media

Snart kommer Flipboard till telefonen

Av Anders Thoresson i Bloggat Inga kommentarer Tags: , ,

One thing we know is that people use their iPads, in general, and Flipboard, in particular, before breakfast and from 8 p.m. to 11 p.m. Prime time. People use their iPads at home and they use their laptops and their smartphones the rest of the day. What we hope is the iPhone app we’re creating is a product to be used during the rest of the day—it’s a very, very different product and with very different constraints and considerations than the iPad.

— Josh Quittner

Vänsterkryss och sistasidor i den digitala världen

Av Anders Thoresson i Bloggat Inga kommentarer Tags: , , ,

Jag har fått en ny favorittidning på pekplattan. DN. Men inte appvarianten DN+, utan en pdf-prenumeration på den vanliga papperstidningen. Varför? Jag är inte riktigt säker själv, men jag tror att det handlar om tre saker: Vänsterkryss, överblick och sistasidor.

Jag har tidigare argumenterat för att redaktörerna ska få en mer framskjuten position i tidningarnas digitala kanaler. Tydligare än när det kommer till beslutet om papperstidningens vänsterkryss, vilken nyhet som ska få det största och mest framträdande utrymmet på tidningens förstasida, blir inte redaktörernas arbete.

Men på webben har de sedan länge tagit ett kliv tillbaka. Många gånger är det “senaste nytt” istället för “viktigaste nytt” som toppar nättidningarnas webbplatser. Jämför med en morgontidning, där man som läsare direkt vid frukostbordet får en första läshjälp – “det här tycker vi är dagens viktigaste nyheter”. Det är inte alltid som tidningens toppnyhet är vad jag väljer att läsa när jag bläddrar vidare. Men ofta är toppnyheten av sådan vikt och betydelse att det är bra att åtminstone ha sett den på förstasidan.

Inne i tidningen, oavsett om den kommer på papper i brevlådan eller som pdf i mejllådan, får jag fortsatt överblick. Jag ser direkt vad som är notiser, vad som är stora jobb, vad som är nyhetsmaterial, vad som är feature. Subtila signaler som hjälper mig att prioritera vad som ska läsas nu, vad jag är ointresserad av och vad jag ska försöka komma ihåg att läsa senare.

Och till slut har jag bläddrat mig fram till sistasidan. När jag kommit dit, då vet jag att tidningen är färdigläst och att den går att lägga undan i väntan på nästa. Kanske är det också därför jag gillar RSS-läsare som Reeder och Google Reader, men har haft svårt för Flipboard. I Reeder och Google Reader finns en siffra som i klartext talar om hur många olästa inlägg som finns. Det kan vara stressande, men när den är nere på noll vet jag att jag läst allt (eller i alla fall har markerat allt som läst) och kan börja om på ny kula senare.

Förstasida, sistasida och överblicken är tre egenskaper hos papperstidningen som varit svåra att återskapa på webben. Jag är inte säker på att det är saker som måste återskapas, men jag är säker på att det är egenskaper som jag saknar när jag jämför webb och papper. Och även om man ska vara försiktig med att dra slutsatser bara utifrån sina egna synpunkter tror jag ändå att det finns anledning att fundera på detta i plattornas värld.

Jag menar inte att det är pdf-tidningar som är framtiden. I jämförelse är DN+ mycket snyggare än pdf-varianten av tidningen, och tar givetvis mycket bättre till vara på möjligheterna som den nya tekniken för med sig. Från pdf-versionen kan jag spara enskilda sidor som jag villl läsa senare, men Bonnier har antytt att liknande funktioner är på gång i News+, plattformen som driver bland annat DN+. Introduktionsfilmen som DN presenterade i höstas visade också funktioner för att enkelt kunna dela med sig av artiklar till bekantskapskretsen.

Men jag tror fortfarande att det finns många goda exempel att hämta från pappret när tidningarna nu anpassas till pekplattorna, inte minst när det gäller presentationen. Ett tydligt slut har DN+ och de andra tidningsapparna redan, jag vet när jag har läst klart. Däremot upplever jag att formgivningen är för magasinslik, nyhetskänslan saknas. Det finns tendenser till vänsterkryss på apparnas “förstasida”, men puffarna i övrigt är få och korta. Inne i tidningen finns ingen överblick som hjälper mig som läsare att avgöra om en nyhet är viktig eller mer perifer.

