The Guardian gör ett spännande försök med att skapa journalistik i samarbete med tidningens läsare. På bloggen Inside The Guardian publiceras varje dag en lista med de artikeluppslag som tidningens reportrar jobbar med, och namnet på den reporter som håller på med respektive jobb. Reportrarna finns tillgängliga på bland annat Twitter, där hashtaggen #opennews används för att märka upp nyhetsdikussionen.

I en artikel som presenterar initiativet slår tidningen fast att allt inte kommer att finnas med i den öppna desken. De riktigt stora nyheterna får stanna på redaktionen tills dess att de är klara för publicering. Men förhoppningen är att läsarna ska kunna bidra till och lyfta de mindre nyheterna också:

Nonetheless, we think there are lots of routine things that we list every day which might provoke interesting responses from readers: everything from upcoming press conferences, to stories we need help uncovering. If readers can see that we’ve got a reporter looking into the police killing of someone with a Taser – to use a recent example – they might be able to direct us to other recent deaths or the definitive report on their safety risks.

I Sverige har bland andra Aftonbladet och Svenska Dagbladet använt liknande metoder i så kallade live-gräv. Det intressanta i The Guardians satsning är att den skär genom tidningens hela bevakningsområde, och mer har draget av något permanent.

Hittar för övrigt via artikeln på The Guardian en länk till en engelsk text om hur Norran börjat jobba med en öppen redaktionschatt. Jag gillar de här ansatserna, de har en potential att ge mer journalistiskt utbyte än artikelkommentarerna gör. Där blir diskussionen alltid kopplad till en redan publicerad text om ett visst ämne. Bättre att möta läsarna tidigare, och låta dem bidra med sin kunskap.

Den här veckan bygger för övrigt Emanuel Karlsten och Sofia Mirjamsdotter upp förväntningarna inför den nya mediesajten ajour.se som lanseras på måndag i nästa vecka. Än så länge är det fortfarande ganska luddigt, men ambitioner tycks finnas åt det här hållet. Tyvärr utan någon underliggande affärsmodell än så länge, men det kanske kommer.

I kommentarerna till Fredrik Strömbergs bloggpost om kommentarer frågar Tomas Carlsson efter ett sätt att göra dem mer värdefulla. Stjärnmärkningar och omröstningar om bästa kommentar är två idéer.

När jag gick igenom mina RSS-flöden idag hittade jag en text om amerikanska tidningen Redding som nyligen tog ett stort kliv i den riktningen genom att förse kommentarsfunktionen med ett antal olika spelmekanismer. I en artikel förklarar tidningen hur man resonerat:

We introduced a new set of features intended to recognize and reward Redding.com users who contribute to making the online community better. It introduces reputation, gives people a stake in their online identities.

Registrerade användare kan klicka på en knapp för att markera kommentarer som de tycker tillför något till diskussionen. Och varje sådant klick ger personen som skrivit kommentaren några nya poäng, vilket sakta skickar dem högre upp i topplistan. Poäng får man också genom att dela med sig av artiklar till Facebook och Twitter, genom att tipsa redaktionen och på ett antal andra sätt. Vid sidan av poängräkningen finns ett kompletterande belöningssystem, i form av så kallade badges.

Sammantaget är det Reddings förhoppning att allt detta ska leda till ett bättre debattklimat i tidningens kommentarsfält:

We think this will allow Redding.com readers to judge for themselves which comments are worth reading and which commenters are worth their attention. We also suspect it will provide some motivation to put just a bit more thought into comments before they’re posted.

Kanske kan det här vara ett sätt att förbättra debattklimatet. Definitivt kan det vara ett sätt att hantera de artiklar där kommentarerna blir många och man som senkommen läsare i diskussionen inte orkar ta sig igenom allihop.

Anders Mildner utvecklar sina tankar om journalistrollen. Joakim Jardenberg skötte sändningen för oss som inte var i Lund. Mikael Zackrisson sparade chattloggen.

Med offentlighetsprincipen i ryggen kan vem som helst gå till kommunkontoret och begära att få titta igenom diariet. Men det är gissningsvis få som utnyttjar den möjligheten. Efter en arbetsdag känns det inte lockande att använda kvällen till lite grävande i kommunala handlingar. I stället litar man på att det finns journalister som ägnar sig åt det, och sen skriver en artikel när de dyker på några oegentligheter.

Och inte ens om bredbandsutbyggnad, nya nättjänster och fungerande 24-timmarsmyndigheter leder till att andra än journalister gräver i diarier på sin lediga tid skulle det utgöra ett hot mot journalistiken. Mot de etablerade journalisterna, möjligen, om det skulle visa sig att “allmänheten” över tid gör jobbet bättre. Men inte mot journalistiken i rollen som den granskande tredje statsmakten. Ur den aspekten spelar det ingen roll om det är en avlönad journalist som gör avslöjandet under dagtid, eller någon annan som gör upptäckten en sen kväll.

