Björn Jeffery, vd på Bonnier-bolaget Toca Boca, brukar säga att företaget inte gör iPad-spel för barn, utan digitala leksaker. Disney och Pixar tar det hela ett steg längre med Appmates, leksaksbilar som ska köras på iPadens skärm. Som min barndoms bilmattor, uppdaterade för 2010-talet.
iPad
Låt leken styra när barnen lånar Ipaden
Apples programbutik Itunes Store är som en digital leksaksaffär med massor av Ipadspel och program för barn i alla åldrar. En del utger sig för att vara särskilt pedagogiska, men som förälder kan man nöja sig med att leta efter det som är roligt.
– Lär barnen sig något på vägen är väl det bra, men deras lek måste få vara lek, säger forskaren Jonas Linderoth.
Kategorin ”Education” i Itunes Store innehåller knappt 5 000 program till pekdatorn Ipad. Inte alla vänder sig till barn, men många gör det. Precis som i resten av Apples programbutik är kvaliteten varierande.
En del är helt ointressant för svenska användare, andra program är direkt dåliga, många är kul. En del av dem kan säkert lära spelaren något om matematik eller språk.
– Men framför allt tycker jag att spel måste få vara roliga, och man ska inte tro att det går att hitta spel som är något slags lärandemaskiner, säger Jonas Linderoth.
Han är doktor i pedagogik vid Göteborgs universitet och forskar på spel och lärande. Problemet är enligt honom att god pedagogik och god speldesign ofta är två olika saker.
– För lärandet kan det vara bra att tvingas att stanna upp och reflektera, att leta reda på fakta eller något annat. Men det är inte så en speldesigner vill skapa sitt spel. Designern vill hålla spelaren kvar i spelet så länge som möjligt. ”Flow”, att spelaren hela tiden ska komma vidare, är en helig ko i spelutveckling.
Som ett exempel nämner Jonas Linderoth ett brädspel som heter Carcassonne.
– Det innehåller ganska komplexa beräkningar och när jag spelar det vid köksbordet med min åttaåring tvingas han räkna ut poängen. I Ipadversionen är det datorn som räknar. Man får akta sig, tekniken kan stjälpa lärandemomentet i syfte att göra spelen mer underhållande och roliga. Å andra sidan kan man då fokusera på strategi och sådana saker.
Är problemet, ur ett pedagogiskt perspektiv, att datorspelet sköter för mycket?
– Precis. Tvingas barnen att räkna själva kan det funka väldigt bra. Barnen behöver utsättas för lite friktion, tar man bort den för att göra spelet enklare, då minskar också inslaget av lärande.
Men när jag ser hur min femåriga dotter använder min Ipad upplever jag det som att hon tränar både matematik och språk?
– Det är klart att alla aktiviteter har något slags sidoeffekt. Just språkfärdigheter är en sak som tränas väldigt bra med hjälp av IT. Många spelare är duktiga på engelska. Och det är klart att det finns spel som kan träna förmågan att räkna. Men det är viktigt att behålla perspektivet: Det finns många överord om hur spelande kan underlätta lärandet. Jag har sett spelande som fungerar bra som pedagogik, men då är det ofta tack vare en duktig pedagog.
Så vad gör man som förälder?
– Man letar efter spel som barnen tycker är roliga. Man måste inte avkräva all lek något slags nytta, det får vi nog av senare i livet. Spel måste få vara roliga, lek måste få vara lek.
Nu kommer Prezi till iPad
När jag intervjuade Peter Arvai, vd på Prezi, i höstas antydde han att företagets presentationsverktyg skulle dyka upp på iPad. Nu är det dags. En app som kan visa Prezi-presentationer finns för nedladdning från iTunes Store. Peter Arvai har också svarat på mina frågor om den nya lanseringen:
Varför är iPad en plattform som ni lanserar på?
- Precis som webbaserade kartor så fungerar Prezi utmärkt med touchytor. Det är enkelt att panorera och zooma. Dessa gester är meningslösa när man jobbar med slides men fungerar perfekt för Prezi.
När jag gjorde intervjun med dig i höstas pratade vi om flash och att en av anledningarna att ni tittade på alternativ var att iPad saknar flash-stöd. Innebär lanseringen att ni nu bytt grafikformat, eller har ni tagit er runt begränsningen på något annat sätt?