Hur det ska lösas? Ingen aning, tyvärr. Men jag vet att jag vill ha den.

Skapar pekplattor nya klyftor mellan läsare och skribent?

Av Anders Thoresson i Bloggat 2 kommentarer Tags: , , ,

iPad“Ipad riskerar att öka klyftan mellan skribenter och läsare“, skriver Martin Gelin i Sydsvenskan. Orsaken är att iPad och de appar som etablerade medieföretag lanserat främst bjuder in till konsumtion, inte produktion.

Jag håller till stor del med i beskrivningen, men inte i slutsatsen.

Redan när jag sammanfattade mina två första veckor som iPad-användare skrev jag att det är en pryl snarare för konsumtion än produktion:

Den stora skärmen kombinerat med den låga vikten gör den fantastiskt bra för att läsa på. Texter som sparats i Instapaper, RSS-flödet i Reeder eller Twitter i Twitters egen iPad-app. Bilder och film gör sig givetvis också bra.

Några månader senare finns det inte någon anledning att revidera det påståendet: En väldigt liten del av det jag skriver, skriver jag på min iPad. Men en betydande del av det jag läser under en normal arbetsdag, det läser jag på min iPad.

Det här är inte något unikt för Apples pekplatta. Det är ett användningsmönster som kommer med den fysiska utformningen, som helt enkelt gör att en pekplatta inte är bekväm att skriva på. Jag har under hösten testat två andra modeller, en Samsung Galaxy Tab och en Kendo M7, som båda använder Android som operativsystem. Med Samsungs platta går det att ta kort och det något mindre formatet gör den enklare att skriva på när man står upp. Annars är det inte några stora skillnader det handlar om: Pekplattor är i första hand bra för tillbakalutad konsumtion, i fotölj eller säng.

Men det finns ett stort “men” som gör att jag ändå inte delar Martin Gelins slutsats, att pekplattorna skulle öka avståndet mellan läsare och skribent.

“Produktionsproblemet” gäller bara längre texter. Det händer förvisso att jag skriver hela artiklar på min iPad. Antingen handlar det om att jag vill resa lätt och lämnat datorn på kontoret. Eller att jag har svårt att koncentrera mig. Då är iA Writer perfekt, med en skrivmiljö som påminner om en gammal skrivmaskin, där varken Facebook, mail eller annat tränger sig på.

Men nu är inte långa texter allt som produceras. Mina länktips kommer nästan uteslutande från min iPad. Det är i RSS-läsaren Reeder som jag hittar majoriteten av de länkar jag tipsar om, och i programmet finns en funktion för att spara länkar tillsammans med kommentarer. Tillsammans hamnar sedan både länkar och kommentarer här på min webbplats, i stort sett helt automatiskt. Just den typen av delande som Martin Gelin menar är en del av den sociala webbens dynamik. Och sällan är en artikelkommentar längre än att den går att knacka ihop från en pekplatta.

Möjligen skulle Martin Gelins andra argument, att dagens tidningsappar inte har tillräckligt utvecklade sociala funktioner, på sikt kunna öka klyftorna mellan skribent och läsare. Men jag tror och hoppas att de bristerna bara handlar om att funktionerna ännu inte är på plats. Det har tagit tid, men de flesta webbplatser som drivs av etablerade, svenska mediehus har idag gott om delningsfunktioner och annat. Att samma möjligheter inte skulle få ta plats i den nya kanal som pekplattorna utgör har jag svårt att tänka mig.

Att iPaden är så bra att läsa på innebär att jag faktiskt läser mer. Och utan läsande, tittande och lyssnande inga nya intryck, inget nytt att fundera över, inget nytt att diskutera.

Martin Gelins text upptäckte jag via en diskussion som jag såg i Twitters iPad-app. Artikeln läste jag direkt, men det här inlägget fick vänta tills jag satt vid datorn. Hade på känn att det skulle bli för långt för att skriva i pekplattan.

