Filter

Tre tips för omvärldskoll på nätet

Frågade i det senaste inlägget efter tips och metoder för att sköta omvärldsbevakning och informationsgallring på nätet. Och då kan det ju också vara på sin plats att bidra med egna förslag. Så, här är tre lösningar jag använder i mitt dagliga arbete som journalist:

Få Twitter-koll med Summify

Summify screenshot

I mellandagarna upptäckte jag Summify. Efter att ha använt tjänsten i två och en halv månad kan jag verkligen rekommendera den. De flesta med ett konto på Twitter upplever åtminstone emellanåt att det kan vara svårt att hänga med. Inläggen virvlar förbi i en hiskelig fart och känslan av att missa några guldkorn finns där ständigt.

Summify kopplas till ditt Twitter-konto och håller koll på alla länkar som postas av dem du följer. Sen skickas ett dagligt mail ut med de tio mest populära länkarna. Med i ekvationen är också Facebook och RSS-flöden i Google Reader. Det blir förvisso en topplista som bara baseras på kvantitet, men nästan varje morgon innehåller mailet något som jag hade missat och som jag faktiskt är intresserad av.

Få RSS-koll del 1: Fever

Fever

Kombinationen Google Reader, sökjättens RSS-tjänst, och iPhone/iPad-appen Reeder är riktigt bra för att hålla koll på flödet i RSS-prenumerationerna. Men precis som med Twitter infinner sig en känsla av “för mycket” ganska ofta. Att gruppera prenumerationerna i någon slags prioritetsordning är ett knep. En mapp med de viktigaste prenumerationerna som kollas dagligen, en med de mindre viktiga som kollas någon gång då och då.

Den metoden kompletterar jag med Fever. Grundtänket påminner mycket om Summify. I Fever har jag samma RSS-prenumerationer som i Google Reader, och precis som Summify letar efter populära länkar i Twitter-flödet letar sållar Fever fram det hetaste i mina RSS-prenumerationer. Slutresultatet är något av en privat knuff.se. Tyvärr innebär det också att det krävs tillgång till en egen webbserver där man kan installera Fever.

Få RSS-koll del 2: Google Reader

Googles RSS-läsare har en funktion som gör det möjligt att dela med sig av intressanta artiklar, med en tillhörande kommentar om man har lust. Ytterligare ett personligt filter kan därför bli att leta upp personer som delar dina intressen och följa dem i Google Reader. När man väl skaffat ett konto i Google Reader går det att använda namn eller e-postadresser för att söka efter folk.

Avslutar med ett i sammanhanget relevant lästips: Nicholas Carr tror att bra filter skapar nya problem genom att förstärka känslan av information overload.

Hur använder du nätet för omvärldsbevakning?

I höstas skrev jag en internetguide åt .SE, om elektroniska identiteter. Drar nu igång arbetet med en ny guide, den här gången om omvärldsbevakning och informationsgallring på nätet. Och jag tar gärna emot tips på sånt som kanske kan ingå.

Tanken är att guiden ska ha tre delar:

  1. Problemet. Siffror, statistik och annat som kvantifierar informationsexplosionen och en förklaring till varför en stor mängd information blir oöverblickbar. Varför känns det allt oftare som om vanlig nyckelordsbaserad sökning på Google inte räcker?
  2. Smartare filter. Hur filtrerar och gallrar man i informationsfloden i dag – och vad har man för idéer för framtiden? Datorer som blir bättre att förstå mänskligt språk, och därmed blir bättre på att begripa vad användaren letar efter men också på att söka efter svaret är ett exempel. En annan växande trend är människor som agerar filter, oavsett om det är genom att välja vilka man följer på Twitter eller tjänster som vark.com och quora.com där det är andra användare som svarar på frågorna.
  3. Hands on – här är verktygen som kan hjälpa dig. Tips för att få ut maximalt av RSS, Google Alerts, Twitter och Twingly och andra tjänster och metoder som redan idag gör det lättare att hitta det man söker och bli uppmärksammad på sådant som ligger inom intressesfären.