- Vi varit tvugna att skriva en del kod men det har gått bra. Enda nackdelen är om du har lagt in flashgrafik, pdf-dokument eller videos i din Prezi, så syns tyvärr inte dessa eftersom iPaden inte stödjer flash.
Har ni någon plan för hur ni ska hantera det?
- Ja, vi håller på att undersöka problemet.
Och varför fungerar inte pdf:er? De kan jag ju visa på min iPad. Och varför inte video? Konverterar ni båda dessa format till flash när man skapar sin Prezi?
- Pdf och många av videoformaten är kopplade till Adobes lösningar som alla är lite krångligare att visa på iPaden på grund av att Apple inte gillar Flash. Jag tror att vi kan lösa vissa formatproblem i framtiden men först behöver vi se att våra användare behöver lösningarna. Om det visar sig att det är för få som vill visa videos i en Prezi på sin iPad så kommer det att finnas andra features som kommer att prioriteras.
I nuläget går det bara att visa befintliga Prezis i iPad-appen. Själv använder jag väldigt ofta min iPad i idéarbetet, och då skulle Prezi kunna fungera som verktyg för mindmaps etc. Några planer på att ge iPad-versionen redigeringsverktyg?
- Vi vill först se hur våra användare reagerar till denna versionen av vår app. Det användningsscenario som vi ville täcka som första steg var låta folk visa sina Prezis på konferenser eller på kaféer. Vi är väldigt nyfikna på om många andra använder sin iPad som du.
Kommer iPad-appen kosta pengar, eller blir den tillgänglig för användare som idag har ett betalkonto hos er?
- Det blir gratis för alla användare som har ett Prezi-konto, inklusive dem som har ett gratiskonto.
Vänsterkryss och sistasidor i den digitala världen
Jag har fått en ny favorittidning på pekplattan. DN. Men inte appvarianten DN+, utan en pdf-prenumeration på den vanliga papperstidningen. Varför? Jag är inte riktigt säker själv, men jag tror att det handlar om tre saker: Vänsterkryss, överblick och sistasidor.
Jag har tidigare argumenterat för att redaktörerna ska få en mer framskjuten position i tidningarnas digitala kanaler. Tydligare än när det kommer till beslutet om papperstidningens vänsterkryss, vilken nyhet som ska få det största och mest framträdande utrymmet på tidningens förstasida, blir inte redaktörernas arbete.
Men på webben har de sedan länge tagit ett kliv tillbaka. Många gånger är det “senaste nytt” istället för “viktigaste nytt” som toppar nättidningarnas webbplatser. Jämför med en morgontidning, där man som läsare direkt vid frukostbordet får en första läshjälp – “det här tycker vi är dagens viktigaste nyheter”. Det är inte alltid som tidningens toppnyhet är vad jag väljer att läsa när jag bläddrar vidare. Men ofta är toppnyheten av sådan vikt och betydelse att det är bra att åtminstone ha sett den på förstasidan.
Inne i tidningen, oavsett om den kommer på papper i brevlådan eller som pdf i mejllådan, får jag fortsatt överblick. Jag ser direkt vad som är notiser, vad som är stora jobb, vad som är nyhetsmaterial, vad som är feature. Subtila signaler som hjälper mig att prioritera vad som ska läsas nu, vad jag är ointresserad av och vad jag ska försöka komma ihåg att läsa senare.
Och till slut har jag bläddrat mig fram till sistasidan. När jag kommit dit, då vet jag att tidningen är färdigläst och att den går att lägga undan i väntan på nästa. Kanske är det också därför jag gillar RSS-läsare som Reeder och Google Reader, men har haft svårt för Flipboard. I Reeder och Google Reader finns en siffra som i klartext talar om hur många olästa inlägg som finns. Det kan vara stressande, men när den är nere på noll vet jag att jag läst allt (eller i alla fall har markerat allt som läst) och kan börja om på ny kula senare.
Förstasida, sistasida och överblicken är tre egenskaper hos papperstidningen som varit svåra att återskapa på webben. Jag är inte säker på att det är saker som måste återskapas, men jag är säker på att det är egenskaper som jag saknar när jag jämför webb och papper. Och även om man ska vara försiktig med att dra slutsatser bara utifrån sina egna synpunkter tror jag ändå att det finns anledning att fundera på detta i plattornas värld.