Men skrivet blev det ändå.

Frågan är vems tes det stärker.

Jag ger Flipboard en ny chans

Av Anders Thoresson i Bloggat 2 kommentarer Tags: , , ,

Det har blivit dags att ge Flipboard en andra chans. Tidigare har jag avfärdat iPad-appen som snygg men inte särskilt användbar. Jag har nog haft fel.

Igår skrev Joakim Jardenberg om Dagens Flip, ett twitterflöde där han postar länkar till dagens, i sitt tycke, viktigaste nyheter. Länkarna går givetvis att följa från twitter.com eller valfri Twitter-klient. Men det är när det läggs till i Flipboard som det blir riktigt bra.

När jag ändå var inne i Flipboard och testade Dagens Flip upptäckte jag också att stödet för både Google Reader och Twitter har förbättrats avsevärt. Nu är det inte längre “allt eller inget” som gäller. Istället kan man som användare välja vilka mappar i Google Reader som ska synkas, eller vilka delar av Twitter man vill följa i Flipboard. Bland annat. Om det här verkligen är nytillkomna funktioner, eller bara jag som tidigare tittat slarvigt låter jag vara oskrivet, men stor skillnad gör dem i alla fall.

Men det är inte att titta på Flipboard idag som är det mest spännande. Istället är det intervjun från julveckan som jag bäddat in här ovan, där Flipboards vd Mike McCue pratar om framtiden, som jag gör mig mest nyfiken.

Från en publicistisk synvinkel är diskussionen om annonsformat intressant. McCue jämför bland annat dagens webbannonser med de som finns i tryckta magasin. Den ena sorten tycker läsarna är mest i vägen, de andra läser de ofta med stor behållning. Genom att i Flipboard återinföra “tidningssidan” som begrepp (istället för att skrolla nedåt allteftersom man läser bläddrar man sig igenom innehållet, helsida efter helsida) ger det också bättre annonsmöjligheter, menar han. Annonserna går att göra lika snygga som i tryck, men med samma förbättrade precision som på webben.

Och ur användarvinkel är det också spännande att höra hur de tänker angripa det som jag tycker varit Flipboards största svaghet: Att programmet inte klarar det enorma informationsflödet som kommer via Facebook, Twitter och RSS-prenumerationer. Hos Flipboard funderas det en hel del om hur smarta filter kan hjälpa till. I somras, nästan samtidigt som Flipboard lanserades, köptes Ellerdale. Det företaget utvecklade algoritmer som kan vaska fram det viktigaste ur varje användares flöde.

Jag flyttar fram Flipboard till min iPads första skärm, och ger programmet en ny chans ett tag framöver.

Gör redaktören synlig på nätet

Av Anders Thoresson i Bloggat 4 kommentarer Tags: , , ,

Vad är det jag som prenumerant av en papperstidning egentligen betalar för? Text och bild, givetvis. Distribution och tryck, så klart. Men i stor utsträckning också för det arbete som redaktörer och redigerare utför i skymundan.

Tjänsten redaktörskap är för mig värd många kronor.

I veckan har framtiden för RSS återigen bubblat upp som ett hett diskussionsämne på ett antal bloggar. Robert Scoble hör till dem som dödsförklarar RSS, och istället talar sig varm för Twitter och Facebook. Mathew Ingram hör till dem som fortfarande tror på tekniken.

Men det verkligt intressanta i den diskussionen är inte tekniken, utan just redaktörskapet. RSS är, menar kritikerna, bara en flod av rubriker. Länkarna som postas på Twitter och Facebook är däremot utvalda av personer som du på ett eller annat sätt litar på. Man kan givetvis hävda att flödena man prenumererar på i RSS-läsaren också är utvalda, men skillnaden mellan RSS-läsaren och Twitter är för stor för att det argumentet verkligen ska hålla.

Stor är också, ur samma aspekt, skillnaden mellan papperstidning och nättidning.

I papper är redaktören tydlig

I Google Reader har jag just nu prenumerationer på knappt 300 källor, på Twitter följer jag 649 personer. Jag läser väldigt mycket på skärm och när jag köper en iPad kommer det bli ännu mer.