Har du siffror som passar i första delen? Känner du till forskning som hör hemma i den andra? Eller bra tips till den tredje? Kanske förslag på personer att intervjua. Lämna gärna en kommentar, eller skicka ett mail.

Tack!

Summify vaskar fram guldkornen på Twitter

Summify screenshot

Summify letar länkar i RSS-flöden, Twitter och Facebook och sammanställer en lista med de populäraste länkarna.

Att det behövs bättre filter för flödet i de sociala nätverken har jag varit inne på tidigare. I förrgår började jag testa Summify, och det ser riktigt lovande ut. Till tjänsten ansluter man sina konton hos Google Reader, Twitter och Facebook. Sen håller Summify koll på vilka länkar som dyker upp i flödet. Sidor som många länkar till är antagligen intressant läsning, och bubblar därför upp mot topplistan. Trevligt är att man en gång per dag kan få ett mail med de “bästa” lästipsen. Kan fungera som en bra start på arbetsdagen, eller som en sammanfattning när det snart är dags att koppla ner.

I sammanhanget är den här intervjun med Twitters Evan Williams också intressant. Han säger bland annat

It seems to me that almost all tools we rely on to manage information weren’t designed for a world of infinite info. They were designed as if you could consume whatever was out there that you were interested in. [...] I want Twitter to be an antidote to infinite information, not a cause of it.

Det nya sättet att göra retweets, att skicka intressanta tweets vidare, var ett första steg mot att ge Twitter ett redaktörslager. Mer verkar vara på gång.

Smarta filter är framtiden för RSS

Det är inte information overload som är problemet. Det är filtren som inte fungerar. Det sa Clay Shirky på en konferens nyligen.

Ett informationsflöde större än vi mäktar med har funnits länge, resonerar Shirky. Ända sedan tryckpressen uppfanns. Och det var bara det ena problemet som tryckpressen gav upphov till, det andra var risk. Risk för den som trycker böcker, eftersom de måste sälja för att betala sig. In kom redaktörerna, med uppgift att se till att böckerna som trycktes var så bra att folk ville köpa.

Med internet har produktionskostnaden närmat sig noll, samtidigt som filtren till stora delar har saknat. Informationskollaps. På flera plan. RSS är ett.

Jag har tidigare argumenterat för att RSS och Twitter är komplement snarare än konkurrenter. Sedan jag skrev det blogginlägget har jag testat tre nya sätt att använda RSS. Feedly, som jag nämner i slutet av texten från förra våren, Fever och Twingly Channels. Och jag kan konstatera: RSS är dött. Åtminstone som vi en gång lärde känna tekniken, som en lista med rubriker sorterade i kronologisk ordning. Men de här tre tjänsterna visar att RSS inte är dött – om nyhetsflödet får passera genom ett eller flera fungerande filter.

Feedly, Fever och Twingly Channels har ett gemensamt grundtänk: Som användare prenumererar jag på de RSS-flöden som verkar intressanta, sen hjälper tekniken till att vaska fram de verkliga guldkornen.

Fever

Fever

Bäst just nu är Fever. Upplägget med en “Hot view” är smart. Där visas de texter som fått flest länkar från de flöden som jag prenumererar på. Och det riktigt kluriga är att de texter som tycker upp i den heta vyn inte ens behöver vara sådana som finns med i mina flöden. Är det tillräckligt många av mina källor som länkar till en text, då länkar Fever vidare till den också. Det var så jag upptäckte statistiken om trafik från Facebook till mediasajter i går. Jag har inte Hitwise-bloggen bland mina prenumerationer, men eftersom tre av mina källor länkade dit hittade jag den ändå. Smart är också att het-vyn dessutom innehåller alla källor som länkar till snackisen, något som gör det lätt att hitta kommentarerna om den.