Jag menar inte att det är pdf-tidningar som är framtiden. I jämförelse är DN+ mycket snyggare än pdf-varianten av tidningen, och tar givetvis mycket bättre till vara på möjligheterna som den nya tekniken för med sig. Från pdf-versionen kan jag spara enskilda sidor som jag villl läsa senare, men Bonnier har antytt att liknande funktioner är på gång i News+, plattformen som driver bland annat DN+. Introduktionsfilmen som DN presenterade i höstas visade också funktioner för att enkelt kunna dela med sig av artiklar till bekantskapskretsen.
Men jag tror fortfarande att det finns många goda exempel att hämta från pappret när tidningarna nu anpassas till pekplattorna, inte minst när det gäller presentationen. Ett tydligt slut har DN+ och de andra tidningsapparna redan, jag vet när jag har läst klart. Däremot upplever jag att formgivningen är för magasinslik, nyhetskänslan saknas. Det finns tendenser till vänsterkryss på apparnas “förstasida”, men puffarna i övrigt är få och korta. Inne i tidningen finns ingen överblick som hjälper mig som läsare att avgöra om en nyhet är viktig eller mer perifer.
Hur det ska lösas? Ingen aning, tyvärr. Men jag vet att jag vill ha den.
Skapar pekplattor nya klyftor mellan läsare och skribent?
“Ipad riskerar att öka klyftan mellan skribenter och läsare“, skriver Martin Gelin i Sydsvenskan. Orsaken är att iPad och de appar som etablerade medieföretag lanserat främst bjuder in till konsumtion, inte produktion.
Jag håller till stor del med i beskrivningen, men inte i slutsatsen.
Redan när jag sammanfattade mina två första veckor som iPad-användare skrev jag att det är en pryl snarare för konsumtion än produktion:
Den stora skärmen kombinerat med den låga vikten gör den fantastiskt bra för att läsa på. Texter som sparats i Instapaper, RSS-flödet i Reeder eller Twitter i Twitters egen iPad-app. Bilder och film gör sig givetvis också bra.
Några månader senare finns det inte någon anledning att revidera det påståendet: En väldigt liten del av det jag skriver, skriver jag på min iPad. Men en betydande del av det jag läser under en normal arbetsdag, det läser jag på min iPad.
Det här är inte något unikt för Apples pekplatta. Det är ett användningsmönster som kommer med den fysiska utformningen, som helt enkelt gör att en pekplatta inte är bekväm att skriva på. Jag har under hösten testat två andra modeller, en Samsung Galaxy Tab och en Kendo M7, som båda använder Android som operativsystem. Med Samsungs platta går det att ta kort och det något mindre formatet gör den enklare att skriva på när man står upp. Annars är det inte några stora skillnader det handlar om: Pekplattor är i första hand bra för tillbakalutad konsumtion, i fotölj eller säng.
Men det finns ett stort “men” som gör att jag ändå inte delar Martin Gelins slutsats, att pekplattorna skulle öka avståndet mellan läsare och skribent.
“Produktionsproblemet” gäller bara längre texter. Det händer förvisso att jag skriver hela artiklar på min iPad. Antingen handlar det om att jag vill resa lätt och lämnat datorn på kontoret. Eller att jag har svårt att koncentrera mig. Då är iA Writer perfekt, med en skrivmiljö som påminner om en gammal skrivmaskin, där varken Facebook, mail eller annat tränger sig på.
Men nu är inte långa texter allt som produceras. Mina länktips kommer nästan uteslutande från min iPad. Det är i RSS-läsaren Reeder som jag hittar majoriteten av de länkar jag tipsar om, och i programmet finns en funktion för att spara länkar tillsammans med kommentarer. Tillsammans hamnar sedan både länkar och kommentarer här på min webbplats, i stort sett helt automatiskt. Just den typen av delande som Martin Gelin menar är en del av den sociala webbens dynamik. Och sällan är en artikelkommentar längre än att den går att knacka ihop från en pekplatta.
Möjligen skulle Martin Gelins andra argument, att dagens tidningsappar inte har tillräckligt utvecklade sociala funktioner, på sikt kunna öka klyftorna mellan skribent och läsare. Men jag tror och hoppas att de bristerna bara handlar om att funktionerna ännu inte är på plats. Det har tagit tid, men de flesta webbplatser som drivs av etablerade, svenska mediehus har idag gott om delningsfunktioner och annat. Att samma möjligheter inte skulle få ta plats i den nya kanal som pekplattorna utgör har jag svårt att tänka mig.