Istället är hotet som de sociala medierna utgör mot journalistiken indirekt. Och då handlar det inte om journalistiken i sig, utan om de ekonomiska förutsättningarna för den. Två bilder från Anders Mildners presentation ger en enkel sammanfattning av mardrömsscenariet. I den första: Makthavare som granskas av journalister som rapporterar till sin publik. I den andra bara makthavare och journalister. Borta är publiken. Den lägger sin lediga tid på annat.

Och utan publik, ingen marknad. Ingen marknad, inga intäkter. Inga intäkter, ingen journalistik.

Men vi får inte vara för snabba med att måla fan på väggen. Vi som deltar i diskussionen om sociala medier och journalistiken har inget normalt nätbeteende. De flesta svenskar sitter inte vid en datorskärm under sina arbetsdagar med möjlighet att följa Twitter-flödet eller klicka på länkar från vännerna på Facebook. Det är inte frågan om en “digital klyfta” i den bemärkelse som man brukar avse med begreppet, mellan dem som kan och de som inte kan. Det är en klyfta mellan de som hinner och de som inte gör det.

Kanske är det så att journalistrollen, som den här debatten handlar om, inte förändras så mycket ändå. Redaktionerna har fortfarande ett uppgift, för dem som inte hinner, orkar, eller vill skapa sina egna filter och flöden. Behovet av ställföreträdande som sköter filtrering och rutinkollar gäller inte bara kommunarkivet, utan hela nyhets- och informationsfloden. Till det kommer jakten på egna nyheter. I många nischer kommer det säkert bli stenhård konkurrens med nya aktörer, i andra fall kommer de traditionella redaktionerna stå relativt ohotade. Däremot råder det ingen tvekan om att de journalistiska arbetsmetoderna måste moderniseras, så att journalisterna kan leva upp till journalistrollen. Det handlar om att utnyttja alla möjligheter som finns för att producera en journalistik är relevant, viktig, underhållande, lockande.

Som tur är finns det nya verktyg till hands.

Samma sociala medier som riskerar att ta vår publik är fantastiska som journalistiska redskap. Sociala medier gör det möjligt att delta i samtal, att hitta relevanta personer att intervjua, att upptäcka nyheter. Och, som Fredrik Strömberg skrev i chatten under Anders Mildners presentation, har de traditionella medierna en ambition som kan fungera som trumfkort: Uppsåtet, försöket, att höra båda sidor och kontrollera fakta.

Förhoppningsvis kan vi utnyttja dessa möjligheter, komplettera med kreativitet och nytänkande och därmed stärka journalistikens position i informationsflödet innan mardrömsscenariet har inträffat, att värdet av uppsåtet visar sig innan den traditionella journalistiken blir marginaliserad, och väldigt dyr – för dyr? – för de läsare som vill ha den.

Nu har jag läst Anders Mildners text i boken “Vad väntar runt hörnet?“, den som är utgångspunkten för de senaste dagarnas mediedebatt om journalistrollen. Några tankar fick jag ur mig redan innan, efter att ha följt det som bloggats och twittrats om seminariet på JMK i förra veckan (länkar i gårdagens blogginlägg).

Men nu har jag några kompletterande tankebanor:

När jag läste på journalistutbildningen vid JMG på Göteborgs Universitet handlade en hel del om kommunallagen, offentlighetsprincipen och andra lagar. Med dem i ryggen kan vem som helst bland annat begära ut offentliga handlingar, vilket är ett fantastiskt redskap för journalister.

Och det är inte så att kommunallag och offentlighetsprincip är mindre viktiga idag. Men däremot behöver verktygslådan kompletteras. Det finns journalister som är riktigt duktiga på att göra granskningar med hjälp av Excel. Inte ens det räcker. I takt med att myndigheter öppnar upp tillgången till sin rådata behöver redaktioner skaffa egen kompetens i programmering. Varje reporter behöver inte kunna knacka kod, men den reporter som kan kommer garanterat att ha skaffat sig ett försprång. Med tekniken som hjälp blir det helt enkelt möjligt att skapa journalistik som annars är otänkbar.

Vad varje reporter däremot behöver är en mer generell it-vana. Grundläggande orientering i säkerhet på nätet, för att kunna garantera meddelarskyddet åt källor som vill använda nätet för kommunikation. En nyfikenhet på nya internettjänster för att hitta nya vägar till de bästa intervjupersonerna och de relevanta diskussionerna.

Ibland påstås det också att vi ser en kunskapsförskjutning, från journalister till publik. Men det är bara en myt, någon kunskapsförskjutning sker över huvud taget inte. Att det finns läsare/tittare/lyssnare som har bättre sakkunskaper än vi journalister är inget nytt. Det har bara blivit mycket lättare för dem att göra sig hörda, att rätta och tipsa. Vilket i slutändan är något som är väldigt positivt, både för redaktioner och den övriga publiken, eftersom det gör journalistiken bättre.

När jag började jobba som journalist för drygt tio år sedan kunde ett fel, om det var allvarligt nog, resultera i ett argt telefonsamtal eller två. Ibland blev det en rättelse, ibland inte. Idag finns sällan den valmöjligheten – rättelsen kommer att finnas på nätet vare sig jag vill eller inte. Och därmed finns bara ett enda förhållningssätt: Mer noggrann research för att minska felen, och en öppen attityd till att lära sig av dem man ändå begår.