Twingly Channels

Twingly Channels

På sikt är det tänkt att Twingly Channels ska fungera på ett sätt som påminner om Fever, men med ytterligare en viktigt faktor i rankingen: Den mänskliga. Fever är en RSS-läsare som jag använder på egen hand, medan Twingly Channels är ett samarbetsprojekt där deltagarna i en kanal också kan rösta på bra inlägg. Många röster flyttar en text uppåt i rankingen. Twingly Channels tar också med antalet omnämnande på Twitter i sina beräkningar. På sikt kan det antagligen fungera bra, men i den stängda beta som finns tillgänglig idag når totalupplevelsen inte upp till Fevers nivå. (Martin Källström, Twinglys vd, berättar mer om Channels i den här intervjun.)

Feedly

Feedly

Feedly, slutligen. Det här är instegstjänsten för den som vill testa något mer än en vanlig, kronologisk RSS-läsare. Feedly lägger sig som ett lager Google Reader, så först krävs ett konto där. Sen installerar man Feedly i sin webbläsare, Firefox, Chrome och Safari stöds. Här baserar sig sorteringen bland annat på vilka källor man grupperar som favoriter, och från vilka källor man ofta delar med sig av intressanta rubriker.

Ingen av de tre är perfekt. Fever kostar pengar, kräver en egen webbserver och behöver bättre funktioner för att dela med sig av intressant läsning till andra. Twingly Channels behöver ett bättre användargränssnitt. Och Feedly en bättre topplista över den bästa läsningen.

Men tillsammans visar de att det finns en framtid för RSS. Det började som ett sätt att slippa besöka alla webbplatser man vill ha koll på, att låta nyheterna komma till en. Nästa steg ligger helt klart i filterfunktionerna, och de är på väg att bli riktigt kraftfulla.

En sak som är extra smart med Fever och värd att nämna är att RSS-flödena delas in i två kategorier: Kindlings och Sparks. I den förra gruppen lägger man alla dem som man verkligen vill hålla järnkoll på, läsa varje eller nästan varje inlägg. I den senare de flöden som bara ska fungera som rankingsfaktor för het-vyn. Och här fungerar det alldeles utmärkt att lägga in Twitter-flöden från personer som ofta postar intressanta länkar i sin mikroblogg. Eller RSS-flödet över de populäraste bokmärkena på Delicious.

Jag har tidigare bloggat om hur jag tror att det här tre RSS-läsarna påverkar redaktörsrollen.

Nya nättjänster utmanar redaktörsrollen

Med bloggverktyg som WordPress och Blogger är det möjligt för vem som helst att utmana redaktionernas reportrar. Vem som helst kan nå ut till hela världen, utan att ha ett jobb som journalist. Nu kommer en ny våg av tjänster, och med Twingly Channels, Feedly och Fever är det redaktörens arbetsuppgifter som flyttar ut på nätet.

Redaktörerna har länge varit ett av de traditionella redaktionernas tyngsta trumfkort. Vid sidan av de egna nyheter som produceras varje dygn fångar redaktörerna upp det viktigaste ur nyhetsflödet och ser till att notiser, fördjupningar och uppföljningar blir skrivna.

Rollen som gatekeeper är viktig, den genomsnittlige läsaren, lyssnaren, tittaren har ingen möjlighet att hålla koll på lika många källor som någon som har det som sitt jobb. Eller?

Påståendet är en sanning så länge man tänker sig att bevakningen ska utföras på samma sätt som en redaktör jobbar idag: Genom att skumma de viktigaste nyhetssajterna, genom att följa flödet från Tidningarnas Telegrambyrå, genom att hålla ett öga på BBC och CNN. Den som inte har det som arbetsuppgift kan aldrig göra samma jobb, till det finns ingen tid.

Inte om det ska göras manuellt, och på egen hand.

Men vad säger att det måste göras manuellt, och på egen hand? Ingenting, åtminstone inte på sikt. Samma tekniska utveckling som gjorde det möjligt för vem som helst att publicera sig på nätet håller nu på att förändra förutsättningarna för redaktörsrollen.