Men vid frukostbordet är det morgontidningen som regerar. Morgontidningarna, rättare sagt. Fyra stycken kommer i brevlådan och dem kommer en iPad inte att kunna ersätta.

Förklaringen går att sammanfatta i ett ord: Redaktörskap.

Lägger man alla tekniska skillnader åt sidan, som att en papperstidning gör sig bättre när man delar frukostbord med en vild tvååring eller att innehållet i en pekdator är obegränsat, så är den stora skillnaden mellan det jag läser på skärm och det jag läser på papper just det.

På papper syns redaktörens arbete på varje uppslag. Det som bedömts som viktigt finns långt fram i tidningen, och får stor plats. Det mindre viktiga får en lite mer undanskymd placering. När jag sen sätter mig vid datorn och öppnar Google Reader, då saknas allt redaktörskap. Istället är det en helt osorterad flod av rubriker och länkar som väller över mig, där jag själv måste gallra fram det intressanta. Lika osynliga är redaktörerna nästan när man besöker tidningarnas webbplatser, något som Fredrik Strömberg skrev om i ett väldiskuterat blogginlägg i februari :

Vill du veta vad DN eller SvD står för? Eller vill du veta hur Aftonbladet eller Expressen egentligen ser på omvärlden. Titta då för allt i världen inte på deras sajter. För vad du ser är bara en ögonblicksbild, en ögonblicksbild som i all filosofisk mening alltid är fel. Hur ska vi kunna ge en bild av vad som är viktigt – och inte bara vad som är det senaste?

Svaret på frågan är inte enkel, men redaktörens arbete måste absolut bli synligare.

När tar nätredaktören ett kliv framåt?

Nu går det givetvis alltid att ha synpunkter på hur bra jobb redaktörerna på en morgontidning gör, om det är rätt grejer som prioriteras. Men i slutändan är det ändå deras arbete som till stor del förklarar varför tidningen fortfarande är en viktig del av morgonrutinen. De hjälper mig att spara tid genom att snabbt ge en överblick över det senaste dygnets viktigaste nyheter.

Jag vill ha en förstasida på nätet som lika bra som papperstidningens etta presenterar de viktigaste nyheterna det senaste dygnet, de senaste tolv timmarna eller vilket tidspann man nu väljer att jobba med. Inte en förstasida där man inte kan vara säker på att störst nyhet också ligger i topp. Innan en sådan etta finns på nätet kommer jag aldrig sluta prenumerera på en morgontidning. Faktum är att jag till och med är beredd att betala en slant för att få urvalet gjort i den digitala världen. En freemiummodell där det “oredaktörade” flödet i webbläsaren är gratis, medan sorteringen, prioriteringen och urvalet i en pekdator kostar pengar?

Men på nätet har redaktörskap också blivit något mer, nämligen det som diskussionerna om RSS kontra Twitter handlar om: Tipsandet. Man läser något intressant, tror att vänner och bekanta är intresserade och lägger upp en länk på Facebook eller skjuter ut den i Twitterflödet. Det är inte ett redaktörskap i traditionell bemärkelse, men i den enorma informationsfloden på nätet har det blivit nog så viktigt. Och jag undrar vilken redaktion i Sverige som blir först med att utnyttja det.

Redan har många enskilda personer börjat jobba som länkredaktörer och postar regelbundna blogginlägg där de kommenterar och tipsar om läsvärda texter på nätet, precis som jag gör här på bloggen. Men jag väntar fortfarande på att den första tidningsredaktionen i Sverige ska börja jobba på samma sätt. På redaktionerna blir massor av texter lästa varje dag. Somliga blir uppslag till egna jobb, andra görs det snabba rewrites på. Men det finns garanterat fler som skulle intressera läsekretsen.

För snart två år sedan föreslog Joakim Jardenberg att alla redaktioner borde ha en länkredaktör. Som jag läser idén handlar det om att hitta relevanta länkar till de artiklar som skrivs. Jag tycker att en länkredaktör lika gärna kan vara den som har i ansvar att sammanfatta kollegornas tips i en daglig uppdatering.