Att iPaden är så bra att läsa på innebär att jag faktiskt läser mer. Och utan läsande, tittande och lyssnande inga nya intryck, inget nytt att fundera över, inget nytt att diskutera.
Martin Gelins text upptäckte jag via en diskussion som jag såg i Twitters iPad-app. Artikeln läste jag direkt, men det här inlägget fick vänta tills jag satt vid datorn. Hade på känn att det skulle bli för långt för att skriva i pekplattan.
Men skrivet blev det ändå.
Frågan är vems tes det stärker.
Jag ger Flipboard en ny chans
Det har blivit dags att ge Flipboard en andra chans. Tidigare har jag avfärdat iPad-appen som snygg men inte särskilt användbar. Jag har nog haft fel.
Igår skrev Joakim Jardenberg om Dagens Flip, ett twitterflöde där han postar länkar till dagens, i sitt tycke, viktigaste nyheter. Länkarna går givetvis att följa från twitter.com eller valfri Twitter-klient. Men det är när det läggs till i Flipboard som det blir riktigt bra.
När jag ändå var inne i Flipboard och testade Dagens Flip upptäckte jag också att stödet för både Google Reader och Twitter har förbättrats avsevärt. Nu är det inte längre “allt eller inget” som gäller. Istället kan man som användare välja vilka mappar i Google Reader som ska synkas, eller vilka delar av Twitter man vill följa i Flipboard. Bland annat. Om det här verkligen är nytillkomna funktioner, eller bara jag som tidigare tittat slarvigt låter jag vara oskrivet, men stor skillnad gör dem i alla fall.
Men det är inte att titta på Flipboard idag som är det mest spännande. Istället är det intervjun från julveckan som jag bäddat in här ovan, där Flipboards vd Mike McCue pratar om framtiden, som jag gör mig mest nyfiken.
Från en publicistisk synvinkel är diskussionen om annonsformat intressant. McCue jämför bland annat dagens webbannonser med de som finns i tryckta magasin. Den ena sorten tycker läsarna är mest i vägen, de andra läser de ofta med stor behållning. Genom att i Flipboard återinföra “tidningssidan” som begrepp (istället för att skrolla nedåt allteftersom man läser bläddrar man sig igenom innehållet, helsida efter helsida) ger det också bättre annonsmöjligheter, menar han. Annonserna går att göra lika snygga som i tryck, men med samma förbättrade precision som på webben.
Och ur användarvinkel är det också spännande att höra hur de tänker angripa det som jag tycker varit Flipboards största svaghet: Att programmet inte klarar det enorma informationsflödet som kommer via Facebook, Twitter och RSS-prenumerationer. Hos Flipboard funderas det en hel del om hur smarta filter kan hjälpa till. I somras, nästan samtidigt som Flipboard lanserades, köptes Ellerdale. Det företaget utvecklade algoritmer som kan vaska fram det viktigaste ur varje användares flöde.
Jag flyttar fram Flipboard till min iPads första skärm, och ger programmet en ny chans ett tag framöver.
Att göra mycket mer med mindre – pekdatorerna tar över
Buckminster Fuller myntade för decennier sedan termen “ephemeralization“, att den tekniska utvecklingen gör det möjligt för oss att göra mer och mer med mindre tills vi slutligen kan göra allting med ingenting. Än är det en bra bit kvar innan vi är där. Men mycket har hänt de senaste åren: Mobiltelefoner och efter dem pekdatorer som iPad.
I våras skrev jag om utveckling av program för mobiltelefoner i Ny Teknik. Johan Berntsson på InUse säger en intressant sak i artikeln:
Mycket av den hårdvara som i dag används internt på ett företag är specialutvecklade grejer som är jättedyra per enhet.
Dyra därför att utvecklingen kostar. Därför att produktionen blir dyr. Och för att man låser in sig i ett hemmabyggt system. Men skälen att bygga eget minskar för varje dag som går, med mobiltelefoner och pekdatorer har vi en hårdvara som är generell och som blir allt mer kompetent. Generell i den bemärkelse att hårdvaran för interaktion mellan människa och dator är väldigt avskalad. Vid sidan av (den allt större) pekskärmen finns bara ett fåtal knappar. Kompetent i den bemärkelse att tillverkarna trycker in allt fler sensorer och anslutningsmöjligheter under skalen.