Fram tills idag har en RSS-läsare varit det närmaste man som privatperson kunnat komma redaktörens arbete. Men med ett program som Feeddemon eller en tjänst som Google Reader är inte ens halva lösningen på plats. Man får det massiva inflödet av rubriker, men det tunga arbetet återstår: Att hitta det som är mest läsvärt, det som intresserar just mig mest. Och många är de som på egen hand försökt hålla kolla på hundratals RSS-flöden och snart tvingats ge upp.

Digg, som lanserades 2004, är ett av de första försöken att crowdsourca redaktörens arbete. Diggs användare röstar på texterna de tycker är intressantast. Med många röster dyker en länk upp på Diggs förstasida.

Problemet med tjänster som Digg är att användarbasen kan bli för stor, att gruppens gemensamma nyhetsvärdering inte stämmer med mina intressen. Vad som behövs är en plattform för smalare samarbete, mer individanpassat.

Och det är just vad Twingly Channels, Feedly och Fever har som målsättning. Hur skiljer sig åt mellan de tre, men målet är det samma: Att vaska fram de rubriker som intresserar just mig mest.

Med Twingly Channels samarbetar en mindre grupp användaren runt ett bestämt ämnesområde. Från ett urval av nyhetskällor röstar man fram de bästa texterna, lite som hos Digg. Men dessutom har Twingly Channels hänsyn till vad som händer i realtidswebben, vilka länkar som många postar på Twitter, till exempel. I en intervju beskriver Martin Källström hur det går till:

“Användarna skapar kanaler för de ämnen som de vill bevaka. Till kanalerna kopplar de RSS-flöden från sajter som skriver om ämnet, och matar in sökord som används för kontinuerliga sökningar i realtidswebben. Dessutom kan användarna manuellt lägga in länkar de tycker passar i kanalen. Sen kommer allt material som finns i en kanal att ordnas efter relevans.”

Feedly är en tjänst som ger extra funktioner till Google Reader. Den viktigaste är att skapa en personlig startsida med de artiklar som troligen intresserar användaren mest för tillfället. Grundaren Edwin Khodabakchian förklarade i ett mail till mig hur Feedlys nyhetsvärdering fungerar:

Feedly uses a combination of 4 factors to determine which articles are displayed in the cover/digest:

  • Number of likes and number of times the article has been shared by the users you follow
  • If the source the article belongs to is marked as favorite or not
  • The user sharing patterns (If you share a lot of articles from a specific source, that source gets automatically more weight in the filter)
  • How old the article is.

Slutligen Shaun Inmans Fever som till stor del förlitar sig på källornas inbördes länkar. Om många länkar till en viss artikel, då är sannolikheten stor att den är viktig, bra och/eller läsvärd.

Här har vi alltså tre tjänster, fyra med veteranen Digg, som faktiskt utmanar redaktionernas redaktörer. Jag har använt Feedly under några månader och är imponerad över hur väl företagets teknik fungerar. Behovet att minska antalet flöden i Google Reader är inte längre lika stort. Istället lägger jag till allt fler. Twingly Channels har jag också provkört sedan betalanseringen den första oktober. Det återstår en del jobb med användargränssnittet innan tjänsten blir riktigt användbar, men potentialen är stor.

Konsekvensen för de traditionella mediahusen? Ingen aning. Men att den kommer bli märkbar, det tror jag inte att det råder någon tvekan om. Varför ha aftonbladet.se som startsida i webbläsaren om jag som användare istället kan ha en startsida som ger mig det — för mig, just mig — bästa nyhetsurvalet från hela webben?

Twingly vill göra RSS-läsaren social

I Ny Teknik skrev jag om Twingly Channels i förra veckan. Här är ett längre utdrag ur intervjun jag gjorde med Linköpingföretagets vd Martin Källström.

Vad är Twingly Channels?

– En lösning på problemet med att hantera informationsflödet på webben. Ett sätt att hjälpa användarna att hitta de två-tre länkar varje dag som är mest relevanta för just dem.

Hur gör ni det?