Behovet av duktiga redaktörer försvann inte med nätet. Det är dags att lyfta fram deras jobb också i den digitala världen.

Jag har tidigare skrivit om “döden för RSS“, om hur ny teknik utmanar redaktörsrollen och hur smarta filter hjälper oss att gallra i informationsflödet.

Ta datorvägen ut från redaktionen

Av Anders Thoresson i Bloggat Inga kommentarer Tags: , ,

En god gammal reporterregel är att man inte kan sitta vid sitt skrivbord hela dagarna. Man måste lämna redaktionen och träffa folk, lyder den. Annars inga bra nyheter eller intressanta reportageuppslag.

Det är dags att anpassa regeln till 2010-talet.

Fortfarande gäller den gamla skrivningen. Inte minst gäller det intervjuer som nästan alltid blir bättre på plats än över telefon. Ofta ger kallpratet i hissen någon extra information eller ett nytt uppslag. Ofta finns det något i miljön som är intressant.

Men det räcker inte längre att lämna sitt skrivbord och gå ut genom redaktionens dörr. Lika viktigt är det att lämna redaktionen via internet. Att ge sig ut i bloggar, till Facebook och diskussionerna på Twitter.

Som reporter kan man idag ha så oerhört många fler tentakler ute än vad som någonsin varit möjligt tidigare, det går att lyssna på så många fler samtal idag än för bara några år sedan.

Jag hade en idé om att räkna alla artikeluppslag som jag i år får via sociala medier. Jag har lagt ner den ansatsen. Inte för att de visade sig vara för få för att räkna. Utan precis tvärt om.

Smarta filter är framtiden för RSS

Av Anders Thoresson i Bloggat Inga kommentarer Tags: , , , ,

Det är inte information overload som är problemet. Det är filtren som inte fungerar. Det sa Clay Shirky på en konferens nyligen.

Ett informationsflöde större än vi mäktar med har funnits länge, resonerar Shirky. Ända sedan tryckpressen uppfanns. Och det var bara det ena problemet som tryckpressen gav upphov till, det andra var risk. Risk för den som trycker böcker, eftersom de måste sälja för att betala sig. In kom redaktörerna, med uppgift att se till att böckerna som trycktes var så bra att folk ville köpa.

Med internet har produktionskostnaden närmat sig noll, samtidigt som filtren till stora delar har saknat. Informationskollaps. På flera plan. RSS är ett.

Jag har tidigare argumenterat för att RSS och Twitter är komplement snarare än konkurrenter. Sedan jag skrev det blogginlägget har jag testat tre nya sätt att använda RSS. Feedly, som jag nämner i slutet av texten från förra våren, Fever och Twingly Channels. Och jag kan konstatera: RSS är dött. Åtminstone som vi en gång lärde känna tekniken, som en lista med rubriker sorterade i kronologisk ordning. Men de här tre tjänsterna visar att RSS inte är dött – om nyhetsflödet får passera genom ett eller flera fungerande filter.

Feedly, Fever och Twingly Channels har ett gemensamt grundtänk: Som användare prenumererar jag på de RSS-flöden som verkar intressanta, sen hjälper tekniken till att vaska fram de verkliga guldkornen.

Fever

Fever

Bäst just nu är Fever. Upplägget med en “Hot view” är smart. Där visas de texter som fått flest länkar från de flöden som jag prenumererar på. Och det riktigt kluriga är att de texter som tycker upp i den heta vyn inte ens behöver vara sådana som finns med i mina flöden. Är det tillräckligt många av mina källor som länkar till en text, då länkar Fever vidare till den också. Det var så jag upptäckte statistiken om trafik från Facebook till mediasajter i går. Jag har inte Hitwise-bloggen bland mina prenumerationer, men eftersom tre av mina källor länkade dit hittade jag den ändå. Smart är också att het-vyn dessutom innehåller alla källor som länkar till snackisen, något som gör det lätt att hitta kommentarerna om den.

