Bloggat

Fem råd för dina säkerhetskopior

“Hur ska jag göra för att säkerhetskopiera mina bilder?” Jag fick frågan igen, tidigare i veckan. Bestämde mig för att äntligen skriva det där blogginlägget som sammanfattar hur jag tycker att man ska göra:

1. Köp två externa hårddiskar

De externa hårddiskarna ska bara användas för att säkerhetskopiera det du har på din dator. Därför duger det inte med någon av de externa hårddiskar du redan har massor av bilder, musik och filmer på. Det är ju just de filerna du ska skapa kopior av.

Men varför två? För att en av diskarna alltid ska vara på en annan plats, i en låda på jobbet, till exempel. Om säkerhetskopian finns på samma ställe som datorn, då är man skyddad mot varken brand eller inbrott.

2. Skaffa ett bra program för att skapa säkerhetskopiorna

Det viktiga är att det går att skapa sina regler för säkerhetskopiering en gång, och att det sen räcker att plugga in hårddisken och starta kopieringen. För Windows är mitt förslag Syncback, för Mac Chronosync.

3. Skilj på arbetsfiler och sånt som du har arkiverat

Arbetsfiler är dokument som du håller på att skriva, bilder som inte är färdigsorterade och så vidare. Arkiv är allt sånt som du jobbat klart med, men vill vara säker på att du aldrig förlorar. Skillnaden är viktig.

Grundinställningen i de flesta program för säkerhetskopiering är att filer som raderats från datorn också tas bort från säkerhetskopian. Det är en vettig inställning för just arbetsfilerna. Har du tömt digitalkameran på åtskilliga gigabyte bilder som du inte hunnit sortera innan du gör säkerhetskopian vill du antagligen att alla dåliga bilder du senare raderar också ska försvinna från den externa hårddisken. Men sen finns alltid risken att de värdefulla bilderna, de som under inga omständigheter inte får försvinna, raderas i datorn. Av misstag, av ett virus eller av någon annan anledning.

Märker du det inte innan nästa gång du kör säkerhetskopieringen, då kommer de försvinna från den externa hårddisken också. Men om du skiljer på arbetsfiler och arkiv, då kan du också tala om för backupprogrammet att aldrig radera filer ur arkivet. Rent konkret är mitt förslag att skapa mappar med namnen Arbetsfiler och Arkiv. När en bild, ett dokument, en videosnutt i Arbetsfiler är klar flyttas den till Arkiv.

Men om du raderar en bild ur Arbetsfiler av misstag? Förhoppningsvis upptäcker du det ganska snart, och använder du något av de två programmen jag föreslår ska det inte vara någon fara, om de är inställda på rätt sätt. Både Syncback och Chronosync kan nämligen tillfälligt spara raderade filer, så att du har en chans att rädda dem.

4. Hängslen och livrem

Det här är för de allra viktigaste filerna. I Arkiv skapar du också mappar som heter DVD001, DVD002 och så vidare. De mapparna fylls i tur och ordning, upp till dryga fyra gigabyte; just så mycket som ryms på en dvd-skiva. När mappen är full, bränn en dvd med innehållet, lägg den i bankfacket och börja därefter fylla nästa mapp i serien. Fördelen med en dvd är att innehållet inte på något sätt kan raderas, med mindre än att skivan förstörs. Ingen risk för misstag, alltså.

Varför det inte går att bränna till dvd utan att skapa mapparna med de särskilda namnen? Det går givetvis bra, men genom att ha serien DVD001, DVD002 och så vidare är det ingen tvekan om vilka filer som finns brända till dvd.

5. Utnyttja nätet

För filerna i Arbetsfiler, använd en tjänst som Dropbox för att skapa omedelbara kopior utanför huset av alla nya filer och alla ändringar du gör. Då har du en kopia även om du skulle drabbas av exempelvis en diskkrasch innan du hunnit säkerhetskopiera till dina externa hårddiskar.

Ta datorvägen ut från redaktionen

En god gammal reporterregel är att man inte kan sitta vid sitt skrivbord hela dagarna. Man måste lämna redaktionen och träffa folk, lyder den. Annars inga bra nyheter eller intressanta reportageuppslag.

Det är dags att anpassa regeln till 2010-talet.

Fortfarande gäller den gamla skrivningen. Inte minst gäller det intervjuer som nästan alltid blir bättre på plats än över telefon. Ofta ger kallpratet i hissen någon extra information eller ett nytt uppslag. Ofta finns det något i miljön som är intressant.

Men det räcker inte längre att lämna sitt skrivbord och gå ut genom redaktionens dörr. Lika viktigt är det att lämna redaktionen via internet. Att ge sig ut i bloggar, till Facebook och diskussionerna på Twitter.

Som reporter kan man idag ha så oerhört många fler tentakler ute än vad som någonsin varit möjligt tidigare, det går att lyssna på så många fler samtal idag än för bara några år sedan.

Jag hade en idé om att räkna alla artikeluppslag som jag i år får via sociala medier. Jag har lagt ner den ansatsen. Inte för att de visade sig vara för få för att räkna. Utan precis tvärt om.

Säkrare på nätet med färsk webbläsare och OpenDNS

OpenDNS säkrar webbenEn phising-attack drar just nu fram över Twitter. Direktmeddelanden försöker lura användare att klicka på en länk och där mata in sitt användarnamn och lösenord. Just nu händer inget mer än att inloggningsuppgifterna används för att lura ännu fler Twitter-användare.

Än så länge har jag bara fått ett direktmeddelande med den aktuella länken, men av flödet på Twitter att döma är det rätt många som drabbats.

De vanliga rekommendationerna gäller, i det här fallet särskilt en: Lita på ditt eget omdöme. Om en svensk vän plötsligt skickar ett meddelande på engelska, “hey, is this you???”, då bör varningsklockorna åtminstone börja ringa. Håll också ett extra öga på vad det egentligen står i webbläsarens adressfält. Ser det ut som du är på Twitters inloggningssajt, men adressen är “twitter.login.kevanshome.org/login/?I7K8Z” — då är det något som är galet.