Som konsumenter har vi redan stor glädje av det här, när samma apparat går att använda för spel, som gps, att prata i och allt annat som apparna i Android Market eller iTunes Store gör möjligt. Men det finns ingen anledning att tro att möjligheterna bara kommer oss konsumenter till del. Också näringslivet har mycket att vinna.
Och det här ger också stora affärsmöjligheter. Paul Grahams senaste text har den anspråkslösa rubriken “Tablets“. Och i den bjuder han på ett råd till den som vill starta ett nytt teknikföretag idag:
The advantages of doing things in software on a single device are so great that everything that can get turned into software will. So for the next couple years, a good recipe for startups will be to look around you for things that people haven’t realized yet can be made unnecessary by a tablet app.
Och precis som Twitter nått stor framgång inte bara genom att vara en tjänst, utan i hög utsträckning en plattform för tredjepartsutvecklare att bygga på, tror han att Apples konkurrenter måste se på sina prylar på samma sätt:
It has turned out to be a great thing that Apple tablets have accelerometers in them. Developers have used the accelerometer in ways Apple could never have imagined. That’s the nature of platforms. The more versatile the tool, the less you can predict how people will use it. So tablet makers should be thinking: what else can we put in there? Not merely hardware, but software too. What else can we give developers access to? Give hackers an inch and they’ll take you a mile.
När jag på tidigt 2000-tal hade en mobiltelefon och en handdator, en Palm V, fnös jag åt de första försöken att bygga ihop de två till en pryl. Jämfört med de första ansatserna till smartphones var handdatorns att-göra-lista, kalender och andra kontorsprogram överlägsna. Idag vill jag inte ens tänka på hur välfyllda mina fickor hade behövt vara om min mobiltelefons alla funktioner skulle varit förpackade en och en.
Och följer företagen som tillverkar hårdvaran Paul Grahams är vi ytterligare några steg närmare Buckminster Fullers profetia. Till både konsumenters och företags stora glädje.
Ocean Observations The Feed ska bli en RSS-läsare för soffan
Listan med prenumeration dyker upp i botten av skärmen.
Svaret visade sig vara nej. I alla fall inte än. Skälen är två: För det tycker jag att Reeder ger en bättre överblick över prenumerationerna. För det andra saknar The Feed än så länge stöd för Googles inbyggda funktion “dela med anteckning”. Eftersom jag använder den möjligheten för att enkelt kunna sammanställa tipsen jag publicerar här på min webbplats är det något jag inte klarar mig utan.
Men jag blev ändå nyfiken på varför Ocean Observations, som normalt hjälper kunder som Nokia, Ericsson och Vodafon med bland annat användargränssnitt, lanserar ett program direkt till slutanvändarna.
Max Rudberg och Sebastian Evans som sitter på Ocean Observations kontor i Japan svarade på mina frågor via mail:
Översiktsbild av de senaste texterna.
Vi är prylentusiaster och användare, och många av oss på Ocean skaffade iPad så fort den släpptes i USA. Tablet känns som det ultimata formatet för att konsumera innehåll. Vi såg en potential, men tyckte att utbudet fortfarande lämnade en del att önska.
Det var på en av våra Fedex-dagar som vi har en gång i kvartalet, en dag då vi får jobba fritt med vad vi vill, som vi bestämde oss för att jobba med en RSS-läsare för iPad.
Flera av oss konsumerar regelbundet RSS-feeds via Google Reader, till den grad att vi ofta äter frukost framför datorn. Så det kändes naturligt att RSS-läsare för iPad skulle kunna bli en hit.
Reeder lovordas av många användare. Vad gör The Feed bättre, tycker ni?
Reeder satte helt klart en helt ny standard och många av oss har använt den uteslutande fram tills dess att vår egen läsare var bruklig nog. Reeder gör många saker bra och har mycket fina och polerade detaljer och funkar bra i tablet-formatet.
Det vi tycker The Feed gör annorlunda är presentationen och navigationen. Du hamnar direkt i läsvyn, och om du vill kan du bara scrolla dig fram och hela tiden få mer att läsa.
Menyn för att dela intressanta länkar.
Vi tror att de här skillnaderna gör hela upplevelsen mer fokuserad och avslappnad, mer anpassad för den “soffdator” som iPad är.
Ni har valt ett gränssnitt som skiljer sig rätt mycket från Reeder, och andra appar också. Bland annat går det inte att se hur många olästa inlägg det finns i respektive mapp. Varför inte?