– Användarna skapar kanaler för de ämnen som de vill bevaka. Till kanalerna kopplar de RSS-flöden från sajter som skriver om ämnet, och matar in sökord som används för kontinuerliga sökningar i realtidswebben. Dessutom kan användarna manuellt lägga in länkar de tycker passar i kanalen. Sen kommer allt material som finns i en kanal att ordnas efter relevans.

Hur görs rankingen?

– Användarna kan klicka på en länk för att markera att de tycker att en text är läsvärd. Men rankingen kommer också påverkas av hur många bloggar och mikrobloggar som länkar till en sida. Många länkar tyder på hög relevans.

Var hämtar ni datan som ligger till grund för rankingen?

– Dels kommer vi att använda vårt eget bloggsök och mikrobloggsök, som är globala sökmotorer. Dels kommer vi hämta in kommentarer från andra sociala tjänster, som Digg, Delicious och Flickr. Och även kommentarer från större blogghotell som WordPress.com och Blogspot. Det kommer att vara ett ständigt pågående arbete att identifiera den typen av sociala signaler som vi kan hämta från allt fler källor.

När ni går in och spindlar data hos Twitte, Flickr och de andra, går ni via deras vanliga, öppna API:er, eller gör ni det i en sådan omfattning att ni har speciella avtal och egna vägar in?

– Det kan jag inte svara på. Det är som med bloggsöket, det vi ser som vår affärshemlighet är de sätt som vi har identifierat för att gå in och hämta data.

Lite låter det som om Twingly Channels blir en korsning mellan Mahalo och Twine å ena sidan, RSS-läsarna Feedly och Feedafever å den andra. På Mahalo och Twine hjälps användarna åt göra länksamlingar inom olika områden, medan Feedly och Feedafever tittar på vad som händer i realtidswebben för att filtrera ut de mest relevanta texterna.

– Twinglys lösning för det här är väldigt snarlik det som Feedly och Feedafever gör. Skillnaden är att vi kopplar in en tydlig social aspekt, att användarna kommer att hjälpas åt att plocka fram det som är relevant för ett visst innehåll. En annan skillnad är att man i realtid kommer kunna diskutera och kommentera innehållet i kanalen. Det kommer att vara en mycket interaktiv känsla tack vare att vi använder en ny realtidsteknik som heter long polling. Det innebär att nya kommentarer kommer upp hela tiden när man skriver, ungefär som i chatt.

Hur kommer informationen att presenteras?

– I kanalen finns två vyer. En där allting som kommer in visas och en filtrerad vy där bara dagens mest intressanta länkar i kanalen finns.

– Har man ont om tid räcker det alltså att man tittar in i den filtrerade vyn någon gång per dag. Då får man koll på det viktigaste som händer i det här ämnesområdet. Har man mer tid kan man dyka ner i den större strömmen, och där kommentera och rösta på vad som är intressant innehåll. På så vis hjälper de användare som har mer tid för tillfället dem som just nu inte har så mycket tid.

Vem skapar kanalerna?

– Användarna själva. Man kan ha sina egna, men gör man det tillsammans blir resultatet bättre eftersom man då utnyttjar nätverkseffekten när många hjälps åt.

Hur viktar ni det som folk länkar och det som folk väljer att “tycka om” på sajten? Är det någon skillnad i påverkan på rankingen?

– Vi vill främja den sociala interaktionen. Till viss del kommer vi att vikta upp kommentarer och röster som sker hos oss i förhållande till kommentarer på externa sajter. Med tiden kommer vi också tillåta administratörerna för en kanal att styra viktningen av olika typer av rankingsignaler, och viktningen av vissa källor. Om man tycker att en väldigt populär blogg får oproportionerligt mycket utrymme kan man vikta ner den, om man inte tycker att den får tillräckligt mycket utrymme kan man vikta upp den.

Är nästa steg att göra det möjligt att vikta de personer som bidrar?

– Det är exempel på en typ av motåtgärder som kan bli nödvändiga. Både som administratör och enskild användare kommer man kunna säga att man inte vill se innehåll som är publicerat av en viss användare eller en viss källa.

