Bloggat

Mailen kan vänta

Dagens första uppgift finns här, inte i mailen.

Just idag är Seth Godins gissning en fullträff: Det första jag gjorde när jag började jobba var att kolla mailen. Men så brukar det inte vara.

Sedan ett knappt år låter jag e-post, RSS och Twitter vänta. Det allra första jag gör är att titta på pappret som ligger på skrivbordet. Där står dagens arbetsuppgifter, och bland dem en eller två som är de allra första jag ska ge mig i kast med. Listan är alltid det sista jag gör varje arbetsdag, för att veta hur nästa ska börja.

Fungerar fantastiskt bra för att komma igång, och ta någon av mina pågående artiklar ett steg eller två närmare färdigt skick. Sen kan jag ge mig i kast med e-posten och alla andra inkorgar.

Men vissa dagar är dagens första uppgift faktiskt att kolla mailen. Som idag. När man väntar på något viktigt, som kräver ett snabbt svar.

Dagliga länksammanfattningar i WordPress utan “Share with note”

Google har i veckan byggt om RSS-läsaren Google Reader rejält. Nytt utseende som har fått massor av kritik, och ännu kraftigare kritik mot att flera funktioner fick stryka på foten.

En av dem är möjligheten att dela med sig av intressanta artiklar till vänner och bekanta. I Google Reader fanns tidigare en funktion som hette Share with notes. Den gjorde det möjligt att skriva en kort kommentar till ett blogginlägg eller en artikel, en kommentar som vänner på Google Reader kunde läsa. Kommentarerna kunde också, med plugins som Shareditems2WP, importeras till WordPress-bloggar där de sammanställdes till ett daglig länksammanfattning.

Men när Shared with note försvinner den möjligheten till snabbskrivna länksammanfattningar. Men det finns alternativ.

När jag själv gjorde länksammanfattningar med utgångspunkt i Shared with note använde jag inte Shareditems2WP utan ett plugin med liknande funktionalitet, Postalicious. Anledningen till att jag valde Postalicious var att jag enklare fick länktips med det utseendet som jag ville ha. Men med Googles förändringar i Reader är det en annan sak som gör Postalicious till det självklara valet: Möjligheten att välja varifrån kommentarerna och länkarna till sammanfattningarna ska hämtas.

Vid sidan av stöd för Google Reader fungerar Postalicious också med bland annat Pinboard och Delicious. Istället för att skriva kommentarerna i Google Reader får man istället göra det i en annan tjänst. Det blir inte riktigt lika enkelt, men slutresultatet blir det samma. Ett inlägg per dag, med alla de kommentarer som gjorts under de senaste 24 timmarna. Det går också att ställa in så att sammanfattningen sker på andra sätt, exempelvis varannan dag eller när det finns tio nya kommentarer.

Störst skillnad i arbetsflöde blir det i datorn. Där finns Delicious med som val under Share to, men ett klick där öppnar bokmärkestjänsten i ett nytt fönster. Den som däremot använder Reeder för att läsa RSS-flödet i en iPhone eller iPad märker ingen skillnad mot tidigare – där är det lika enkelt att spara ett bokmärke till Delicious som det tidigare var att använda Share with note.

För att det här ska fortsätta fungera är dock en förutsättning att Reeder inte utnyttjar några av de API:er i Google Reader som kommer att försvinna. Men så borde inte vara fallet: Allt Reeder behöver från RSS-flödet är länken till artikeln som ska kommenteras, och den finns ju fortfarande tillgänglig. Däremot kan osäkerheten kring Delicious framtid ställa till nya problem på sikt.

Snart kommer Flipboard till telefonen

One thing we know is that people use their iPads, in general, and Flipboard, in particular, before breakfast and from 8 p.m. to 11 p.m. Prime time. People use their iPads at home and they use their laptops and their smartphones the rest of the day. What we hope is the iPhone app we’re creating is a product to be used during the rest of the day—it’s a very, very different product and with very different constraints and considerations than the iPad.

Josh Quittner

iPad, Upad och färre papper att hålla ordning på

Istället för penna och papper: Penna, iPad och Upad.