Vi vänder oss framförallt till den målgrupp som tycker att olästa antal i en badge är en stressfaktor i en RSS-läsare – ibland är det svårt att hinna med att läsa alla nyheter. Istället indikerar vi olästa nyheter med högar som ger en ungefärlig uppfattning om hur mycket läsning som finns från en specifik källa.
En av de viktigaste funktionerna i Reeder, och Google Reader för den delen, är möjligheten att kunna dela med sig av intressant läsning genom att lägga till lite egen text. Det går inte i The Feed. Varför har ni valt bort den möjligheten?
Den möjligheten finns för både Twitter och Facebook. Vi tycker att man ska kunna dela med sig och kommentera på det. Vi ska undersöka vad som kan ha gått fel med delningsfunktionen. Det här är en 1.0-produkt och det kan så klart finnas lite skavanker.
Vad har ni för framtidsplaner för The Feed?
Till en början vill vi höra vad användarna tycker! Vi har fokuserat hårt på det här upplägget under en längre tid. Det känns viktigt att lyssna på vad som sägs, ta till oss det och diskutera förbättringar.
13 iPad-appar för barnen
Många som köper en Ipad tror att de skaffar sig ett arbetsredskap, en läsplatta och en spelmaskin. Allt stämmer. Men finns det barn i familjen kommer det inte dröja länge innan de upptäcker att iPaden kan roa också dem.
Här är tips på tretton appar, spel och annan underhållning, som kommer få barn i åldersspannet två till sex år att försöka rycka iPaden ur händerna på sina föräldrarna:
Flight Control HD
En storsäljare till Iphone, som gör sig ännu bättre på den större skärmen. Uppdraget är enkelt: Flygplan och helikoptrar ska ledas till rätt landningsbana. Vilken det är avgör färgen på flygplanet. Enkelt när det finns en handfull plan och helikoptrar på skärmen, betydligt svårare att undvika kollisioner när luftrummet är fullt.
Flight Control HD, 38 kronor i iTunes Store.
Lego Creationary
Som sällskapsspelet Pictionary, fast med Lego. Slå med tärningen för att se vilken kategori det kommer att byggas i. Sen börjar en figur sättas ihop på skärmen, och spelarens uppgift är att så snabbt som möjligt avgöra vilken av de fyra alternativen det ska bli. Fel svar, och spelet är slut. Kul, även om antalet “byggsatser” gärna hade fått vara fler.
Lego Creationary, gratis i iTunes Store.
Pebble Jump
En spelplan med hål. I några ligger det kulor, de flesta är tomma. Genom att använda en kula för att hoppa över en annan plockas de en efter en bort från spelplanen. Målet är att få en enda kvar och att den har landat i det stjärnmärkta hålet.
Pebble Jump, 7 kronor i iTunes Store.
Cut The Rope
En godissugen groda/ödla. Och en rödgul sötsak av oklar sort. Problemet är att karallamellen sitter fast i ett eller flera snören. Spelarens uppdrag är att skära av snörena i rätt ordning, så att suget hos den lilla grön krabaten stillas. Allt eftersom man löser banorna kommer fler hinder och hjälpmedel till, som ballonger, vassa spikar och luftpumpar.
Cute The Rope Lite, gratis i iTunes Store.
Slice It
Geometriträning som efter några nivåer blir en utmaning också för föräldrarna. En triangel, rektangel eller annan månghörning ska delas i ett visst antal delar, och det ska ske genom att använda ett visst antal pennstreck. Rätt antal delar är lika viktigt som att det sker med rätt antal streck. Det låter enkelt. Det är enkelt. I början.
Slice It Lite, gratis i iTunes Store.
Geared
Mer problemlösning. Här är det ett litet kugghjul som ska fås att rotera, genom att steg för steg bygga sig fram till det med andra kugghjul av varierande storlek. Gravitationen är med och ställer till problem. Bygger man inte i rätt ordning rasar hela konstruktionen ihop.
Geared, 22 kronor i iTunes Store.
Drop7
Matematikträning i Tetrisanda. Kulor med siffror släpps ner i rutmönstret. Så snart en kula ligger i en rad eller kolumn där siffran stämmer med antalet kulor försvinner den. En hel del strategi behövs, men eftersom det inte finns någon form av tidsbegränsning går det bra att tänka i lugn och ro.
Drop7, 22 kronor i iTunes Store.
Dino Math
Mattekunskap för de minsta. Addition och subtraktion tillsammans med dinosaurier i olika färg och form.
