journalistik

Journalistroll – förändrad och i förändring

Av Anders Thoresson i Bloggat En kommentar Tags: , ,

Journalistrollen och dess förändring var ämnet för ett seminarium på JMK i förra veckan. Av reaktionerna efteråt att döma, många både på webben (länklista finns längst ner i detta blogginlägg) och Twitter (där diskussionerna förs under hashtaggen #journalistroll), hettade det till rejält.

Nu var jag inte på plats, och boken som seminariet tog sin utgångspunkt i är beställd men inte läst. Kanske lite för tidigt för mig att ge mig in i debatten alltså, men jag gör det ändå.

Att den tekniska utvecklingen, med sociala medier och oerhört kapabla mobiltelefoner, påverkar journalistrollen och journalistiken borde vara ställt utom allt rimligt tvivel. Det handlar om hur vi journalister kan jobba med research, i jakten på personer att intervjua och massor av andra metodförändringar. Men det påverkar också den roll vi som kollektiv har och vad vårt arbete betyder för läsarna/tittarna/lyssnarna. Många gånger är det inte längre traditionell media som är snabbast och inte heller bäst.

Men jag tror att olika typer av journalistik påverkas i olika grad. Vissa typer av journalistik påverkas i väldigt hög utsträckning, annan betydligt mindre. Min lokaltidning TTELA tror jag utgör ett exempel på det senare. Kommunbevakningen sköter redaktionen fantastiskt bra, bland annat i granskningen av den numera rikskända bandyarenan. Näringslivsreportrarna gjorde ett oerhört bra jobb under hela Saab-affären. Men här, på det lokala planet, saknas konkurrens från publiken. (Åtminstone direkt konkurrens, att nätet är en konkurrent om läsarnas tid är en annan sak.) Att tidningens twitterkonto har 168 followers tror jag faktiskt går att se som ytterligare en indikation på att det saknas gräsrotskonkurrens om den här bevakningen.

När det gäller den journalistik som jag delvis själv ägnar mig åt, sån som i någon mån går att bunta ihop som åsiktsjournalistik, är konkurrensen från “nätet” många gånger större. I mitt fall handlar det om tester av konsumentteknik, ett område där det sannerligen inte saknas initierad konkurrens från nischade sajter med oerhört hög kompetens. Och inte bara hög kompetens, en webbplats som Swedroid publicerar telefontester som är betydligt mer detaljerade än någon representant i traditionella medier, specialtidningen Mobil inräknad, gör. För de riktigt kunniga Android-läsarna är Swedroid – sannolikt och i så fall med all rätt – förstahandskällan. Och självklart finns det sajter av Swedroids kaliber också inom områden som teater, film, musik, gräsklippare, fasadfärger, you name it.

Hårdare konkurrens i ämnesmässiga nischer, men fortfarande stark ställning för journalistiken i de geografiska är alltså min teori. Men jag kan ha fel, det var länge sedan jag jobbade med journalistik knuten till geografisk plats. Kanske är konkurrensen större än jag kan se också där.

Det finns ytterligare en aspekt som tenderar att glömmas bort. Vi som diskuterar de här frågorna är personer som spenderar våra arbetsdagar vid datorn, som följer dygnets nyhetsutveckling i realtid, som plöjer stora mängder rss-flöden och följer hundratals personer på Twitter. Vi är inte ensamma om det här konsumtionsmönstret, men det finns många yrkeskategorier där de här möjligheterna saknas. För dem tror jag att traditionella medier kommer fortsätta att spela en stor roll framöver. Att bygga upp sina egna filter på nätet är tidskrävande. Man ska hitta personerna man vill följa och sen ska man skaffa sig någon form av relation till det de skriver för att värdera varför. Även om någon absolut objektivitet inte finns ens hos en tidningsredaktion så står de för någon form av opartiskhet. Att redaktörens roll behöver stärkas på nätet har jag argumenterat för tidigare.