Twingly Channels

Twingly Channels

På sikt är det tänkt att Twingly Channels ska fungera på ett sätt som påminner om Fever, men med ytterligare en viktigt faktor i rankingen: Den mänskliga. Fever är en RSS-läsare som jag använder på egen hand, medan Twingly Channels är ett samarbetsprojekt där deltagarna i en kanal också kan rösta på bra inlägg. Många röster flyttar en text uppåt i rankingen. Twingly Channels tar också med antalet omnämnande på Twitter i sina beräkningar. På sikt kan det antagligen fungera bra, men i den stängda beta som finns tillgänglig idag når totalupplevelsen inte upp till Fevers nivå. (Martin Källström, Twinglys vd, berättar mer om Channels i den här intervjun.)

Feedly

Feedly

Feedly, slutligen. Det här är instegstjänsten för den som vill testa något mer än en vanlig, kronologisk RSS-läsare. Feedly lägger sig som ett lager Google Reader, så först krävs ett konto där. Sen installerar man Feedly i sin webbläsare, Firefox, Chrome och Safari stöds. Här baserar sig sorteringen bland annat på vilka källor man grupperar som favoriter, och från vilka källor man ofta delar med sig av intressanta rubriker.

Ingen av de tre är perfekt. Fever kostar pengar, kräver en egen webbserver och behöver bättre funktioner för att dela med sig av intressant läsning till andra. Twingly Channels behöver ett bättre användargränssnitt. Och Feedly en bättre topplista över den bästa läsningen.

Men tillsammans visar de att det finns en framtid för RSS. Det började som ett sätt att slippa besöka alla webbplatser man vill ha koll på, att låta nyheterna komma till en. Nästa steg ligger helt klart i filterfunktionerna, och de är på väg att bli riktigt kraftfulla.

En sak som är extra smart med Fever och värd att nämna är att RSS-flödena delas in i två kategorier: Kindlings och Sparks. I den förra gruppen lägger man alla dem som man verkligen vill hålla järnkoll på, läsa varje eller nästan varje inlägg. I den senare de flöden som bara ska fungera som rankingsfaktor för het-vyn. Och här fungerar det alldeles utmärkt att lägga in Twitter-flöden från personer som ofta postar intressanta länkar i sin mikroblogg. Eller RSS-flödet över de populäraste bokmärkena på Delicious.

Jag har tidigare bloggat om hur jag tror att det här tre RSS-läsarna påverkar redaktörsrollen.

Var är det offentliga Sveriges data?

Av Anders Thoresson i Bloggat Inga kommentarer Tags: , , ,

Det blev ingen rankningslista. Tidningen Fokus och sajten Makthavare hade som mål att lista de svenska myndigheter som är bäst på att göra sin rådata tillgänglig på nätet – och att ställa de sämsta i skamvrån.

Nu ger man upp. Joakim Jardenberg förklarar varför:

Efter många veckors arbete är det bara att konstatera: det blev ingen hitlist. De goda exemplen lyser med sin frånvaro.

I sin text lyfter han ändå fram Riksantikvarieämbetet som en myndighet med ambitioner. Med data från dem har göteborgsföretaget Locago byggt en mobilapplikation som gör det enkelt att hitta fornlämningar i närheten av platsen där man befinner sig.

Men i övrigt — inget.

Det här är märkligt. Tidigare i höstas skrev jag om öppna API:er i Ny Teknik. Ett av företagen som öppnat upp sina tjänster för tredjepartsutvecklare är Spotify. I artikeln förklarar Sophia Bendz, pr-ansvarig på företaget, varför:

Vi hoppas att det ska dyka upp kreativa lösningar som vi inte ens har tänkt på.

Ett liknande argument till varför det är viktigt med öppenhet lyfter Gartners analytiker Eric Knipp fram i texten:

Ett öppet API hjälpa till att öka ett företags räckvidd och genomslag.

Om näringslivet menar att öppna API:er kan ge nya tjänster och öka räckvidd och genomslag, borde då inte det samma gälla ett lands offentliga verksamhet? Det tror i alla fall Barack Obama. Han har tagit initiativ till webbplatsen data.gov som ska vara samlingspunkten för datakällor från det offentliga USA. I en intervju med Wired förklarade Vivek Kundra, nytillträdd CIO för landet, i somras tankarna med satsningen.