Gissar att det finns anledning att fortsätta den här debatten på lördag eftermiddag, då Anders Mildner kommer presentera sina tankar från seminariet igen. Den här gången i en längre och på nätet direktsänd version.

Journalistrollen och dess förändring var ämnet för ett seminarium på JMK i förra veckan. Av reaktionerna efteråt att döma, många både på webben (länklista finns längst ner i detta blogginlägg) och Twitter (där diskussionerna förs under hashtaggen #journalistroll), hettade det till rejält.

Nu var jag inte på plats, och boken som seminariet tog sin utgångspunkt i är beställd men inte läst. Kanske lite för tidigt för mig att ge mig in i debatten alltså, men jag gör det ändå.

Att den tekniska utvecklingen, med sociala medier och oerhört kapabla mobiltelefoner, påverkar journalistrollen och journalistiken borde vara ställt utom allt rimligt tvivel. Det handlar om hur vi journalister kan jobba med research, i jakten på personer att intervjua och massor av andra metodförändringar. Men det påverkar också den roll vi som kollektiv har och vad vårt arbete betyder för läsarna/tittarna/lyssnarna. Många gånger är det inte längre traditionell media som är snabbast och inte heller bäst.

Men jag tror att olika typer av journalistik påverkas i olika grad. Vissa typer av journalistik påverkas i väldigt hög utsträckning, annan betydligt mindre. Min lokaltidning TTELA tror jag utgör ett exempel på det senare. Kommunbevakningen sköter redaktionen fantastiskt bra, bland annat i granskningen av den numera rikskända bandyarenan. Näringslivsreportrarna gjorde ett oerhört bra jobb under hela Saab-affären. Men här, på det lokala planet, saknas konkurrens från publiken. (Åtminstone direkt konkurrens, att nätet är en konkurrent om läsarnas tid är en annan sak.) Att tidningens twitterkonto har 168 followers tror jag faktiskt går att se som ytterligare en indikation på att det saknas gräsrotskonkurrens om den här bevakningen.

När det gäller den journalistik som jag delvis själv ägnar mig åt, sån som i någon mån går att bunta ihop som åsiktsjournalistik, är konkurrensen från “nätet” många gånger större. I mitt fall handlar det om tester av konsumentteknik, ett område där det sannerligen inte saknas initierad konkurrens från nischade sajter med oerhört hög kompetens. Och inte bara hög kompetens, en webbplats som Swedroid publicerar telefontester som är betydligt mer detaljerade än någon representant i traditionella medier, specialtidningen Mobil inräknad, gör. För de riktigt kunniga Android-läsarna är Swedroid – sannolikt och i så fall med all rätt – förstahandskällan. Och självklart finns det sajter av Swedroids kaliber också inom områden som teater, film, musik, gräsklippare, fasadfärger, you name it.

Hårdare konkurrens i ämnesmässiga nischer, men fortfarande stark ställning för journalistiken i de geografiska är alltså min teori. Men jag kan ha fel, det var länge sedan jag jobbade med journalistik knuten till geografisk plats. Kanske är konkurrensen större än jag kan se också där.

Det finns ytterligare en aspekt som tenderar att glömmas bort. Vi som diskuterar de här frågorna är personer som spenderar våra arbetsdagar vid datorn, som följer dygnets nyhetsutveckling i realtid, som plöjer stora mängder rss-flöden och följer hundratals personer på Twitter. Vi är inte ensamma om det här konsumtionsmönstret, men det finns många yrkeskategorier där de här möjligheterna saknas. För dem tror jag att traditionella medier kommer fortsätta att spela en stor roll framöver. Att bygga upp sina egna filter på nätet är tidskrävande. Man ska hitta personerna man vill följa och sen ska man skaffa sig någon form av relation till det de skriver för att värdera varför. Även om någon absolut objektivitet inte finns ens hos en tidningsredaktion så står de för någon form av opartiskhet. Att redaktörens roll behöver stärkas på nätet har jag argumenterat för tidigare.

Det tråkiga med hela den här diskussionen är att den handlar om fel saker. Vi journalister borde inte ägna en minut till åt att fundera över om utvecklingen påverkar det vi gör. Vi borde ägna inte minuter utan dagar och veckor åt att fundera över hur det påverkar det vi gör, och hur vi bäst utnyttjar möjligheterna både redaktionellt och kommersiellt.

Men det får bli en annan gång. Så länge går det att läsa vidare om journalistrollen hos:

• Malin Crona: Händerna fulla – man har alltid ändan bak
• Robert Rosén: Vad lär sig studenterna på JMK?
• Pierre Andersson: Vem är journalist? och Kan inte släppa #journalistroll
• Torbjörn von Krogh (som var moderator på seminariet): Pöbel, publik, prosument – konsekvenser av och för journalistrollen
• Brit Stakston: Att fastna i en identitet
• Fredrik Strömberg: Korta klipp – 27 januari 2011
• Helena Giertta: Nätet gör journalistiken bättre och En märklig debatt
• Kristofer Björkman: Journalistrollen i upplösning när journalistiken blomstrar