Men litar man inte på sitt eget omdöme, tror man inte att man själv kan avgöra vilka länkar som är säkra att klicka på, då finns det andra saker man kan göra. En är att uppdatera sin webbläsare. De senaste versionerna Firefox, Internet Explorer, Chrome och Opera har alla olika former av anti-phising-skydd.

Ytterligare ett skyddsnät får man om man byter ut sin internetoperatörs DNS-servrar mot OpenDNS. På nätet är alla webbplatser försedda med en ip-adress, en sifferkombination som är unik. Men för att vi användare ska slippa hålla långa sifferrader i huvudet har domännamn lagts som ett lager ovanpå. I webbläsaren skriver vi in www.nyteknik.se, webbläsaren frågar en DNS-server vilken ip-adress Ny Tekniks webbplats finns på, får 217.149.63.216 som svar och ansluter sedan dit.

Vad OpenDNS erbjuder är en säkerhetskontroll. Innan tjänsten svarar på webbläsarens fråga om var Ny Tekniks webbplats finns kontrolleras att Ny Teknik inte är med i någon av spärrlistorna OpenDNS har.

I enklaste versionen är OpenDNS gratis att använda. Det som krävs är att man registrerar sig och sen går in i datorns eller routerns nätverksinställningar och matar in adressen till OpenDNS-servrarna. Som instruktionsfilmen visar får man tydliga anvisningar om hur det går till i samband med att man skaffar sitt konto.

Med OpenDNS får man inte bara en säkrare webbupplevelse. Chansen är stor att den dessutom upplevs som snabbare. Anledningen är att OpenDNS har en stor databas med ip-adressen och domännamn, vilket gör att webbläsaren många gånger får ett snabbare svar på sin adressfråga.

Och om du är en av de som redan blivit lurade? Byt lösenord. På Twitter och på alla andra sajter där du har samma användarnamn och lösnord.

Uppdatering: Den som vill kan också följa @safety, där Twitter skickar ut säkerhetsinformation om sin tjänst.

Andreas Ekström om sin nya bok “Google-koden”

I veckans nummer av Ny Teknik intervjuar jag Andreas Ekström om hans kommande bok Google-koden. Boken släpps den 10 april. Här är ett längre utdrag ur intervjun.

Varför en bok om Google?

— Av tusen skäl. Det är ett företag som inte liknar något annat, det är banbrytande på så många sätt. Med sin teknik, med sina strategier, med sin personalpolitik, genom sitt imagebygge, sin intäktsmodell. Och företaget har en otroligt stark ställning på sin marknad. I Sverige går 90 procent av allt sök via Google.

— Stor indexerad kunskap plus pengar är lika med makt. Så det känns relevant att grundläggande berätta om Google. Min avsikt är att skriva en brett tillgänglig, pedagogisk bok för Googles vardagsanvändare. För någon som kanske börjat reflektera över vad Googles särställning kan betyda för samhället. Och för dem själva.

Vad är det du vill berätta?

— Boken har tre delar. Del ett heter “Berättelsen om Google”. Den beskriver vilka grundarna är, hur företaget kom till, varför det finns så starka känslor runt Google och hur annons och sök funkar.

— Del två är en samling case där Google ställs inför ett antal utmaningar. Det handlar om Ted Valentin, som fick sina sajter svartlistade. Om Jyri Engeström och vad som händer när man blir uppköpt av Google. Två handlar om integritetsfrågor. Och så några till.

— Den tredje delen är analysdelen. Ett kapitel som behandlar Googles slagord “Don’t be evil”. Jag skildrar också hur Google jobbar med lobbying. Ett kapitel handlar om filantropin. Google lägger en procent av sina resurser varje år på välgörenhetsgrenen Google.org.

— Det absolut sista kapitlet heter “Det totala oberoendet”. Det handlar om hur Google strategiskt arbetar för att göra sig mindre sårbart, till exempel göra sig oberoende av elbolag, genom solpaneler och andra elprojekt. Google arbetar hårt för att göra sig oberoende av politiker, genom att lobba för en lagstiftning om nätneutralitet. En telefon för att inte bli för beroende av Iphone. En webbläsare och operativsystem för att inte vara beroende av Microsoft. Det är den centrala strategin, att stå på egna ben på varje punkt, så långt det bara går.

— En av många oerhört fascinerande saker med företaget är vilken osannolikt stark markandsundersökning allt googlande är. Google kan först i världen och bäst i världen avgöra hur en influensa sprider sig.

Därför att de ser i vilka regioner folk börjar söka efter influensainformation?

— Ja, man söker innan man går till doktorn. I 49 delstater av 50 förutsåg Google utgången i det amerikanska presidentvalet 2008. Det här går att överföra till en lång rad punkter, och det finns en slutsats i mitt efterord som jag tycker är tankeväckande: Det finns bara ett enda företag i världen som har den mängden trafikdata. Google är de enda som kan mäta ett internationellt internetbeteende. Google vet vad folk är rädda för, vad de är beredda att betala för sina hus, var arbetslöshet är på väg att slå till, när folk är sjuka, vilken deltagare i Idol de tänker rösta på.

— Det är ju helt fantastiskt. Och otroligt läskigt, om man vill se det så. Jag tycker inte att det finns någon anledning att vara rädd för det. Men jag tycker att det är viktigt att känna till det.

Som jag uppfattar dig när jag läser dina texter så vänder du dig egentligen inte mot Google med din kritik. Men du saknar omvärldens kritiska öga på Google. Stämmer det?

— Ja. Det finns en koncentrationen av makt, pengar och kunskap som vi bör betrakta lite vaket. Efter att ha gjort massor av intervjuer med anställda så har jag inga skäl alls att anta att Google skulle vara en ond supermakt.

— Det finns ytterst lite som talar för att det skulle finnas stora problem med Google just nu. Jag tycker att företaget gör det mesta rätt. Men jag tycker inte att vi kan förhålla oss till företaget som om det är frälsaren från väster. Google har utvecklats fruktansvärt fort och kommer fortsätta att utvecklas fruktansvärt fort. Det finns inga garantier för att Sergey Brin och Larry Page är involverade i Google om fem år. Och vad en annan majoritetsägare gör med Google vet vi inte heller. Vissa företag har en oerhört stark koppling till sina grundare och blir lite vilsna utan dem.