I Sverige finns alltså ännu inget liknande, från officiellt håll. På opengov.se gör Peter Krantz på eget initiativ en ansträngning för att samla ihop de datakällor som faktiskt finns. Men än så länge är det glest i samlingen: 53 källor, 7 av dem öppna.

Tidigare i höstas hade jag mailkontakt med Peter Krantz, och som svar på frågan om varför han startat opengov.se svarade han:

Mitt huvudsakliga syfte med datadelen av opengov.se var att starta en debatt om tillgång till elektronisk data från offentlig sektor. Jag har deltagit i liten skala i W3C:s e-government interest group där detta varit en central fråga. Min uppfattning är att det pågår många initiativ runt om i världen men väldigt få i Sverige.

Man kan bara hoppas att han och alla andra som brinner för det här lyckas. De möjliga vinsterna för Sveriges medborgare är stora.

Nya nättjänster utmanar redaktörsrollen

Av Anders Thoresson i Bloggat Inga kommentarer Tags: , , ,

Med bloggverktyg som WordPress och Blogger är det möjligt för vem som helst att utmana redaktionernas reportrar. Vem som helst kan nå ut till hela världen, utan att ha ett jobb som journalist. Nu kommer en ny våg av tjänster, och med Twingly Channels, Feedly och Fever är det redaktörens arbetsuppgifter som flyttar ut på nätet.

Redaktörerna har länge varit ett av de traditionella redaktionernas tyngsta trumfkort. Vid sidan av de egna nyheter som produceras varje dygn fångar redaktörerna upp det viktigaste ur nyhetsflödet och ser till att notiser, fördjupningar och uppföljningar blir skrivna.

Rollen som gatekeeper är viktig, den genomsnittlige läsaren, lyssnaren, tittaren har ingen möjlighet att hålla koll på lika många källor som någon som har det som sitt jobb. Eller?

Påståendet är en sanning så länge man tänker sig att bevakningen ska utföras på samma sätt som en redaktör jobbar idag: Genom att skumma de viktigaste nyhetssajterna, genom att följa flödet från Tidningarnas Telegrambyrå, genom att hålla ett öga på BBC och CNN. Den som inte har det som arbetsuppgift kan aldrig göra samma jobb, till det finns ingen tid.

Inte om det ska göras manuellt, och på egen hand.

Men vad säger att det måste göras manuellt, och på egen hand? Ingenting, åtminstone inte på sikt. Samma tekniska utveckling som gjorde det möjligt för vem som helst att publicera sig på nätet håller nu på att förändra förutsättningarna för redaktörsrollen.

Fram tills idag har en RSS-läsare varit det närmaste man som privatperson kunnat komma redaktörens arbete. Men med ett program som Feeddemon eller en tjänst som Google Reader är inte ens halva lösningen på plats. Man får det massiva inflödet av rubriker, men det tunga arbetet återstår: Att hitta det som är mest läsvärt, det som intresserar just mig mest. Och många är de som på egen hand försökt hålla kolla på hundratals RSS-flöden och snart tvingats ge upp.

Digg, som lanserades 2004, är ett av de första försöken att crowdsourca redaktörens arbete. Diggs användare röstar på texterna de tycker är intressantast. Med många röster dyker en länk upp på Diggs förstasida.

Problemet med tjänster som Digg är att användarbasen kan bli för stor, att gruppens gemensamma nyhetsvärdering inte stämmer med mina intressen. Vad som behövs är en plattform för smalare samarbete, mer individanpassat.

Och det är just vad Twingly Channels, Feedly och Fever har som målsättning. Hur skiljer sig åt mellan de tre, men målet är det samma: Att vaska fram de rubriker som intresserar just mig mest.

Med Twingly Channels samarbetar en mindre grupp användaren runt ett bestämt ämnesområde. Från ett urval av nyhetskällor röstar man fram de bästa texterna, lite som hos Digg. Men dessutom har Twingly Channels hänsyn till vad som händer i realtidswebben, vilka länkar som många postar på Twitter, till exempel. I en intervju beskriver Martin Källström hur det går till:

“Användarna skapar kanaler för de ämnen som de vill bevaka. Till kanalerna kopplar de RSS-flöden från sajter som skriver om ämnet, och matar in sökord som används för kontinuerliga sökningar i realtidswebben. Dessutom kan användarna manuellt lägga in länkar de tycker passar i kanalen. Sen kommer allt material som finns i en kanal att ordnas efter relevans.”