Det tråkiga med hela den här diskussionen är att den handlar om fel saker. Vi journalister borde inte ägna en minut till åt att fundera över om utvecklingen påverkar det vi gör. Vi borde ägna inte minuter utan dagar och veckor åt att fundera över hur det påverkar det vi gör, och hur vi bäst utnyttjar möjligheterna både redaktionellt och kommersiellt.

Men det får bli en annan gång. Så länge går det att läsa vidare om journalistrollen hos:

Ta datorvägen ut från redaktionen

Av Anders Thoresson i Bloggat Inga kommentarer Tags: , ,

En god gammal reporterregel är att man inte kan sitta vid sitt skrivbord hela dagarna. Man måste lämna redaktionen och träffa folk, lyder den. Annars inga bra nyheter eller intressanta reportageuppslag.

Det är dags att anpassa regeln till 2010-talet.

Fortfarande gäller den gamla skrivningen. Inte minst gäller det intervjuer som nästan alltid blir bättre på plats än över telefon. Ofta ger kallpratet i hissen någon extra information eller ett nytt uppslag. Ofta finns det något i miljön som är intressant.

Men det räcker inte längre att lämna sitt skrivbord och gå ut genom redaktionens dörr. Lika viktigt är det att lämna redaktionen via internet. Att ge sig ut i bloggar, till Facebook och diskussionerna på Twitter.

Som reporter kan man idag ha så oerhört många fler tentakler ute än vad som någonsin varit möjligt tidigare, det går att lyssna på så många fler samtal idag än för bara några år sedan.

Jag hade en idé om att räkna alla artikeluppslag som jag i år får via sociala medier. Jag har lagt ner den ansatsen. Inte för att de visade sig vara för få för att räkna. Utan precis tvärt om.

Nya nättjänster utmanar redaktörsrollen

Av Anders Thoresson i Bloggat Inga kommentarer Tags: , , ,

Med bloggverktyg som WordPress och Blogger är det möjligt för vem som helst att utmana redaktionernas reportrar. Vem som helst kan nå ut till hela världen, utan att ha ett jobb som journalist. Nu kommer en ny våg av tjänster, och med Twingly Channels, Feedly och Fever är det redaktörens arbetsuppgifter som flyttar ut på nätet.

Redaktörerna har länge varit ett av de traditionella redaktionernas tyngsta trumfkort. Vid sidan av de egna nyheter som produceras varje dygn fångar redaktörerna upp det viktigaste ur nyhetsflödet och ser till att notiser, fördjupningar och uppföljningar blir skrivna.

Rollen som gatekeeper är viktig, den genomsnittlige läsaren, lyssnaren, tittaren har ingen möjlighet att hålla koll på lika många källor som någon som har det som sitt jobb. Eller?

Påståendet är en sanning så länge man tänker sig att bevakningen ska utföras på samma sätt som en redaktör jobbar idag: Genom att skumma de viktigaste nyhetssajterna, genom att följa flödet från Tidningarnas Telegrambyrå, genom att hålla ett öga på BBC och CNN. Den som inte har det som arbetsuppgift kan aldrig göra samma jobb, till det finns ingen tid.

Inte om det ska göras manuellt, och på egen hand.

Men vad säger att det måste göras manuellt, och på egen hand? Ingenting, åtminstone inte på sikt. Samma tekniska utveckling som gjorde det möjligt för vem som helst att publicera sig på nätet håller nu på att förändra förutsättningarna för redaktörsrollen.

Fram tills idag har en RSS-läsare varit det närmaste man som privatperson kunnat komma redaktörens arbete. Men med ett program som Feeddemon eller en tjänst som Google Reader är inte ens halva lösningen på plats. Man får det massiva inflödet av rubriker, men det tunga arbetet återstår: Att hitta det som är mest läsvärt, det som intresserar just mig mest. Och många är de som på egen hand försökt hålla kolla på hundratals RSS-flöden och snart tvingats ge upp.