Det Ted Valentin drabbades av skulle vara lättare att komma till rätta med om det fanns en kundtjänst att kontakta. Ställde du frågan om varför det inte finns?

— Det handlar bara om numerär. Google är så stora och får så mycket frågor att de inte kan svara i den omfattning som de skulle vilja. Istället gör företaget på sitt sätt. Det finns till exempel 200 filmer på Youtube som förklarar olika aspekter av sökmotorn.

— Sen ska man också komma ihåg en annan sak. Vi är ju alla gratisanvändare, och vilka krav kan man egentligen ställa på något som är gratis? Vilken rätt har jag som googleanvändare att bli arg när något inte fungerar? Jag är ju bara kund i den bemärkelsen att jag använder Google, jag har ju inte betalat någonting.

— Men som Ted Valentin säger, det är värre än att få problem med staten. Drabbas du av det kan du starta verksamhet någon annanstans. Får du problem med Google är du körd. Då duger det inte att säga att det finns alternativ och konkurrenter. Du kan vara hur bra du vill på Bing, det kommer inte rädda din business i Sverige. Det är en makt som måste identifieras.

Vad har du blivit mest överraskad av?

— Ambitionsnivån med Google.org, den är väldigt hög. Att Google har en välgörenhetsgren är inte så omtalat i Sverige. Google har gjort det på ett eget sätt. Man har bestämt sig för att jobba på samma sätt inom välgörenhet som i resten av verksamheten: Skalbarhet, data, data, data, bästa personerna ska göra de bästa grejerna, väl definierade projekt.

Välgörenhet som ingenjörsprojekt?

— Ja, i huvudsak. Det bygger på metodik och ett genomgripande googliskt arbetssätt. Jag är positivt överraskad av både seriositeten och volymen av satsningen.

Vad får du för svar på varför Google.org finns?

— Jag tror att det är ett utslag av personlig välvilja hos grundarna. Det har drabbat dem tidigare i livet. Den klassiska filantropen arbetar med tuffa affärsmetoder i 30 år, bygger en enorm förmögenhet och sen gör helt om och börjar bygga operahus. Larry och Sergey har valt, som de alltid gör, att göra det på sitt eget sätt. Man börjar tidigare och har integrerat det på ett annat sätt i företaget. På sikt hoppas de att insatserna som google.org gör ska överglänsa det som google.com gör. Det är kanske väl optimistiskt. Men det finns en del häftiga grejer, projektet i Kamerun är fantastiskt.

Det handlar om HIV?

— Inte nödvändigtvis. Man forskar om hur virus rör sig mellan djur och människor. En stiftelse med ett 30-tal anställda i Kamerun, men som också finns på fler ställen i världen. Den arbetar oerhört storskaligt, med mängder av data. Blod och vävnadsprover tas på djur och människor. Och så försöker man se hur nya virus rör sig, hur de rör sig mellan arter, vilka som har störst risk att ta sig från djur till människa. Vad det finns för potentiella kurer. Allt bygger på en enorm systematik. Google sponsrar med labbutrustning, miljontalsdollar som delas ut efter ett system där GVFI, som stifelten heter, ska uppnå delmål.

Frågorna som satte igång arbetet med boken, om den gigantiska mängden data som Google sitter på, vad har du fått för svar där?

— Att det aldrig kompromissas med användarens integritet, att alla lagar följs, att såna och såna uppgifter inte samkörs, att hänsyn tas till integritetskänsligt material. Det vill säga, om du mailar från Gmail om att du just fått ebola så kommer du inte få reklam om medicin mot ebola för det anser man vara för integritetskränkande. Men om du säger att ditt företag har gått i konkurs och du måste sälja din villa, se vad som händer. Du får mäklarannonser. Så avvägningen är väldigt svår att göra om du lämnar till en maskin att göra den. Samtidigt finns det ingen möjlighet för en människa att sitta och göra den matchningen, det skulle dessutom vara ännu mer integritetkränkande. Så det finns inget sätt att lösa det. Men det finns inte heller något som säger att det inte kommer uppfattas som integritetskränkande.

Vad har du själv fått för frågor sen du började arbeta med boken?

— Den vanligaste är om Google lever upp till “Don’t be evil” eller inte. Men det är en för banal fråga. Företaget är varken det ena eller det andra, det är alldeles för komplext. Det är andefattigt att reducera frågan till att handla om det. Vissa saker gör Google bättre än andra, vissa saker sämre. Det finns vissa potentiella problem med vissa saker, annat är helt okontroversiellt.

Google har lite av en hjältegloria idag. Märker du någon rädsla för att den ska hamna på sned?

— Många ledande personer på företaget blir ledsna när deras goda avsikter ifrågasätts. Terry Winograd, som var Larrys handledare under doktorsarbetet, är en av dem som säger att det är så. Att det tar Larry och Sergey på ett personligt plan när deras goda avsikter ifrågasätts.

Vilka slutsatser drar du i boken?

— En gäller Googles affärsmodell. Är företaget en annonssäljare? Absolut. En vägvisare? Det också. Men det jag kommer fram till är att Google vill vara världens största mellanhand. Det är Googles affärsmodell i en mening. Google vill flytta sig ur vägen så fort som möjligt, men först göra en annonsexponering.

— Det finns en stor myt om att resebyråer, nyhetsredaktioner, bokförlag, skivbolag inte längre skulle behövas eftersom det ska finnas en direktlinje mellan producent och konsument. Det är en myt som är politiskt nyttig för Google, och den är inte helt sann. Särskilt inte eftersom de själva ställer sig emellan. Därmed inte sagt att det är något fel i det. Google får gärna vara den största mellanhanden. Men man bör förstå det på det sättet. Det är en jättebra affärsidé, det är skickligt genomfört och det är strålande ekonomi i det.

Du säger att din bild av Google har förändrats. Hur?

— Jag har följt Google länge, men den intensiva researchperiod jag varit inne i nu gör att jag mer förstår varför Google gör som Google gör på en rad plan.

Vad är det du förstår idag?