Hur länge har ni hållit på med utvecklingen?

– På konceptnivå i ett och ett halvt år. Det började med att vi funderade på hur man skulle kunna göra en rss-läsare mer social. Och hur man kan åtgärda det här stora problemet med information overload som nästan alla som kommer i kontakt med internet drabbas av. Sen var det först i maj i år som vi såg att det kom tekniska lösningar som skulle göra det möjligt att skapa en väldigt interaktiv realtidsupplevelse. Samtidigt blev Twitter riktigt populärt och det blev allt större tillgång på signaler på vad som är intressant just nu – på samma gång som problemet med information overload blev ännu större. Så det var ett stort antal omvärldsfaktorer som gjorde att vi kände att det är helt rätt tid för något som Twingly Channels.

Hur ska det här generera intäkter till Twinly?

– För företag och andra organisationer, som politiska partier, kommer det att finnas en premiumtjänst som innebär att man kan ha stängda kanaler, så att man kan ha diskussioner bakom stängda dörrar. Exempelvis för att bevaka sitt varumärke. De kommer också kunna sätta upp öppna kanaler, för att låta användarna diskutera vissa ämnen under företagets varumärke. Ett företag som tillverkar löparskor skulle till exempel kunna starta en kanal om löpning.

Vad är den stora tekniska utmaningen med att lansera den här tjänsten?

– Det finns två svar. Det ena är att se till att realtidsuppdateringen ut till användarna är skalbar, så att den inte brakar ihop om det kommer in tusentals användare till samma kanal. Men den största är den användarmässiga. När vi startade systemet internt och lät alla på företaget prova, då skapade alla in sin egen kanal och la in sina favoritbloggar och tyckte att den egna kanalen var mycket bättre än alla andras. Det är definitivt en risk, att vi inte lyckas kommunicera värdet av den sociala aspekten. Utan att det blir en single player-applikation.

Hur ska ni undvika det?

– I början måste man ansöka om att få starta en kanal. Den initiala reaktionen ska inte blir att man testar genom att starta en ny kanal, utan att man istället testar genom att leta upp en kanal som verkar intressant. På det sättet vill vi styra användarkulturen in i ett sociala användarmönster.

RSS är nätets gigantiska hårddiskvideo

Det är Twitter som gäller. RSS har gjort sitt. Resonemanget dyker upp allt oftare, senast hos Techcrunch.

Men jag förstår inte resonemanget.

Twitter är fantastiskt, inget snack om den saken. Genom att hitta rätt mix av personer att följa får man ett aldrig sinande flöde av intressanta tankar och länkar till läsvärda texter.

Men sen har vi hela realtids-aspekten av mikrobloggandet. Twitter är inte e-post, man kan inte läsa allt alla skriver. När man varit bortkopplad från nätet ett tag hoppar man inte in i Twitter-flödet där man lämnade det, utan dit det hunnit under tiden.

Och här blir det tydligt att Twitter och RSS på sätt och vis är motsatser till varandra. Jag kan faktiskt inte ens se att de konkurrerar.

En analogi från televisionens värld: Twitter är direktsändning, RSS en riktigt avancerad hårddiskvideo med obegränsad kapacitet att spela in alla de kanaler och program du är intresserad av. När du har tid att slå dig ner i tv-soffan vid datorn finns allt som hänt sen sist sparat, tillgängligt att skummas igenom.

Det kan vara nya blogginlägg eller nyhetsrubrikerna från världens största tidningar. Men också, om du vill, de senaste uppdateringarna från Twitter: Flödena från några av de intressantaste personerna jag följer på Twitter har jag pluggat in i min RSS-läsare, för att snabbt kunna kolla igenom vad de skrivit medan jag var offline.

Men att RSS har sina problem och begränsningar, det råder det ingen tvekan om. En artikel i Slate sätter fingret på ett av dem:

RSS readers encourage you to oversubscribe to news. Every time you encounter an interesting new blog post, you’ve got an incentive to sign up to all the posts from that blog—after all, you don’t want to miss anything.