Digg, som lanserades 2004, är ett av de första försöken att crowdsourca redaktörens arbete. Diggs användare röstar på texterna de tycker är intressantast. Med många röster dyker en länk upp på Diggs förstasida.

Problemet med tjänster som Digg är att användarbasen kan bli för stor, att gruppens gemensamma nyhetsvärdering inte stämmer med mina intressen. Vad som behövs är en plattform för smalare samarbete, mer individanpassat.

Och det är just vad Twingly Channels, Feedly och Fever har som målsättning. Hur skiljer sig åt mellan de tre, men målet är det samma: Att vaska fram de rubriker som intresserar just mig mest.

Med Twingly Channels samarbetar en mindre grupp användaren runt ett bestämt ämnesområde. Från ett urval av nyhetskällor röstar man fram de bästa texterna, lite som hos Digg. Men dessutom har Twingly Channels hänsyn till vad som händer i realtidswebben, vilka länkar som många postar på Twitter, till exempel. I en intervju beskriver Martin Källström hur det går till:

“Användarna skapar kanaler för de ämnen som de vill bevaka. Till kanalerna kopplar de RSS-flöden från sajter som skriver om ämnet, och matar in sökord som används för kontinuerliga sökningar i realtidswebben. Dessutom kan användarna manuellt lägga in länkar de tycker passar i kanalen. Sen kommer allt material som finns i en kanal att ordnas efter relevans.”

Feedly är en tjänst som ger extra funktioner till Google Reader. Den viktigaste är att skapa en personlig startsida med de artiklar som troligen intresserar användaren mest för tillfället. Grundaren Edwin Khodabakchian förklarade i ett mail till mig hur Feedlys nyhetsvärdering fungerar:

Feedly uses a combination of 4 factors to determine which articles are displayed in the cover/digest:

  • Number of likes and number of times the article has been shared by the users you follow
  • If the source the article belongs to is marked as favorite or not
  • The user sharing patterns (If you share a lot of articles from a specific source, that source gets automatically more weight in the filter)
  • How old the article is.

Slutligen Shaun Inmans Fever som till stor del förlitar sig på källornas inbördes länkar. Om många länkar till en viss artikel, då är sannolikheten stor att den är viktig, bra och/eller läsvärd.

Här har vi alltså tre tjänster, fyra med veteranen Digg, som faktiskt utmanar redaktionernas redaktörer. Jag har använt Feedly under några månader och är imponerad över hur väl företagets teknik fungerar. Behovet att minska antalet flöden i Google Reader är inte längre lika stort. Istället lägger jag till allt fler. Twingly Channels har jag också provkört sedan betalanseringen den första oktober. Det återstår en del jobb med användargränssnittet innan tjänsten blir riktigt användbar, men potentialen är stor.

Konsekvensen för de traditionella mediahusen? Ingen aning. Men att den kommer bli märkbar, det tror jag inte att det råder någon tvekan om. Varför ha aftonbladet.se som startsida i webbläsaren om jag som användare istället kan ha en startsida som ger mig det — för mig, just mig — bästa nyhetsurvalet från hela webben?

RSS är nätets gigantiska hårddiskvideo

Av Anders Thoresson i Bloggat Inga kommentarer Tags: , , , , ,

Det är Twitter som gäller. RSS har gjort sitt. Resonemanget dyker upp allt oftare, senast hos Techcrunch.

Men jag förstår inte resonemanget.

Twitter är fantastiskt, inget snack om den saken. Genom att hitta rätt mix av personer att följa får man ett aldrig sinande flöde av intressanta tankar och länkar till läsvärda texter.

Men sen har vi hela realtids-aspekten av mikrobloggandet. Twitter är inte e-post, man kan inte läsa allt alla skriver. När man varit bortkopplad från nätet ett tag hoppar man inte in i Twitter-flödet där man lämnade det, utan dit det hunnit under tiden.