— En kombination av flera olika saker. Vilka värden det är som styr arbetet, vad det är som avgör när ledningen fattar beslut. Det finns en väldigt speciell balans mellan Larry Page som är ingenjören och den mest klassiska forskartypen av de tre. Han drivs av metod och kärleken till exakta resultat. Sergey Brin som är lite mer av en renässansmänniska, som vill kunna allt. Som vill pressa sina personliga gränser och därmed Googles gränser. “Hur stort kan vi tänka, hur långt kan vi ta det?” Kanske den mest visionäre av dem, är min gissning. Och så har vi Eric Schmidt som är affärsman till 100 procent. Hans uppdrag är att hålla i kalkylbladen och låta genierna sväva. Det är en fantastisk trio på det viset att de har väldigt olika styrkor. Men inget viktigt på Google händer utan att det passerar dem. Deras inbördes regel är att två får rösta ner den tredje om de inte är överens.

— När man förstår mer om varför någon gör någonting är man kanske också lite mer benägen att se det välvilligt. Jag tror att jag känner mig lite mer positiv till företaget nu än vad jag gjorde för ett halvår sedan.

Smarta filter är framtiden för RSS

Det är inte information overload som är problemet. Det är filtren som inte fungerar. Det sa Clay Shirky på en konferens nyligen.

Ett informationsflöde större än vi mäktar med har funnits länge, resonerar Shirky. Ända sedan tryckpressen uppfanns. Och det var bara det ena problemet som tryckpressen gav upphov till, det andra var risk. Risk för den som trycker böcker, eftersom de måste sälja för att betala sig. In kom redaktörerna, med uppgift att se till att böckerna som trycktes var så bra att folk ville köpa.

Med internet har produktionskostnaden närmat sig noll, samtidigt som filtren till stora delar har saknat. Informationskollaps. På flera plan. RSS är ett.

Jag har tidigare argumenterat för att RSS och Twitter är komplement snarare än konkurrenter. Sedan jag skrev det blogginlägget har jag testat tre nya sätt att använda RSS. Feedly, som jag nämner i slutet av texten från förra våren, Fever och Twingly Channels. Och jag kan konstatera: RSS är dött. Åtminstone som vi en gång lärde känna tekniken, som en lista med rubriker sorterade i kronologisk ordning. Men de här tre tjänsterna visar att RSS inte är dött – om nyhetsflödet får passera genom ett eller flera fungerande filter.

Feedly, Fever och Twingly Channels har ett gemensamt grundtänk: Som användare prenumererar jag på de RSS-flöden som verkar intressanta, sen hjälper tekniken till att vaska fram de verkliga guldkornen.

Fever

Fever

Bäst just nu är Fever. Upplägget med en “Hot view” är smart. Där visas de texter som fått flest länkar från de flöden som jag prenumererar på. Och det riktigt kluriga är att de texter som tycker upp i den heta vyn inte ens behöver vara sådana som finns med i mina flöden. Är det tillräckligt många av mina källor som länkar till en text, då länkar Fever vidare till den också. Det var så jag upptäckte statistiken om trafik från Facebook till mediasajter i går. Jag har inte Hitwise-bloggen bland mina prenumerationer, men eftersom tre av mina källor länkade dit hittade jag den ändå. Smart är också att het-vyn dessutom innehåller alla källor som länkar till snackisen, något som gör det lätt att hitta kommentarerna om den.

Twingly Channels

Twingly Channels

På sikt är det tänkt att Twingly Channels ska fungera på ett sätt som påminner om Fever, men med ytterligare en viktigt faktor i rankingen: Den mänskliga. Fever är en RSS-läsare som jag använder på egen hand, medan Twingly Channels är ett samarbetsprojekt där deltagarna i en kanal också kan rösta på bra inlägg. Många röster flyttar en text uppåt i rankingen. Twingly Channels tar också med antalet omnämnande på Twitter i sina beräkningar. På sikt kan det antagligen fungera bra, men i den stängda beta som finns tillgänglig idag når totalupplevelsen inte upp till Fevers nivå. (Martin Källström, Twinglys vd, berättar mer om Channels i den här intervjun.)

Feedly

Feedly

Feedly, slutligen. Det här är instegstjänsten för den som vill testa något mer än en vanlig, kronologisk RSS-läsare. Feedly lägger sig som ett lager Google Reader, så först krävs ett konto där. Sen installerar man Feedly i sin webbläsare, Firefox, Chrome och Safari stöds. Här baserar sig sorteringen bland annat på vilka källor man grupperar som favoriter, och från vilka källor man ofta delar med sig av intressanta rubriker.

Ingen av de tre är perfekt. Fever kostar pengar, kräver en egen webbserver och behöver bättre funktioner för att dela med sig av intressant läsning till andra. Twingly Channels behöver ett bättre användargränssnitt. Och Feedly en bättre topplista över den bästa läsningen.

Men tillsammans visar de att det finns en framtid för RSS. Det började som ett sätt att slippa besöka alla webbplatser man vill ha koll på, att låta nyheterna komma till en. Nästa steg ligger helt klart i filterfunktionerna, och de är på väg att bli riktigt kraftfulla.

En sak som är extra smart med Fever och värd att nämna är att RSS-flödena delas in i två kategorier: Kindlings och Sparks. I den förra gruppen lägger man alla dem som man verkligen vill hålla järnkoll på, läsa varje eller nästan varje inlägg. I den senare de flöden som bara ska fungera som rankingsfaktor för het-vyn. Och här fungerar det alldeles utmärkt att lägga in Twitter-flöden från personer som ofta postar intressanta länkar i sin mikroblogg. Eller RSS-flödet över de populäraste bokmärkena på Delicious.

Jag har tidigare bloggat om hur jag tror att det här tre RSS-läsarna påverkar redaktörsrollen.

App Store-granskning ger Ipad extra styrka?

App Store är en enorm framgång för Apple. Men nätbutiken för Iphone-program har också fått en rejäl skopa kritik. För att få sälja program där krävs att Apple först godkänner programmen.

Skrev igår om Google och Apple. Om hur Apple stoppade Google Voice och sökjätten nu rundat App Store på webben. Om hur webben på många sätt är en bättre plattform att utveckla tjänster på, eftersom det räcker att bygga en enda version som blir tillgänglig överallt där det finns en webbläsare.