Överkonsumtion och avsaknad av fungerande filter, alltså.

Men det här är ett resonemang som är lika giltigt för Twitter. Ser du någon göra en retweet på ett intressant inlägg, då är frestelsen stor att börja följa personen som skrev det ursprungliga meddelandet. En dellösning är att rensa. Bland dem man följer på Twitter, och bland de bloggar och andra källor som puttar in sina uppdateringar via RSS. Att dra ner på konsumtionen.

En annan, som kommer bli allt viktigare och allt mer kraftfull, är att skaffa sig fungerande filter. Att få hjälp att sortera ut vad som egentligen är intressant i informationsfloden. Här är Feedly ett intressant exempel. Feedly är ett plugin till Firefox som förbättrar Google Reader, bland annat genom att på olika sätt försöka lista ut vad just du som användare är intresserad av att läsa.

För Ny Teknik skrev jag tidigare i våras om socialt sök, där vänner och bekanta i de sociala nätverken hjälper till att vaska fram de bästa träffarna på din sökning.

Hos Twitter har man planer på att förbättra sökfunktionen. Än så länge utan att precisera hur, men det vore osannolikt att inte också dra nytta av de kopplingar företaget kan se mellan sina användare.

Det sociala nätverket som jagar efter de läsvärda guldkornen, RSS som det stora fångstnätet. Varje gång du slår dig ner vid datorn eller kopplar upp dig från mobilen: En lista med de senaste, viktigaste och bästa lästipsen.

Så ser nog framtiden ut.

Mikrobloggarna ger en försmak av socialt sök

Kvalitet och kvantitet. Så kan de drivande krafterna bakom söktjänsternas utveckling sammanfattas. Kvalitet, bland annat genom att algortimerna som räknar ut sökresultaten hela tiden förfinas. Kvantitet, genom att mängden information på nätet hela tiden ökar och då bland annat öppnar för nischade sökmotorer.

Problemet är att den tekniska utvecklingen inte hängt med i informationsexplosionen. Träffen som ligger i topp hos Google är bara sökjättens bästa gissning, den länk som det är högst sannolikhet att flest användare tycker är mest relevant.

I två artiklar i Ny Teknik intervjuade jag Martin Källström, vd på Twingly, och Jürgen Galler, produktchef för Googles söktjänster i EMEA, om det sociala söket. Där dina vänner påverkar träfflistan.

Det ligger fortfarande en bit fram i tiden, men redan idag kan mikrobloggarna med Twitter i spetsen ge en försmak av det som komma skall.

Just nu följer jag 100 personer på Twitter. Långt i från alla korta inlägg som passerar förbi på min skärm under en arbetsdag är intressanta. Men tillräckligt många för att Twitter ska vara ett värdefullt verktyg i jobbet. Inte minst för alla läsvärda länkar som de personer jag följer postar.

Genom att följa ”rätt” personer skräddarsyr jag twitterflödet att passa just mig. Bland de jag följer finns personer som jobbar inom den svenska mediabranschen, där finns folk som utvecklar webbläsare, som jobbar med it-säkerhet, några som använder samma publiceringssystem. Det är en mix som passar mig, och ser till att Twitter ett par gånger om dagen kommer att innehålla — bland annat — 140 tecken om just de ämnena. Mikrobloggen blir därmed ett väldigt bra sätt för mig att passivt upptäcka nya saker som jag är intresserad av.

Men personer som postar (för mig) relevanta länkar skulle givetvis också kunna ha en del att säga om träfflistan i Google, när jag aktivt letar efter information. Har flera av mina kontakter gillat en träff på sidan två, då kan den hamna högre upp.

Ju förr sökföretagen rullar ut socialt sök, desto bättre för alla oss som jagar information på nätet. Martin Källström säger att Twingly ska ta det första stegen mot sociala funktioner inom ett år. Hur Googles planer ser ut vill Jürgen Galler inte avslöja.