Ytterligare ett litet steg taget mot det som någon gång kanske faktiskt blir ett papperslöst kontor. Kombinationen iPad, appen Upad och en penna som kan skriva på pekplattans skärm gör att skrivaren inte behöver arbeta lika ofta längre.

För några månader sedan köpte jag en penna från Boxwave. Genom att vara konstruerad i metall går den att använda för att skriva på iPadens skärm. Jag var nyfiken på att testa, men så mycket mer blev det inte. Tills dess att jag upptäckte två nya appar där pennorna verkligen kommer till sin rätt.

I mitt jobb som journalist har jag använt penna och papper i främst två situationer:

  • När jag håller på med research och ska läsa längre texter. Då vill jag skriva ut på papper, för att kunna använda markeringspennor och göra marginalanteckningar. Jag brukar också skriva ut mina intervjuer på papper och läsa igenom dem för att hitta vilka citat jag vill använda. Och slutligen brukar också den nästan färdiga artikel få ta form på ett papper, för ett par varv av genomläsning och redigering.
  • När jag gör intervjuer. Jag spelar in dem, men gillar att komplettera med anteckningar för hand. Skriva upp associationer, saker som ska kollas upp, stödord och så vidare.

Apparna Upad och Noteshelf var vad som behövdes för pennan skulle sluta samla damm.

Upad är i grund och botten ett anteckningsprogram, med den finessen att jag lika gärna kan kladda i ett pdf-dokument som på ett tomt blad. Istället för att skriva ut researchmaterial, intervjuer och halvfärdiga artiklar sparar jag dem i pdf-format. Öppnar dem sen i Upad, läser och gör de anteckningar och markeringar som jag annars hade gjort med en bläck- och markeringspenna. Enkelt att bära med också stora “pappershögar” och allt samlat på ett och samma ställe under tiden jag jobbar med en artikel är två av fördelarna.

Noteshelf använder jag tillsammans med Evernote för intervjuanteckningar. Fördelen med kombinationen är att anteckningarna skickas till molnet direkt när intervjun är slut, och är sen tillgängliga från mobiltelefon, iPad eller dator. Aldrig mer behöver jag leta efter rätt anteckningsblock, eller riskera att tappa bort det innan artikeln är skriven.

Föräldraskap vs. vuxenfilter

What that means is that parents who opt their families into the scheme are in for a nasty shock: first, when their kids (inevitably) discover the vast quantities of actual, no-fooling pornography that the filter misses; and second, when they themselves discover that their internet is now substantially broken, with equally vast swathes of legitimate material blocked.

Cory Doctorow

The Guardians desk flyttar ut i offentligheten

The Guardian gör ett spännande försök med att skapa journalistik i samarbete med tidningens läsare. På bloggen Inside The Guardian publiceras varje dag en lista med de artikeluppslag som tidningens reportrar jobbar med, och namnet på den reporter som håller på med respektive jobb. Reportrarna finns tillgängliga på bland annat Twitter, där hashtaggen #opennews används för att märka upp nyhetsdikussionen.

I en artikel som presenterar initiativet slår tidningen fast att allt inte kommer att finnas med i den öppna desken. De riktigt stora nyheterna får stanna på redaktionen tills dess att de är klara för publicering. Men förhoppningen är att läsarna ska kunna bidra till och lyfta de mindre nyheterna också:

Nonetheless, we think there are lots of routine things that we list every day which might provoke interesting responses from readers: everything from upcoming press conferences, to stories we need help uncovering. If readers can see that we’ve got a reporter looking into the police killing of someone with a Taser – to use a recent example – they might be able to direct us to other recent deaths or the definitive report on their safety risks.

I Sverige har bland andra Aftonbladet och Svenska Dagbladet använt liknande metoder i så kallade live-gräv. Det intressanta i The Guardians satsning är att den skär genom tidningens hela bevakningsområde, och mer har draget av något permanent.