Och här blir det tydligt att Twitter och RSS på sätt och vis är motsatser till varandra. Jag kan faktiskt inte ens se att de konkurrerar.

En analogi från televisionens värld: Twitter är direktsändning, RSS en riktigt avancerad hårddiskvideo med obegränsad kapacitet att spela in alla de kanaler och program du är intresserad av. När du har tid att slå dig ner i tv-soffan vid datorn finns allt som hänt sen sist sparat, tillgängligt att skummas igenom.

Det kan vara nya blogginlägg eller nyhetsrubrikerna från världens största tidningar. Men också, om du vill, de senaste uppdateringarna från Twitter: Flödena från några av de intressantaste personerna jag följer på Twitter har jag pluggat in i min RSS-läsare, för att snabbt kunna kolla igenom vad de skrivit medan jag var offline.

Men att RSS har sina problem och begränsningar, det råder det ingen tvekan om. En artikel i Slate sätter fingret på ett av dem:

RSS readers encourage you to oversubscribe to news. Every time you encounter an interesting new blog post, you’ve got an incentive to sign up to all the posts from that blog—after all, you don’t want to miss anything.

Överkonsumtion och avsaknad av fungerande filter, alltså.

Men det här är ett resonemang som är lika giltigt för Twitter. Ser du någon göra en retweet på ett intressant inlägg, då är frestelsen stor att börja följa personen som skrev det ursprungliga meddelandet. En dellösning är att rensa. Bland dem man följer på Twitter, och bland de bloggar och andra källor som puttar in sina uppdateringar via RSS. Att dra ner på konsumtionen.

En annan, som kommer bli allt viktigare och allt mer kraftfull, är att skaffa sig fungerande filter. Att få hjälp att sortera ut vad som egentligen är intressant i informationsfloden. Här är Feedly ett intressant exempel. Feedly är ett plugin till Firefox som förbättrar Google Reader, bland annat genom att på olika sätt försöka lista ut vad just du som användare är intresserad av att läsa.

För Ny Teknik skrev jag tidigare i våras om socialt sök, där vänner och bekanta i de sociala nätverken hjälper till att vaska fram de bästa träffarna på din sökning.

Hos Twitter har man planer på att förbättra sökfunktionen. Än så länge utan att precisera hur, men det vore osannolikt att inte också dra nytta av de kopplingar företaget kan se mellan sina användare.

Det sociala nätverket som jagar efter de läsvärda guldkornen, RSS som det stora fångstnätet. Varje gång du slår dig ner vid datorn eller kopplar upp dig från mobilen: En lista med de senaste, viktigaste och bästa lästipsen.

Så ser nog framtiden ut.

Skriv bättre med Scrivener

Av Anders Thoresson i Bloggat Inga kommentarer Tags: , , ,

Samla in fakta. Planera texten. Skriv första utkastet. Redigera. Ungefär så skulle jobbet med en artikel – eller vilken annan längre text som helst – kunna sammanfattas. Och inget annat ordbehandlingsprogram jag har testat stödjer den processen bättre än Scrivener.

Varför? Vi tar det i tur och ordning.

Samla in fakta. En av Scriverners stora styrkor är att allt referensmaterial – intervjuer, statistik och så vidare – går att samla i programmet. Grundkravet är givetvis att det ska vara digital information som finns på datorn, men i övrigt sväljer Scrivener det mesta. Webbsidor, bilder, pdf-dokument, ljudfiler, filmer. Man behöver bara leta upp alla dokument en enda gång och importera dem i Scrivener. Sen finns de ett musklick bort.

Planera texten. Så snart det handlar om en längre text, eller något som är mer komplicerat än en rak nyhetsartikel, är den virtuella anslagstavlan till stor hjälp.

Här klistrar man upp små digitala papperslappar för att strukturera texten. En rubrik och några stolpar om vad varje avsnitt ska innehålla. Sen är det bara att flytta runt lapparna tills man fått en struktur som verkar funka.