Men för slutanvändarna finns flera fördelar med App Store. En är att det finns ett självklart ställe att leta efter nya program på. Det är en fördel som finns också i Googles nätbutik Android Market.

Men när man jämför upplevelserna av att installera program i en Android-telefon och i en Iphone inser man snart att Apples granskningsprocess inte bara är en käpp i hjulet för dem som vill sälja. Det verkar också vara en effektiv grindvakt som motar bort programmen som ställer till problem.

Visst händer det ibland att Iphone-program kraschar eller beter sig illa på andra sätt. Men min upplevelse är att problemen är större på Android. Jag har sedan i somras testat tre olika Android-telefoner, och flera gånger drabbats av program som på något sätt – vilket vet jag inte – hamnar i konflikt med varandra. Enda lösningen har varit att avinstallera programmet som bråkar och leta vidare efter ett annat med ungefär samma funktioner.

Det här finns anledning att fundera över dagen efter att Steve Jobs presenterat Ipad. Efter presskonferensen gick diskussionerna på Twitter höga. Jag ställde frågan om hur Ipad kommer påverka utvecklingen. En av dem som svarade var Daniel Chow:

Steve Jobs har tidigare talat om att hemelektronik som når massmarknad alltid är integrerad och välkontrollerad.

Iphones styrka har legat i programmen, kombinerad med det lilla formatet som gjort internet tillgängligt var man än befinner sig. Med Ipads större format försvinner mobiliteten i stort sett helt. På Twitter rådde därför enighet om att Ipads framgångar ligger i innehållet – i program och tjänster.

Med en prislapp på 499 dollar är Ipad tänkt som en produkt för den breda massan, som en enklare dator att använda hemma och på resa. En direkt konkurrent till Windows-världens netbooks och Googles kommande Chrome OS. Operativsystemet gör den väldigt enkel att använda. Och tack vare App Store och granskningsprocessen minskar risken för att användarna får problem i takt med att deras Ipads fylls med nya program.

Google tog webbvägen runt Apples App Store

Nu finns Google Voice för Iphone. Med en intressant twist. För att utnyttja Googles telefonitjänst i sin Iphone är det inte ett program som ska installeras, det är istället en webbsida som ska besökas.

I somras var Googles försök att få in sitt Google Voice-program i Apples butik App Store en av de stora nyheterna, eftersom Apple satte stopp för det hela. Det gick till och med så långt att FCC, den amerikanska motsvarigheten till Post- och Telestyrelsen, gav sig in i diskussionerna mellan de två jättarna och ville veta vad som egentligen hände.

Igår, 24 timmar innan Steve Jobs går upp på scenen och visar upp Apples nya tablet-dator, var Google tillbaka. Men inte med ett nytt försök att få in sitt program i App Store, alltså. Utan med en webbapplikation, tillgänglig via Iphones webbläsare.

Utvecklingen känns igen från datorernas värld. Idag går en hel arbetsdag att klara av från webbläsarens flikar, men det är inte många månader sedan varje aktivitet krävde sitt eget program.

För tredjepartsutvecklare är det här givetvis en utveckling med stora fördelar. Facebook har inte behövt utveckla en version för Windows, en för Mac, en för Linux, en för Windows Mobile, en för Symbian och så vidare. Det räckte med en version – den i webbläsaren.

Nu finns det givetvis också en stor uppsida med framgångssagan App Store: Och det är den ekonomiska. Men frågan är om vi ändå inte på sikt kommer få se en utveckling bort från operativsystem-specifika program också i mobiltelefonerna. Wired menar att gårdagens lansering kan visa sig vara Apples värsta mardröm:

In Apple’s ultimate nightmare scenario, its rejection of Google Voice could come back to haunt it, should history look back on this moment as when the scale tipped away from Apple’s App Store model and towards HTML5 apps that duplicate the functionality of downloadable apps without requiring custom development for each smartphone platform.

Reportern Eliot Van Buskirk fortsätter sedan:

Indeed, the ability to add a web page to one of the iPhone’s home screens — proprietary Google Voice icon and all — creates a user experience that is nearly identical to using apps which run off the OS rather than the cloud, and presents differences that almost nobody who uses it will really care about.

Enligt de första recensionerna verkar nu Google Voice-webben inte vara riktigt så bra. Wired är överlag positiva, bland andra LA Times mer kritiska.

Eftersom Google Voice inte finns tillgängligt i Sverige har jag ingen möjlighet att ha en egen åsikt. Det kan jag däremot ha om Gowallas lösning för Android. På Iphone har geo-spelet ett eget program, men Android-användare är än så länge hänvisade till en webbapplikation. Skillnaderna mellan de två är inte många.

Och då ska man komma ihåg att HTML5, en av de viktigaste byggstenarna i framtidens webb, fortfarande befinner sig på ett väldigt tidigt stadium. Det är en vidareutveckling av standarden som innehåller flera viktiga delar, saker som gör att webbapplikationer kommer kunna bli än mer avancerade än de är idag.

För fler exempel på webbapplikationer –– och en diskussion om för- och nackdelar — är det här inlägget på ReadWriteWeb bra läsning.

I Planeto mixar Martin Walfisz frågesport med rollspel

I våras lämnade Martin Walfisz spelföretaget Massive Entertainment, som han tolv år tidigare hade grundat. På vägen har han varit med och skapat spel som Ground Control och World In Conflict.

I våras ville han inte berätta mer om sina planer än att “det blir något med spel”. Men under hösten har fler detaljer nått ut: Först att det nya företaget heter Planeto, sen att det ska utveckla en nätbaserad frågesport.

I Ny Teknik har jag skrivit en artikel där Martin Walfisz berättar mer om sina idéer. Här följer ett längre utdrag ur intervjun med honom.

Vad är Planeto Quiz?

– I grunden är det ett frågesportspel. De frågesportspel som finns idag är i mina ögon väldigt underutvecklade: En fråga och fyra svarsalternativ. Min tanke är att det måste gå att göra mer. Vi lånar väldigt mycket från onlinerollspel som World of Warcraft. Men istället för att man slåss med svärd i en fantasyvärld så är det frågesport som är kärnan i spelupplevelsen.