Dino Math Lite, gratis i iTunes Store.
Doodle Buddy
Ett ritprogram med olika bakgrunder, klistermärken, pennor och kritor. De färdiga konstverken går att skicka iväg med e-post eller spara till bildalbumen i iPaden.
Doodle Buddy, gratis i iTunes Store.
Drawing Pad
Också detta är ett ritprogram, med ungefär samma möjligheter som Doodle Buddy. Den största skillnaden är att gränssnittet är lite enklare att förstå sig på, att det är tydligare vilken typ av ritverktyg och vilken färg man väljer och att klistermärkena är lite mer verklighetstrogna.
Drawing Pad, 15 kronor i iTunes Store.
Cute Friends
Inget spel, men tvååringen tycker det är kul att peka på djur som låter.
Cute Friends Lite, gratis i iTunes Store.
Memory Fun
Till utseendet ett väldigt fult memoryspel, men det stör inte barnen.
Memory Fun, gratis i iTunes Store.
iPad är bra – men det är molnet som är revolutionen
iPad - bra, men det är molnet som lyfter den.
Snarare en pryl för konsumtion än produktion. Och den verkliga revolutionen är molnet. Så vill jag sammanfatta mina två första veckor med en iPad.
Den stora skärmen kombinerat med den låga vikten gör den fantastiskt bra för att läsa på. Texter som sparats i Instapaper, RSS-flödet i Reeder eller Twitter i Twitters egen iPad-app. Bilder och film gör sig givetvis också bra.
Bökigare är den att skriva på. Lägger man den i knät när man sitter i en fotölj eller i soffan blir vinkel mellan det virtuella tangentbordet och skärmytan fel, håller man den i händerna och försöker att skriva med tummarna a’la iPhone blir man snart trött i händerna. Kortare texter går fint, men sitter jag inte vid datorn sträcker jag mig hellre efter telefon än iPad om jag ska skriva ett längre mail. Sitter man vid ett bord blir iPaden dock bättre att skriva på, inte minst om man lägger något i bakkant så att den lutar lite lätt. Får jag önska skulle jag vilja se ett tvådelat tangentbord som placerar hälften av knapparna nära vänster tumme, resten när höger.
Men även om jag än så länge upplever iPaden som lite bökig att skriva på så räknar jag ändå med att göra det en hel del framöver. Många gånger kommer jag kunna lämna den bärbara datorn hemma och resa med lättare packning. Och det tar oss upp i molnet.
Så här långt är det två iPad-program jag testat att skriva i. Det ena är Simplenote som jag redan har i min iPhone, det andra är det iPad-specifika programmet Writer. Båda har den finessen att de synkar texterna jag skriver till molnet och vidare till dator och iPhone. Eller andra vägen. I Simplenotes fall via tjänstens egen server, i Writers med hjälp av Dropbox. Backup av det jag skriver är en fördel, men att texterna automatiskt finns tillgängliga var jag än befinner mig är det som är riktigt bra. I Simplenote har jag till exempel gott om korta minnesanteckningar som kan behöva uppdateras lite när som helst, och som jag kan behöva titta på var som helst. Presentidéer till andra familjemedlemmar och artikelidéer till exempel. Med Writer räknar jag med att snart kunna arbeta med mina artiklar på ett smidigt sätt. Snart får nämligen Scrivener, det program jag använder i Macen när jag skriver, också Dropbox-stöd. Då kan jag enkelt jobba med artiklarna, var jag än befinner mig, och på smidigast möjliga sätt.
Och även om iPad är riktigt bra för spel och underhållning – Air Control tillsammans med femåringen på den stora skärmen är till exempel en höjdare – är det som arbetsredskap och fönster till nätet som iPad är bäst, åtminstone för mig. Jag har tidigare hyllat Reeder som den bästa RSS-läsaren alla kategorier. På iPad är den ännu bättre. (Med ett litet klagomål: Handgreppet för att öppna en mapp för att se alla prenumerationer i den är inte smidigt när man har iPaden i händerna). Och Instapaper, som låter dig spara intressanta texter för att läsa senare gör sig riktigt bra på iPadens större skärm. Twitters iPad-app likaså. Laterstars, en tjänst för att spara länkar från Twitter, har också fått en bra iPad-anpassning.
Utan molnet hade inga av de här tjänsterna varit möjliga. Utan molnet hade iPad bara varit en snygg och rolig pryl.
1 2