mikrobloggar

Attacken på Twitter avslöjar mikrobloggandets akilleshäl

Gårdagens stora it-händelse var överlastningsattacken mot Twitter, Facebook, Blogger och Youtube.

Kapade datorer användes för att skicka så mycket trafik till webbplatserna att de under någon timme eller två inte gick att komma ihåg. Måltavlan var enligt Cnet en georgier som använder alla sajterna.

Just attacken mot Twitter visar hur sårbar kommunikationen på nätet kan vara — när det går att sätta likhetstecken mellan ett företag och den kommunikationsteknik som företaget gör tillgänglig.

Det är inte många år sedan Hotmail och e-post för många var synonymer. För Hotmail var det givetvis en enorm marknadsföringsmässig framgång, men i realiteten betydde det inte någonting. Det var fortfarande samma gamla e-post Hotmail erbjöd, om än i ett lättillgängligt webbgränssnitt. En överlastningsattack mot Hotmail skulle förvisso innebär att miljoner och åter miljoner människor tillfälligt skulle stängas ute från sin Hotmail-adress.

Men det skulle inte innebära att e-posten slutade att fungera på en global skala. Alla de internetanvändare som valt att lösa sina e-postbehov på andra sätt skulle kunna fortsätta att skicka och ta emot e-post som vanligt, undantaget trafik till och från Hotmail.

Många menar att mikrobloggandet är på väg att ta över e-postens roll för snabb kommunikation. Gårdagens attack mot Twitter visar att tekniken ännu inte är mogen för det.

För när e-posten är en decentraliserad teknik är mikrobloggandet fortfarande helt centraliserat. Det finns tjänster som konkurrerar med Twitter, som Jaiku och svenska Bloggy. Decentralisering, på sätt och vis, men det handlar om isolerade öar. Twitter-användare kommunicerar på sitt håll, Jaiku-användare hos sig.

Det är därför överlastningsattacken mot Twitter i ett slag kunde tysta kommunikationskanalen för runt 45 miljoner användare. Det fanns en single point of failure.

Attacken igår visar att mikrobloggandet behöver decentraliseras på samma sätt som e-posten. Det finns initiativ som strävar ditåt.

I våras gjorde jag en e-postintervju med Jyri Engeström, en av upphovsmännen bakom Jaiku. På frågan om inte tjänsterna för mikrobloggande måste börja prata med varandra var hans svar:

The architecture of the Internet is one of decentralization. That’s why it has become so pervasive. Translated to the realm of Web services, a user should be able to communicate with the people they care about regardless of what site they use. This requires standards that everyone can rely on. Probably the most important task today is to work on defining these standards. We’ve made good progress so far with initiatives like OAuth, OpenID, PortableContacts, and OpenSocial. Hopefully these will soon be joined by a set of activity streams standards that will make it possible for services to interoperate.

Det är bara att stämma in i den förhoppningen. Nu erbjuder nätets alla tjänster på sätt och vis redan redundans för varandra. Att Twitter går ner några timmar är inte på något sätt en katastrof, under tiden Twitters tekniken jobbar på att lösa problemet finns en uppsjö av alternativa kommunikationsvägar. Men det är inte bra nog.

Attacken visar att man inte får glömma det som är internets styrka — decentraliseringen — när man bygger nytt.

Mikrobloggarna ger en försmak av socialt sök

Kvalitet och kvantitet. Så kan de drivande krafterna bakom söktjänsternas utveckling sammanfattas. Kvalitet, bland annat genom att algortimerna som räknar ut sökresultaten hela tiden förfinas. Kvantitet, genom att mängden information på nätet hela tiden ökar och då bland annat öppnar för nischade sökmotorer.

Problemet är att den tekniska utvecklingen inte hängt med i informationsexplosionen. Träffen som ligger i topp hos Google är bara sökjättens bästa gissning, den länk som det är högst sannolikhet att flest användare tycker är mest relevant.

I två artiklar i Ny Teknik intervjuade jag Martin Källström, vd på Twingly, och Jürgen Galler, produktchef för Googles söktjänster i EMEA, om det sociala söket. Där dina vänner påverkar träfflistan.

Det ligger fortfarande en bit fram i tiden, men redan idag kan mikrobloggarna med Twitter i spetsen ge en försmak av det som komma skall.

Just nu följer jag 100 personer på Twitter. Långt i från alla korta inlägg som passerar förbi på min skärm under en arbetsdag är intressanta. Men tillräckligt många för att Twitter ska vara ett värdefullt verktyg i jobbet. Inte minst för alla läsvärda länkar som de personer jag följer postar.

Genom att följa ”rätt” personer skräddarsyr jag twitterflödet att passa just mig. Bland de jag följer finns personer som jobbar inom den svenska mediabranschen, där finns folk som utvecklar webbläsare, som jobbar med it-säkerhet, några som använder samma publiceringssystem. Det är en mix som passar mig, och ser till att Twitter ett par gånger om dagen kommer att innehålla — bland annat — 140 tecken om just de ämnena. Mikrobloggen blir därmed ett väldigt bra sätt för mig att passivt upptäcka nya saker som jag är intresserad av.

Men personer som postar (för mig) relevanta länkar skulle givetvis också kunna ha en del att säga om träfflistan i Google, när jag aktivt letar efter information. Har flera av mina kontakter gillat en träff på sidan två, då kan den hamna högre upp.

Ju förr sökföretagen rullar ut socialt sök, desto bättre för alla oss som jagar information på nätet. Martin Källström säger att Twingly ska ta det första stegen mot sociala funktioner inom ett år. Hur Googles planer ser ut vill Jürgen Galler inte avslöja.

Twitter något för redaktionen?

Det är mycket mikrobloggar nu. Twitter verkar vara på väg att expandera sin användarbas i Sverige. Rätt rejält. Sedan länge är det många svenskar som annars använder Jaiku.

För journalister lyfts ofta mikrobloggar fram som ett nytt, effektivt arbetsredskap.

För det mesta handlar det om hur journalisterna ska kunna kommunicera med sina läsare. Sen finns det också exempel på hur redaktioner använder mikrobloggar för att samarbeta.

Vad jag ännu inte har sett är exempel på hur redaktioner använder mikrobloggar för att effektivisera arbetet inne på redaktionen. Ett internt mikrobloggande borde kunna vara ett fruktansvärt effektivt sätt att hålla hela redaktionen uppdaterad om vem som håller på med vad.

När jag jobbade på Ny Teknik gjorde vi ett försök med en redaktions-wiki, just för att hålla koll på vilka artiklar reportrarna höll på med. Den lyfte aldrig, det blev för tungrott. En mikroblogg borde vara som klippt och skuren för uppgiften.

Och när jag ändå är inne på möjligheterna med nya webbverktyg: Sociala bokmärken borde vara användbara för att dela med sig av grundresearchen man gör på en redaktion varje dag. För att hjälpa kollegorna att hitta intressant läsning. (En redaktion som gör det senare bör naturligtvis också dela med sig av länkarna till sin webbplats besökare.)

Finns det några redaktioner, i Sverige eller utomlands, som jobbar så här?