Vad uppnår man med att föra in element från rollspel i frågesport?

– I normal frågesport får man reda på om man har rätt eller fel och sen händer inget mer. Det är en väldigt begränsad upplevelse över tid. Kärnan i det vi vill göra är att se till att när man spelar frågesport så känns det värdefullt varje gång, och att man successivt bygger upp fördelar för sig själv.

I pressreleasen nämns något som kallas för “Shoes of Sports”? Är dem ett exempel på det, hur man kan styra frågorna åt de ämnen man själv är bra på, för att enklare kunna klättra på rankinglistan?

– Exakt. Jämför med World of Warcraft där man kan få värdefulla ringar när man dödar monster. Motsvarigheten hos oss är att det vid varje rätt svar finns en chans att man kan få ett föremål, till exempel Shoes of Sports. Sätter man på sig skorna så är sannolikheten lite större för att man får sportfrågor, och man kommer också få mer poäng när man svarar på sportfrågor. Så man konfigurerar sin spelupplevelse utifrån vad man sätter på sin avatar.

Under frågan på skärmdumparna ni har släppt ligger en rad med ikoner, en dollarsymbol, en flaska, en diamant. Vad är det?

– Det är action-kort. Shoes of Sports är inget kort, utan ett klädesplagg som är aktivt hela tiden. Action-korten spelar man ut när man vill att de ska vara aktiva. Dollar-tecknet betyder till exempel att rätt svar på de kommande frågorna ger lite guldpengar vid sidan av poäng.

Och pengarna man tjänar kan man köpa nya action-kort eller prylar för?

– Precis. Guldpengar kan man få när man spelar, eller köpa för riktiga pengar. Det är freemium-modellen vi använder oss av för att få intäkter. Vem som helst kommer kunna spela spelet gratis, och det tror vi att de flesta kommer att göra. Men sen vill vi så klart att så många som möjligt tycker att det är roligt och väljer att köpa guldpengar, för att med dem kunna skaffa sig extra fördelar i spelet.

När jag läste om Planeto första gången lät det som om det skulle bli ett renodlat Facebook-spel. Men när jag tittar på skärmdumparna ser det snarare ut som om man använder sitt Facebook-konto för att logga in i Planeto. Och i pressreleasen står det om andra plattformar. Hur ser strategierna ut?

– Det kommer finnas på många plattformar. Vi ser det inte som ett renodlat Facebook-spel. Man kommer kunna logga in med kontouppgifter från andra sajter, eller skaffa ett renodlat Planeto-konto också.

Men är det via Facebook ni tror att ni kommer nå ut till en stor användarmassa?

– Alla sociala nätverk är jättebra för spelutvecklare. Gör vi bra spel så sprids informationen väldigt snabbt. Facebook är jätteviktigt för oss ur ett rent word of mouth-perspektiv. Men det gäller att vi gör ett väldigt bra spel, för annars kommer folk inte att sprida det.

Hur skapar ni frågorna?

– Vi köper frågor från olika frågeleverantörer som faktiskt finns. Sen kommer vi också ha en möjlighet för användarna att skapa egna frågor. Där kommer vi ha ett filtersystem som ser till att det bara är de bra frågorna som trillar igenom.

Hur är företaget finansierat?

– Det är investerare som är inne, jag har själv investerat lite grann. Sen håller vi på att jaga mer riskkapital. Tanken är att ta in 10 miljoner kronor under vintern.

Det är förhållandevis lite pengar i förhållande till de spel du gjort tidigare.

– World of Conflict var ett 100 miljoners-projekt med över 100 personer. Så det här är litet på det sättet. Men det som är roligt är att det finns stor potential att nå många, många fler spelare.

Är det det som lockar dig att byta genre?

– Absolut. Jag har gjort nischade strategispel för PC under de senaste tolv åren. Det har varit fantastiskt roligt. Men jag har också funderat på hur man ska kunna nå ut till en större publik. Slutsatsen jag drog var att jag skulle applicera mina erfarenheter på något så trivialt som frågesport, då skulle det går att göra väldigt mycket mer än någon gjort tidigare.

Hur kom det sig att du landade i just frågesport?

– Jag gillar frågesport själv, ofta sitter man och spelar TP med kompisar på kvällarna. Jag ville också välja en spelmekanik som är så enkel som möjligt för alla att förstå. Frågesport är nästan intuitivt: En fråga och fyra alternativ. Nästan alla på hela jorden kommer att veta vad de ska göra.

Men med kläder och action-kort som ni lägger till, då blir det ändå en inlärningströskel?

– Det blir det. Men vi kommer införa de sakerna väldigt gradvis. När man börjar spela så kommer man bara få frågor och fyra alternativ. När spelaren har lärt sig det introducerar vi stegvis nya moment.

Vad är den stora skillnaden jämfört med det du gjort tidigare?

– En är att det är helt nytt, det finns inget att jämföra sig med. En annan är att målgruppen är mycket större och bredare och troligtvis inte har någon förförståelse för de mer avancerade spelkoncepten. Därför blir det en stor utmaning att designa spelet så att de olika delarna stegvis introduceras för spelarna. Rent tekniskt är det också en utmaning att bygga något som ska klara 50-60 miljoner spelare med tiden, som är vår målsättning.

Trenden med enkla spel som dyker upp i exempelvis Facebook, som Farmville, kommer den att hålla i sig?

– Absolut. Farmville hade noll spelare i juni, 62 miljoner spelare fyra månader senare visar att det är ett starkt fenomen. Det som händer är att spelutvecklare från traditionella spel har upptäckt att det finns en stor målgrupp som vill ha något enklare, som inte vill behöva sitta två, tre timmar åt gången. Den publiken är också mycket, mycket större än hardcore-publiken.

Det du ser som lockande för spelarna är att man kan gå in för att svara på en enda fråga och då ändå ta spelet ett litet steg framåt?

– Exakt. Det är det som är så intressant med just frågesport. Till skillnad från nästan alla andra sorters casual-spel så räcker det med att svara på en enda fråga. Har man bara fem minuter över kan man spela de fem minuterna.

Android eller Iphone?

Den här bloggposten är från november 2009. Mycket har hänt sedan dess och jag har skrivit en färskare text om mina tankar kring Android och Iphone.