Hittar för övrigt via artikeln på The Guardian en länk till en engelsk text om hur Norran börjat jobba med en öppen redaktionschatt. Jag gillar de här ansatserna, de har en potential att ge mer journalistiskt utbyte än artikelkommentarerna gör. Där blir diskussionen alltid kopplad till en redan publicerad text om ett visst ämne. Bättre att möta läsarna tidigare, och låta dem bidra med sin kunskap.

Den här veckan bygger för övrigt Emanuel Karlsten och Sofia Mirjamsdotter upp förväntningarna inför den nya mediesajten ajour.se som lanseras på måndag i nästa vecka. Än så länge är det fortfarande ganska luddigt, men ambitioner tycks finnas åt det här hållet. Tyvärr utan någon underliggande affärsmodell än så länge, men det kanske kommer.

Runkeeper möter skräckfilm – låt dig inte fångas av zombies

Zombies, run! är en app för din mobiltelefon. Tanken är att få användaren att motionera mer, lite som Runkeeper. Men genom att slänga in lite zombies i mixen och låta äventyret utveckla sig för varje joggingrunda är tanken att sporren ska bli ännu större.

Spännande mix av traditionell skräckfilm och platsbaserade spel. Lansering i februari.

Förlorad friktion riskerar värdet i Facebook-tipsandet

Att jag läst en artikel innebär inte att jag vill tipsa mina vänner om den automatiskt, som med Washington Posts nya Facebook-app.

Den tätare kopplingen mellan Facebook och Spotify har varit en av veckans tekniksnackisar. Först handlade det om att det inte längre går att skapa ett Spotify-konto utan att också vara medlem på Facebook. Jag skrev om det på Teknikbloggen hos dn.se, där jag bland annat länkade vidare till en intressant diskussion i kommentarsfältet hos Sofia Mirjamsdotter.

I slutet av veckan har diskussionen kommit att handla om dålig musiksmak. En av nyheterna som Mark Zuckerberg presenterade på F8 i förra veckan var “frictionless sharing”. Tanken är att tredjeparts-applikationer ska kunna kopplas till Facebook och sen automatiskt publicera uppdateringar om vad användaren gör på andra ställen på nätet.

Spotify är ett av de första exemplen, där varje låt jag lyssnar på annonseras ut på Facebook. Det tog inte lång tid för Spotify att lägga till möjligheten att stänga av den automatiska delningen.

Men jag tror inte det stora problemet med de här automatiska uppdateringarna är att de riskerar att avslöja en dålig musiksmak. När friktionen, motståndet, försvinner riskerar också hela värdet i tipsandet på Facebook att försvinna. Att jag ibland låter Spotify snurra spellistor med musiken från P3 medan jag skriver innebär inte att jag vill tipsa mina vänner om de låtarna. Det handlar inte om att jag inte vill visa vad jag lyssnar på, det handlar om att det inte har något värde för mina vänner.

Ett annat exempel: Läsvärda artiklar. Jag sparar idag texter jag vill läsa till fantastiska Instapaper, som är min digitala “att läsa-hög”. När jag har tid sätter jag mig i fåtöljen och läser några av artiklarna. De bästa favoritmarkerar jag, vilket innebär att de automatiskt postas till både Twitter och Facebook. Det innebär att jag gjort ett aktivt val om vad mina vänner ska tipsas om. Hade de däremot sett en länk för varje artikel jag läser, då skulle värdet i länkarna minska ordentligt. Nästan helt, skulle jag vilja påstå. Det mesta av det jag läser är definitivt inte värt att tipsas om.

Men Mark Zuckerberg pratade inte bara om friktionsfritt delande på F8. Han pratade också om teknik som ska upptäcka mönster, att flera personer i bekantskapskretsen läser samma artikel, tittar på samma film, lyssnar på samma låt – och att Facebook då särskilt ska uppmärksamma det. Möjligen kan det återskapa tipsen värde, men jag är tills vidare tveksam.

Att flera personer lyssnar på samma dåliga låt gör den inte bättre. För ett år sedan slog jag ett slag för att göra redaktören synligare på nätet. Det är lika giltigt när det gäller stora mediasajter som oss som enskilda individer.