi styra användarkulturen in i ett sociala användarmönster.

RSS är nätets gigantiska hårddiskvideo

Det är Twitter som gäller. RSS har gjort sitt. Resonemanget dyker upp allt oftare, senast hos Techcrunch.

Men jag förstår inte resonemanget.

Twitter är fantastiskt, inget snack om den saken. Genom att hitta rätt mix av personer att följa får man ett aldrig sinande flöde av intressanta tankar och länkar till läsvärda texter.

Men sen har vi hela realtids-aspekten av mikrobloggandet. Twitter är inte e-post, man kan inte läsa allt alla skriver. När man varit bortkopplad från nätet ett tag hoppar man inte in i Twitter-flödet där man lämnade det, utan dit det hunnit under tiden.

Och här blir det tydligt att Twitter och RSS på sätt och vis är motsatser till varandra. Jag kan faktiskt inte ens se att de konkurrerar.

En analogi från televisionens värld: Twitter är direktsändning, RSS en riktigt avancerad hårddiskvideo med obegränsad kapacitet att spela in alla de kanaler och program du är intresserad av. När du har tid att slå dig ner i tv-soffan vid datorn finns allt som hänt sen sist sparat, tillgängligt att skummas igenom.

Det kan vara nya blogginlägg eller nyhetsrubrikerna från världens största tidningar. Men också, om du vill, de senaste uppdateringarna från Twitter: Flödena från några av de intressantaste personerna jag följer på Twitter har jag pluggat in i min RSS-läsare, för att snabbt kunna kolla igenom vad de skrivit medan jag var offline.

Men att RSS har sina problem och begränsningar, det råder det ingen tvekan om. En artikel i Slate sätter fingret på ett av dem:

RSS readers encourage you to oversubscribe to news. Every time you encounter an interesting new blog post, you’ve got an incentive to sign up to all the posts from that blog—after all, you don’t want to miss anything.

Överkonsumtion och avsaknad av fungerande filter, alltså.

Men det här är ett resonemang som är lika giltigt för Twitter. Ser du någon göra en retweet på ett intressant inlägg, då är frestelsen stor att börja följa personen som skrev det ursprungliga meddelandet. En dellösning är att rensa. Bland dem man följer på Twitter, och bland de bloggar och andra källor som puttar in sina uppdateringar via RSS. Att dra ner på konsumtionen.

En annan, som kommer bli allt viktigare och allt mer kraftfull, är att skaffa sig fungerande filter. Att få hjälp att sortera ut vad som egentligen är intressant i informationsfloden. Här är Feedly ett intressant exempel. Feedly är ett plugin till Firefox som förbättrar Google Reader, bland annat genom att på olika sätt försöka lista ut vad just du som användare är intresserad av att läsa.

För Ny Teknik skrev jag tidigare i våras om socialt sök, där vänner och bekanta i de sociala nätverken hjälper till att vaska fram de bästa träffarna på din sökning.

Hos Twitter har man planer på att förbättra sökfunktionen. Än så länge utan att precisera hur, men det vore osannolikt att inte också dra nytta av de kopplingar företaget kan se mellan sina användare.

Det sociala nätverket som jagar efter de läsvärda guldkornen, RSS som det stora fångstnätet. Varje gång du slår dig ner vid datorn eller kopplar upp dig från mobilen: En lista med de senaste, viktigaste och bästa lästipsen.

Så ser nog framtiden ut.