Sedan i somras har jag använt tre olika Android-telefoner. HTC:s båda modeller Magic och Hero, och Samsungs Galaxy. Och ju mer jag använt dem, desto mer har jag gillat operativsystemet.

Jimmy Lee Skrufve skrev i veckan ett blogginlägg om varför man ska jailbreaka sin Iphone. På listan finns flera finesser som jag förväntar mig ska finnas i en modern mobiltelefon, utan att man måste bråka med den. Och mycket av det finns på plats i Android från start. Men listan med Androids fördelar i jämförelse med Iphone kan utökas ytterligare:

  1. Statusraden längst upp visar påminnelser för missade samtal, nya sms, kalenderhändelser och annat som händer i telefonen. Med Iphone får du aldrig någon information där, utan jailbreak, utan får nöja dig med en informationsruta första gången du väcker den från sovande läge. Särskilt ett problem för kalenderhändelserna, tycker jag, där man ofta vill bli påmind flera gånger.
  2. Att det är enkelt att hoppa mellan program. Med ett långt tryck på hemknappen kommer en lista med de sex senast använda programmen upp. Jag klipper och klistrar ofta mellan webbläsare och mail, och det är mycket enklare på Android.
  3. Att startskärmen går att anpassa, så att man exempelvis ser kommande kalenderbokningar där, direkt när man väcker telefonen. Och att man kan lägga upp widgets för Twitter-uppdateringar och “knappar” för att slå på och av gps, wlan och andra inställningar. Särskilt dåligt på Iphone är att det inte finns någon ikon i statusraden som visar om gps:en är på eller inte. Glömmer man att stänga av den påverkas batteriförbrukningen negativt.
  4. Det virtuella tangentbordet hos Android är bättre, särskilt på Heron. Man får fler förslag på ord, och det går mycket snabbare att skriva in specialtecken.
  5. Multitasking. Bra när man exempelvis vill köra Spotify samtidigt som man använder telefonen till annat.
  6. Att Android tycks ha fler möjligheter för tredjepartsutvecklare att plugga in i befintliga program. Ett exempel: Jag använder Delicious för att samla bokmärken. På Android kan jag få det som ett menyalternativ direkt i webbläsaren. På Iphone måste ett separat program startas, jag använder Tasty, och när man är klar med bokmärkningen återvända till startskärmen och därifrån till webbläsaren. Bökigt.

Den här långa listan till trots, den telefon jag nyss har köpt är en Iphone 3G S. Den viktigaste anledningen är att det fortfarande är den som är referenspunkten för alla andra avancerade mobiler som släpps. Jag behöver helt enkelt ha en när jag testar andra telefoner.

Men det är inte hela förklaringen. Viktigt är också farten, att Iphone är snabbare än de tre Android-lurarna jag använt i höst. Det märks bland annat när man skriver text. På Android är det lätt hänt att “springa i från” telefonen, att jag skriver snabbare än vad den hinner reagera. Då hjälper det inte att ordlistan är bättre, att specialtecknen finns närmare till hands.

“Vänta och se vad som kommer” är ett tråkigt råd att ge till dem som funderar på att köpa en ny telefon, en ny kamera eller en ny dator. Runt hörnet väntar alltid snabbare, strömsnålare, smartare och allmänt bättre prylar. Men just nu bubblas om massor av nya Android-telefoner, på snabbare hårdvara, senare i december eller tidigt nästa år.

Ska man köpa en ny avancerad mobil idag är troligen en Iphone 3G S det bästa valet för de allra flesta. Men ge ändå Android-telefonerna, framför allt HTC Hero, en chans. Det är inte omöjligt att de faller i smaken, trots att de är lite långsammare. Uppdateringen som HTC släppte tidigare i höstas gav Heron lite extra fart. Dessutom är det så att det smidigare operativsystemet till viss del kompenserar för den något sämre prestandan.

Annars är faktiskt rådet det där tråkiga. Att vänta.

“Opera Unite ska göra webben mer demokratisk”

Christen Krogh, Rikard Gillemyr och Håkon Wium Lie.

Christen Krogh, Rikard Gillemyr och Håkon Wium Lie. Foto: Arnfinn Hushovd, Opera.

I september gjorde jag ett reportagebesök på Operas huvudkontor i Oslo. Resultatet blev en artikel i Ny Teknik. I måndags lanserades version 10.10 av företagets webbläsare för datorer. Den stora nyheten är en inbyggd webbserver, en funktion som går under namnet Unite.

När jag träffade Håkon Wium Lie, CTO, Christen Krogh, Chief Development Officer, och Rikard Gillemyr, Executive Vice President, Engineering, var Unite en av de saker jag frågade om. Här följer ett längre utdrag ur intervjun:

Varför behövs Opera Unite?

Christen Krogh (CK): – Det gör användarna till något mer än konsumenter. Att kunna dela ut saker på nätet utan att lägga upp det hos stora sajter som skriver in massa konstiga saker i sina användarvillkor, om vad de får göra med dina bilder till exempel. Jag har en syster som har tusentals av bilder på sina barn, men som hon aldrig skulle ladda upp på nätet. Eller printa ut. Så det finns inget sätt för mig att titta på mina systerbarn. Men hon kan starta Unite, peka på en mapp och dela ut bilderna till mig. Den stora idén är att göra webben mer demokratisk, mer symmetrisk.

Håkon Wium Lie (HWL): – Det här med asymmentrin på nätet är väldigt viktig. Här i Norge har vi en annonsmarknad som är totalt styrt av Finn. I Sverige har ni Blocket. På de olika marknaderna blir det en leverantör som dominerar. Så borde det inte vara. Ska jag sälja eller hyra ut något borde jag kunna lägga ut det på min hemsida, och sen skulle sökrobotarna plocka upp det därifrån. Och paketera det på andra ställen. Men att man ska behöva vara kund hos Finn eller Blocket… Med tiden blir det alltid problem med monopol. Genom att lägga grunden för en mer symmetrisk webb minskar vi risken för starka monopol i framtiden.

Men Unite kräver att datorn alltid är igång. Är inte det ett problem?