Skriva. Därefter är det dags att börja skriva, genom ett dubbelklick på valfri lapp. Se det som en analogi för att man vänder på pappret och börjar skriva den faktiska texten på baksidan.

Det här gör att Scrivener passar väldigt bra för den som inte börjar med första bokstaven i en text och sen skriver sig igenom den till sista punkten. Istället går det att hoppa in och ut i textens olika delar, utan att det blir rörigt på vägen.

Redigera. När alla lappar har text på baksidan är det dags att ta en titt på helheten. Här är en av två saker som inte är helt uppenbara i Scrivener. För att foga samman allt till en text markerar man alla korten på anslagstavlan och klickar på knappen Edit Scrivenings.

Då läggs kortens ”baksidor” efter varandra i den ordning som korten sitter uppsatta på tavlan. Visar det sig då att den planerade strukturen inte håller är det bara att gå tillbaka till anslagstavlan och flytta om papperslapparna.

När man är nöjd med resultatet är det dags att skapa det färdiga textdokumentet. Här kommer nästa funktion som inte är helt självklar: Genom menyalternativet Compile Draft exporteras det färdiga dokumentet till ett dokument i valfritt format, exempelvis Word eller RTF.

Scrivener har också några andra funktioner som jag gillar:

  • Uppspelning av ljudfiler går att starta och stoppa med en enkel knappkombination. När man skriver ut intervjuer behöver händerna alltså aldrig lämna tangentbordet.

  • Så snart man tar en kort tankepaus och slutar skriva sparar Scrivener automatiskt de senaste ändringarna. Minskad risk för förlorat arbete på grund av en datorkrasch alltså.

  • Att både artiklar och referensmaterial går att sortera in i en egen mappstruktur gör det enkelt att samla alla pågående jobb på ett ställe. Det gör att man behöver spendera mindre tid att leta efter dokument på hårddisken.

  • Ett fullskärmsläge gör att texten är det enda som syns på datorn. Suveränt för att stänga av omvärlden när det är dags att koncentrera sig på allvar.

Sedan jag skaffade Scrivener för några år sedan använder jag det till i stort sett allt jag skriver. Det är först med texter på åtminstone fyra, fem tusen tecken som det verkligen särskiljer sig från andra program. Men också för kortare texter har man ofta nytta av någon av funktionerna.

Scrivener finns bara för Mac.

Twitter något för redaktionen?

Av Anders Thoresson i Bloggat Inga kommentarer Tags: , , ,

Det är mycket mikrobloggar nu. Twitter verkar vara på väg att expandera sin användarbas i Sverige. Rätt rejält. Sedan länge är det många svenskar som annars använder Jaiku.

För journalister lyfts ofta mikrobloggar fram som ett nytt, effektivt arbetsredskap.

För det mesta handlar det om hur journalisterna ska kunna kommunicera med sina läsare. Sen finns det också exempel på hur redaktioner använder mikrobloggar för att samarbeta.

Vad jag ännu inte har sett är exempel på hur redaktioner använder mikrobloggar för att effektivisera arbetet inne på redaktionen. Ett internt mikrobloggande borde kunna vara ett fruktansvärt effektivt sätt att hålla hela redaktionen uppdaterad om vem som håller på med vad.

När jag jobbade på Ny Teknik gjorde vi ett försök med en redaktions-wiki, just för att hålla koll på vilka artiklar reportrarna höll på med. Den lyfte aldrig, det blev för tungrott. En mikroblogg borde vara som klippt och skuren för uppgiften.

Och när jag ändå är inne på möjligheterna med nya webbverktyg: Sociala bokmärken borde vara användbara för att dela med sig av grundresearchen man gör på en redaktion varje dag. För att hjälpa kollegorna att hitta intressant läsning. (En redaktion som gör det senare bör naturligtvis också dela med sig av länkarna till sin webbplats besökare.)

Finns det några redaktioner, i Sverige eller utomlands, som jobbar så här?

1 2