Feedly är en tjänst som ger extra funktioner till Google Reader. Den viktigaste är att skapa en personlig startsida med de artiklar som troligen intresserar användaren mest för tillfället. Grundaren Edwin Khodabakchian förklarade i ett mail till mig hur Feedlys nyhetsvärdering fungerar:

Feedly uses a combination of 4 factors to determine which articles are displayed in the cover/digest:

  • Number of likes and number of times the article has been shared by the users you follow
  • If the source the article belongs to is marked as favorite or not
  • The user sharing patterns (If you share a lot of articles from a specific source, that source gets automatically more weight in the filter)
  • How old the article is.

Slutligen Shaun Inmans Fever som till stor del förlitar sig på källornas inbördes länkar. Om många länkar till en viss artikel, då är sannolikheten stor att den är viktig, bra och/eller läsvärd.

Här har vi alltså tre tjänster, fyra med veteranen Digg, som faktiskt utmanar redaktionernas redaktörer. Jag har använt Feedly under några månader och är imponerad över hur väl företagets teknik fungerar. Behovet att minska antalet flöden i Google Reader är inte längre lika stort. Istället lägger jag till allt fler. Twingly Channels har jag också provkört sedan betalanseringen den första oktober. Det återstår en del jobb med användargränssnittet innan tjänsten blir riktigt användbar, men potentialen är stor.

Konsekvensen för de traditionella mediahusen? Ingen aning. Men att den kommer bli märkbar, det tror jag inte att det råder någon tvekan om. Varför ha aftonbladet.se som startsida i webbläsaren om jag som användare istället kan ha en startsida som ger mig det — för mig, just mig — bästa nyhetsurvalet från hela webben?

Avantgo inget för Mindparks hundralista

Av Anders Thoresson i Bloggat Inga kommentarer Tags: ,

00-talets hundra viktigaste mediehändelser. Det är vad blogteamet på Mindpark tänker sammanställa. En ny bloggpost varje dag fram till nyår, sen får läsarna rösta fram rangordningen på dem.

Nyheten når mig i min mobiltelefon, via Google Reader. Och genast gör jag en association tillbaka till 2001. Då jobbade jag på Ny Teknik, och köpte min första handdator. En Palm m500. Bland de första program jag installerade fanns Avantgo, något av en tidig föregångare till Google Reader i mobilen.

På den blev åtminstone jag utan internetuppkoppling så snart jag reste mig från skrivbordet, och fick den inte åter förrän jag kom hem. Det sista jag gjorde innan jag lämnade redaktionen för dagen var att synka Palmen. Samtidigt som kalendern och adressboken uppdaterades hämtade Avantgo ner de senaste nyhetsartiklarna från de sajter jag hade valt. Wired var en av dem, Cnet en annan. Och sen hade jag en laddning med nya artiklar att läsa på tunnelbaneresan hem.

Även om Avantgo bleknar i jämförelse med en mobil rss-läsare som Google Reader så delar de ändå grundfunktionerna: Användaren väljer ut sina källor och sen finns de senaste artiklarna alltid tillgängliga, var man än befinner sig. Idag har det blivit ett fullständigt naturligt sätt för många människor att konsumera nyheter.

Kanske hade lanseringen av Avantgo varit tillräckligt stor för att platsa på hundralistan. Troligen inte. Men det behöver vi aldrig diskutera. När jag söker efter Avantgo på Wikipedia får jag reda på att tjänsten lanserades redan 1997. Överraskande nog — åtminstone för mig — uppfyller Avantgo alltså inte tidskravet för att ens komma i fråga för en plats på Mindparks lista.

Än mer överraskande — antagligen för de flesta som någon gång använde Avantgo — existerade tjänsten ändå fram till sista juni i år!

1 2