HWL: – För det första tror jag inte att alla ser det som ett problem. Jag tror att många gillar att det är så enkelt att själv bestämma när exempelvis bilder ska finnas tillgängliga för andra att titta på. För det andra dröjer det inte länge förrän de flesta har en dator som står på jämt eller nästan jämt.

Turbo, som skyndar på webbsurfandet, och Unite är två stora nyheter som kommit i Opera i år. Var hittar ni idéerna till nya funktioner?

HWL: – Vi har väldigt mycket idéer, som kommer från våra anställda eller från nätet, i bloggar eller från communityn. Många av bugg-rapporterna är egentligen kamoflerade önskemål om funktioner och finesser. Idéer saknar vi aldrig. Problemet är att välja ut de som vi ska gå vidare med. Vi har inte en forskningsavdelning som skickar saker vidare till utvecklarna. Det är utvecklarna som är forskningsavdelningen. De tar idéerna väldigt långt, men det är klart att det någonstans på vägen måste göras en prioritering.

CK: – Idéer är billiga, det är otroligt enkelt att komma på nya idéer. Men det är fantastiskt dyrt att genomföra på ett sätt så att de faktiskt blir relevanta i praktiken. Och att man klarar av att implementera med sådan kvalitet att det går att lansera och använda. Det är det som är det svåra.

Det faktum att ni finns på så många plattformar idag, hur påverkar det er utveckling och innovationsförmåga?

HWL: – Vi har bestämt att vi ska vara tillgängliga där det finns kunder och användare. Vi har utvecklat vår produkt så att det är väldigt enkelt att ta den till en ny plattform. Vi behöver ha tillgång till ett API för nätverk och ett för en skärm. Det tror jag är en väldig konkurrensfördel för oss, att vi snabbt kan gå in och erbjuda vår webbläsare på en ny plattform.

Rikard Gillemyr (RG): – Att vi finns på cirka 25 plattformar påverkar oss väldigt positivt. Vissa personer tror nog att plattformarna blir bättre och bättre. Men det är inte det som vi ser. Vi ser att de blir mer och mer specialiserade, men det händer inte så jättemycket med hårdvaran. Nintendo DS och Wii är exempel där tillverkarna inte satsar på jättehäftig hårdvara. Det ger oss bra input till vad vi ska göra. “Ingen bra processor, men två skärmar, vad kan vi göra med det?” Det driver oss vidare.

På vilket sätt driver begränsningar er utveckling framåt?

CK: – Vi fick inte Opera Mobile att köra, inom rimlighetens gränser, på vissa plattformar. Vi löste det med en lastbalanseringslösning mellan server och klient. En massa delinnovationer som blev Opera Mini. Vi byggde upp en global serverinfrastruktur och så har vi många desktop-användare i områden där “bredband” betyder 100 kilobit per sekund. “Kan vi inte komprimera på desktop också?”, frågade vi oss. Det blev till slut Opera Turbo. Så kan den ena saken leda till den andra. En begränsning som i slutänden ger massor av smarta lösningar.

Framöver, vad är de stora utmaningarna för Opera?

CK: – Vi tycker att saker och ting utvecklar sig i rätt riktning för oss. När jag tittar på gs.statcounter.com så har vi 85 procent i Vitryssland för mobilwebbläsare. Vi känner att vi är på rätt väg, webben är här för att stanna, det kommer inte någon properitär lösning som ersätter. Finns massor av utmaningar och möjligheter, exempelvis när det gäller widgets och webbapplikationer. Saker och ting knyt samman, och webbläsaren blir viktigare och viktigare.

HWL: – En utmaning som vi har, och som de andra inte har, är att vi finns på så många apparater. Vi måste säkerställa att de tekniska framsteg vi gör på webben, att de kan användas på alla.

Är det viktigt mer än för självkänslan att det är många som använder Opera på desktopen?

HWL: – Det är viktigt affärsmässigt, vi har betydande intäkter från desktop. Genom sökavtal.

CK: – Och revenue-share och affiliate-avtal. Så det är jätteviktigt för oss att fortsätta växa på desktop också. Inte bara för affären, utan också för våra produkter. Ska man göra en webbläsare för mobiltelefoner så kan man inte göra det utan att också ha en webbläsar-kärna som kan hantera desktop.

Varför?

CK: – Man kan inte ge en desktop browsing experience i en mobiltelefon om man inte kan skapa en desktop browsing experience på skrivbordet. Därför är det viktigt för produkten att vi är överallt, men också affärsmässigt.

HWL: – Därför har du inte heller sett någon av alla wap-läsare som fanns ta steget upp till att bli en fullvärdig webbläsare.

Vad är roligast med att utveckla webbläsare?

RG: – En webbläsare är bland de svåraste tekniska utmaningar man kan ha. Man har alla utmaningar som kommer av ett spel, med snabb grafik, snabb formatering, snabb rendering, väldigt effektiv hantering av minne och processor och nätverk. I tillägg till det ska man hantera en indata-mängd som är oändlig och ospecificerad. Det finns standarder, men hur många olika tolkningar finns det inte av standarden? I alla lägen gäller det att visa webbsidan som utvecklaren menade att den ska se ut, inte som den faktiskt är kodad. Och det blir inte lättare med tiden. Visst var det kaos på 1990-talet, men det är så många fler som använder webben för att publicera information idag. Man måste klara “street HTML”.

Hur påverkar Googles intåg på webbläsarmarknaden Opera?

HWL: – Jag tror inte att Googles webbläsare kommer förändra världen totalt. Jag tycker att det är bra med konkurrenter, jag hade hellre haft fler än färre. Google har blivit en stark konkurrent till Microsoft. Microsoft har varit alldeles för dominerande i den gamla pc-världen. De behövde verkligen en konkurrent, och nu har vi en som är tillräckligt stor för att ta sig an Microsoft. Faran är givetvis att Google i sin tur blir för stora.

CK: – Den veckan som Chrome lanserades ökade nedladdningen av Opera med 20 procent. Den värsta situationen för oss är att det blir en aktör som har 99,3 procent av marknaden. Då känner användarna att de inte har något val. Men finns det flera webbläsare, då känner användarna att de kan välja utifrån vad som är bäst.